Sättet som vi i dag talar om politik säger en hel del om tiden vi lever i. Partier blir till företag, väljare till kunder, och valmanifest författas och disktuteras som om de vore reklambroschyrer. Den inte särskilt röda tråd som löper igenom allt detta är uppfattningen att politik i grund och botten handlar om idéer, om smarta lösningar, om rationell effektivetet och pareto-optimalitet.
För mig är detta ett fascinerande sätt att se på saken, speciellt i dag då Europa gör allt för att just inte passa in i denna mall. De växande ekonomiska klyftorna har vi ju alla hört talas om; att dessa klyftor blivit ännu bredare i samband med den ekonomiska krisen 2008 är inte heller något nytt. Det som tyvärr kanske kommer som en dålig nyhet i sammanhanget är dock att bordet nu tycks vara dukat för ännu en ekonomisk kris. I spåret av den förra krisen har uppblåsandet av nya ekonomiska bubblor blivit medveten policy, då tillväxt allt mer kommit att bli en sorts febrig önskedröm utan seriösa och tilltagande injektioner monetärt uppåttjack. Sverige har sin egentillverkade bostadsbubbla, det europeiska banksystemet är delvis bankrutt, Kinas fastighetsmarknad närmar sig implosion och USA har tilltagande och allt mer instabila finansiella bubblor centrerade kring bland annat fracking och hyresbostäder.
I en enklare, mer primitiv tidsålder – en tidsålder som vi gudskelov lämnat bakom oss – såg man ofta politiken som ett riktigt rävspel där människor och nationer tävlade sinsemellan med motstridiga intressen och stridande anspråk på begränsade resurser; ett klassiskt nollsummespel med andra ord, där den enes bröd ofta blev den andres död. I dagens Europa däremot är allt helt annorlunda: här talar vi i stället om en liten grupp mycket rika människor som åderlåter en växande del av befolkningen för att proppa igen självorsakade svarta hål i sina balansräkningar; ett Europa med den kanske mest makalöst framgångsrika socialism som mänskligheten någonsin skådat. Socialism för de rika, en rejäl soppslev nyliberalism åt resten.
I dagens Europa talar våra politiker föga förvånande allt mer om vikten av militärt samarbete staterna emellan. Målet är dock inte att skydda europeiska kvinnors kyskhet från invaderande ryska kommandosoldater, utan snarare tycks målet vara just att skydda Europas ”hoi oligoi” från hungriga och utblottade landsfränder. Klyftorna kan man inte göra något åt, och den trasiga ekonomin är det ju ingen poäng att ändra på; bättre då att vässa bajonetterna och skydda dem som har det bekvämt från de växande skarorna trashankar som saknar både framtid och Iwatch. En riktigt bra ”idé”, med andra ord, en idé som vi har mänsklighetens ständiga politiska utveckling och den knivskarpa konkurrensen på idéernas förlovade marknadsplats att tacka för. Ut med det gamla 1900-talet, alltså; in med det nya, fräscha politiska 2000-talet. Eller som man säger i Amerika: ”The more things change, the more they stay the same”.
