Valrörelser riskerar att locka fram det sämsta hos vissa av medmänniskorna – partismen. En partist kan inte tala om något annat än det egna partiets förträfflighet och hur hemska motståndarsidan är. Partisten trivs allra bäst med tydlig blockpolitik och ansluter sig helhjärtat till den verklighetsbeskrivning som just hens konstellation av partier för fram. Varken mer eller mindre.
Är partisten av den rödgröna sorten var Sverige ett lyckorike fram till ungefär klockan 23:30 den 17 september 2006. Sedan blev det Mordor.
En mycket sund inställning inför det stundande valet för alla som inte är partister är att se kritiskt även på tiden före detta datum, i och med att saker och ting knappast var ok då heller. Men det finns undantag.
Det är inte att hemfalla åt partism att konstatera att alliansen på flera avgörande vis försämrat människors livssituation. Det mest påfallande exemplet är Försäkringskassans överprövningar av sjukskrivningar och utförsäkringarna av sjuka människor.
Att låta läkare som aldrig träffat patienter köra över kollegor som har undersökt och talat med dem är i sig absurt, och innebär krav på den enskilde som de omöjligt kan svara upp emot. Utförsäkring, en drastisk förändring initierad inte av socialdepartementet (som var emot den) utan av finansdepartementet, är i teorin tänkt för att folk som gått sjukskrivna länge ”i onödan” ska få en knuff i rätt riktning, men innebar i praktiken att vissa knuffades utför stupet.
Att människor med psykiska problem inte får erforderlig vård och tillräckligt stöd är ett känt problem, men att dessutom utsätta dem för den stress det innebär att inte längre få försörjningen tryggad kan bokstavligen bli ett dråpslag. Att vissa skulle komma att ta sina liv borde inte varit en överraskning för beslutsfattarna. Efter att det ändå skett borde en rimlig reaktion ha varit att göra om reglerna för att undvika fler dödsfall. Så skedde inte.
Inte heller slutade man försöka tvinga cancersjuka att arbeta medan de väntar på att dö, som om detta skulle skapa incitament för andra att låtsas vara dödssjuk, när det lilla fusk som faktiskt sker brukar handla om saker som påstådda ryggproblem. Lidandet för den enskilde att behöva slåss mot en myndighets orimliga attityd ovanpå att ha en dödlig sjukdom har inte heller lett till varken en ändring av reglerna eller någon form av ursäkt till de döende.
Frågan om utförsäkringarna och den respektlösa behandlingen av svårt sjuka borde ha fällt regeringen i förra valet. Det gjorde den inte. Denna märkligt innehållslösa valrörelse är den inte ens på dagordningen – medan kostnaderna för flyktingmottagande gjorts till något slags ödesfråga.
Att partister som är emot regeringen inte vrålar från hustaken om sjukförsäkringen kan enbart tolkas som att deras partier egentligen inte ser det som en prioriterad fråga att förbättra den, vad de än kan tänkas hävda.
Låt människor som inte klarar av att arbeta slippa, och låt de läkare som behandlar dem bedöma detta utifrån sitt kunnande och sin yrkesheder. Krångligare än så behöver det inte vara.
