Flera tusen gånger varje år spänns människor fast i bälten som en tvångsåtgärd vid ångest. De flesta av dessa är unga kvinnor med självskadebeteenden, ofta med erfarenheter av övergrepp och ofta dömda till tvångsvård på rättspsyk, där de sitter med dömda våldsbrottslingar. Ska vi fortsätta låta dem ligga där eller är det dags att ifrågasätta? frågar sig veckans debattör.
”Närhet av 1 kvinnlig personal. Ingen manlig personal i närheten.”
Så står det i vårdplanen för en psykiskt sjuk tjej. Hon har tidigare i sitt liv blivit utsatt för övergrepp och triggas av att bli fasthållen, att förlora kontrollen över sin egen kropp. För några veckor sedan blev hon nedbrottad av två män ur personalen och fastspänd i en bältessäng där hon låg i fyra timmar, skrikande.
Två manliga skötare. Fastspänd i timmar. Det hela är för henne ytterligare ett övergrepp, ytterligare ett trauma. Detta sker helt enligt reglerna för svensk psykiatri, det är långt ifrån första gången hon utsätts för behandlingen och hon är inte ensam om sina upplevelser. För en tid sedan kom en rapport från Barnombudsmannen som slår larm om just detta – hur tvångsvården systematiskt spänner fast barn och unga men att regelverket kring åtgärden är bristfälligt. Flera tusen gånger varje år spänns människor fast i bälten som en tvångsåtgärd vid ångest. De flesta av dessa är unga kvinnor med självskadebeteenden, ofta med erfarenheter av övergrepp och ofta dömda till tvångsvård på rättspsyk, där de sitter med dömda våldsbrottslingar.
Dessa kvinnor är några av samhällets mest utsatta. De är inte farliga för några andra än sig själva, men behandlas som om de vore brottslingar. De är ofta svikna av samhället flera gånger om, och blir nu utsatta för ytterligare ett svek av dem vars uppgift är att skydda dem.
Givetvis finns det massor med eldsjälar inom svensk psykiatri och personer som räddar livet på dessa kvinnor. Tjejen jag skrev om tidigare har också flera gånger blivit omhändertagen med kärlek. En trygg människofamn som lindrar ångesten i stället för grova bälten. Hon har svår ångest och är en risk för sig själv när hon drabbas av panikångestattacker, ja – men hon är liten, väger nästan ingenting och medicineras hårt. På samma avdelning finns stora män som dömts till rättspsyk på grund av brott de begått. När dessa personer visar på aggressivt beteende används sällan bältesläggning som åtgärd, trots att de rent krasst innebär en mycket större risk för personer i sin omgivning och trots att deras kroppshydda borde vara svårare för personalen att kontrollera.
Det som sker i svensk psykvård i dag har förstås ingen grund i ondska utan handlar om något annat. Så som många av dessa unga kvinnor behandlas verkar det ofta handla om förvaring snarare än vård. De ska inte lyckas ta livet av sig, det är enda målet. Att de ska läka och må bättre bortprioriteras. Vad detta har att göra med är svårt att säga. Förmodligen handlar det om en syn på unga kvinnor som mindre värda och förstås på en välfärd och sjukvård som nedmonteras i Sverige i dag. På ett kortsiktigt tänk och på ekonomiska kvartalsrapporter där myndigheter tvingas räkna kronor för tre månader framåt och inte har utrymme för ett mer långsiktigt perspektiv.
Men det handlar också om ett stigma som genomsyrar hela samhället. Vi stigmatiserar psykisk sjukdom, vi stigmatiserar svaghet och vi har en syn på ”offer” som det värsta någon kan vara.
Det kommer hela tiden berättelser kring dessa unga kvinnor som samhället sviker. För ett år sedan sändes den hyllade dokumentären Den fastspända flickan i P1. Människor förfärades. Behandlar vi unga personer på det här sättet i dag, på 2000-talet? Frågan ställdes, och glömdes sedan bort. Samma sak kommer det förmodligen att bli med Barnombudsmannens rapport. Om några dagar kommer det nya rapporter och nya nyheter och kvinnorna glöms åter bort.
Men det ser fortfarande ut så här på 2000-talet – då för ett år sedan och i dag spänns människor som egentligen bara behöver värme och trygghet fast på hårda britsar och i grova bälten. Ska vi fortsätta låta dem ligga där eller är det dags att ifrågasätta?
Mitt svar är självklart, men finns intresset hos media och politiker?