Jämfört med andra traditionella industrisamhällen är ungdomsarbetslösheten i Gällivare och Kiruna kommun låg, medan medelinkomsterna är högre. Receptet på framgången ligger i den mineralrika berggrund som gjort att statliga LKAB årligen levererar miljardvinster till statskassan. Strax söder om Gällivare ligger även koppargruvan i Aitik, som ägs av metallföretaget Boliden.
Gruvbolagen är ortens största arbetsköpare, jämsides med kommunen. Samtidigt pågår en kamp om den lokala arbetskraften där allt fler lämnar offentlig sektor för bättre villkor i gruvan. Therese Dyrander arbetar på LKAB i Malmberget. Hon är utbildad högstadielärare i NO och engelska, men trots bristen på lärare med den inriktningen har hon inga planer på att återuppta undervisningen. Hösten 2009 valde hon att säga upp sig från en fast tjänst som högstadielärare i Gällivare och sökte sig till LKAB.
Det visade sigsnabbt att Therese Dyrander inte var ensam om att vilja byta bransch. <
– Jag var lite orolig för vad kollegorna skulle säga när jag skulle sluta mitt i terminen. Men det var inga problem. Klart att de tyckte att det var tråkigt, men de förstod varför jag gjorde det. De var flera som frågade om jag kunde höra mig för om jobb åt dem också, säger hon och skrattar. Therese Dyrander känner till andra utbildade lärare som jobbar i gruvan, ovan och under jord.
– Och det är bara här, sedan finns de säkert i Aitik också. Även om hon har en högre lön på LKAB var det inte pengarna som drev henne dit.
– När du arbetar som lärare är det mycket mer än bara undervisningen, det är psykiskt belastande. Man tänker på jobbet även när man kommit hem, och det är mycket planering och administration. När jag stämplar ut här är jobbet slut för dagen och all övertid är betald.
Veckan efter att Therese Dyrander slutat som lärare började hon på företagets centralförråd. I höstas fick hon en anställning som mättekniker som svarar mot hennes naturvetenskapliga kompetens. Therese är nöjd med det men känner viss oro inför framtiden om inte kommunen lyckas behålla behörig personal i skolan. På anslagstavlan på kontoret hänger ett foto på två pojkar i förskoleåldern. – Nu är ju mina barn så små, men jag vet hur det blir på högstadiet. Där är det svårare att hitta utbildad personal och det blir mycket vikarier. Gällivare är ett industrisamhälle, arbetslösheten är låg och vi betalar mycket i skatt. Här borde de vara ännu mer noga med lönerna och arbetsmiljön i skolan.
Igruvan jobbar även Ingemar Holma, långt under jord. Han är vår guide och chaufför på de slingriga vägarna som leder ned till gruvans lägsta punkt nära 1,4 kilometer under marken.
– Vi åker väl ned på 1 390?
Ingemar Holma är glad och entusiastisk, ivrig att peka ut olika platser och nivåer. I Gällivare är han ett välkänt ansikte.
I 25 år arbetade han som polis, och figurerade flitigt i media för sin kamp mot narkotikan. Men för sex år sedan la han uniformen på hyllan. Liksom för Therese Dyrander låg ett missnöje mot arbetsvillkoren till grund för hans beslut. I Ingemar Holmas fall handlade det om centraliseringen av polisen i Norrbotten.
– Jag vill inte jobba på det sättet, inte sitta bakom ett skrivbord och ha mer administrativa uppgifter. För mig är det viktigt att vara nära medborgarna, säger han.
Polisyrket har alltid lockat och när han blev antagen till utbildningen i Stockholm 1983 lämnade han LKAB efter nästan åtta år i företagets tjänst. Då hade ljusningen precis börjat komma efter stålkrisen som skakade om svensk industri rejält.
– Då väntade man bara på ett telefonsamtal att allt skulle läggas ner.
Nu är tiderna annorlunda och när Ingemar Holma sade upp sig från polisen hamnade han direkt i gruvan hos en lokal entreprenör. I juni 2012 återgick han i LKAB:s tjänst. ”Åldern till trots” antogs han till företagets bergarbetarutbildning. Polistiden tänker han däremot fortfarande på med stor saknad.
– Det är det bästa jobb jag haft. För mig handlade det inte om pengarna. Jag hade en hög lön och befattning, men jag skulle inte gå tillbaka efter omorganiseringen, säger han.
Ingemar Holma känner till åtminstone en före detta kollega som har lämnat polisen för gruvan. På orten har det inte varit lätt att fylla platserna de lämnat efter sig.
– Jag vet många bra ungdomar som skulle passa inom polisen och har tipsat om att de borde söka in på utbildningen, men de är inte intresserade. Ingångslönen är runt 20 000, det är klart att det är svårt att locka med.
Han varvar historier om sin tid som kvarterspolis med fakta om gruvan och skämt om att han hamnat under jord igen.
– Järnmalmen här, magnetiten, är magnetisk och jag brukar säga att den även drar tillbaka gamla gruvisar.
Men det är inte bara LKAB som drar till sig arbetskraft. Boliden är Gällivares största privata arbetsköpare, med över 600 anställda vid dagbrottet i Aitik. En av dem är Sara Lundmark, för tillfället föräldraledig truckförare.
Att hon skulle börja jobba i Aitik var ingen självklarhet. Efter studenten visste inte Sara vad hon ville göra och hamnade till sist i hemtjänsten. Där blev hon kvar i sex år och hade lika gärna kunnat vara kvar i dag.
– Absolut, jag trivdes jättebra med jobbet, kollegorna och hade en bra tjänst, säger hon.
Vändningen kom när hon 2003 sade upp sig från jobbet för att åka till sin syster i Irland för att hjälpa henne med barnpassning.
– Det är inte samma sak där med barnomsorg om man jobbar eller söker arbete, så det kändes självklart att åka och hjälpa till.
När Sara Lundmark återvände till Gällivare efter tre månader fick hon visserligen komma tillbaka till hemtjänsten, men bara på deltid.
– För mig var inte det aktuellt att jobba 75 procent när man är 24 år, frisk och kan arbeta heltid. Det är bra att det finns för dem som inte kan eller orkar jobba mer, men jag behövde en heltidslön.
I stället valde hon att söka jobb i Aitik där hennes mamma kör truck sedan flera år tillbaka. Lönen är högre än inom vården, men pengarna är allt annat än lättförtjänta, menar Sara Lundmark. Inte heller skulle hon rekommendera dottern Elsa att gå i mammas och mormors fotspår i framtiden.
– Man hör ju hur snacket går på stan om att man tjänar så bra på att ”bara” köra i gruvan. Visst lönerna är höga, men samtidigt är det tungt att sitta i en truck åtta timmar om dagen i flera år. Jag ser hur det har slitit på mammas kropp.
Arbetspassen är uppdelade i olika skift och vinternätterna är tyngst tycker Sara Lundmark.
– Det är mörkt hela tiden och när man väl tar rast går man bara ut ur trucken och sätter sig ned igen. Alla orkar inte med det, en del provar men kommer inte tillbaka igen, säger hon.
Fördelen med att vara truckförare är att hon kan släppa alla tankar på jobbet när arbetsdagen är slut.
– Jag har aldrig haft dåligt samvete om jag ringt in och sjukanmält mig. Det är bara maskiner, jag oroar mig inte för trucken. När jag jobbade i hemtjänsten gnagde det att man visste att det var svårt att få in vikarier. I Aitik har vi hur många som helst som står på kö.
Även om Sara Lundmark tycker att lönenivån avspeglar det hårda jobb som truckförarna utför, ser hon risker med att den yngre generationen vänjer sig vid den och att synen på andra arbeten förändras.
– Alla jobb är viktiga, det finns inga skitjobb. Mitt första jobb var som lokalvårdare, du måste ta det som finns för att få in pengar. Men man kanske inte tänker så om man vet att lönerna är mycket högre på andra ställen.
En knapp kilometer från Sara Lundmarks bostad ligger Gällivares kommunhus. Där är det bråda tider dagarna innan julafton. Kommunalrådet Tommy Nyström, S, tar emot på sitt kontor, medan mobilen frenetiskt pockar på hans uppmärksamhet. Flera medier vill nå honom för en kommentar om det omdebatterade avtal som ger kommunen över 400 miljoner kronor från LKAB i ersättning för bland annat vatten, vägar och grönytor som måste bort när gruvbrytningen expanderar i Malmberget.
Kontorets väggar är klädda med kartor som illustrerar hur den lilla ortens nuvarande bebyggelse kommer att avvecklas och dess invånare erbjudas nya bostäder i Gällivare. År 2032 kommer större delen av Malmberget att vara borta. Diskussionerna har varit heta, i synnerhet på nätet, om Tommy Nyströms förhållande till gruvbolaget. Han har anklagats för att sälja ut samhället och kallats LKAB:s gisslan. Kritik har också framförts mot att kommunalrådet, liksom en rad andra höga kommunala tjänstemän, får ekonomisk ersättning av företaget för den extra arbetstid som samhällsomvandlingen medför.
Tommy Nyström själv tycker att det handlar om enstaka ”stridstuppar” och att han i stället för att söka konflikt, försöker föra en konstruktiv dialog.
– Det finns inga alternativ. Utan gruvnäringen skulle vi alla kunna packa ihop och flytta, säger han.
Kanske är det därför han väger sina ord noga när diskussionen kommer in på gruvföretagens dominerande ställning på den lokala arbetsmarknaden.
– Det är inte det bästa för offentligheten, samtidigt kan jag förstå det. Vi kan inte konkurrera med löner som ger 10 000 kronor mer varje månad.
Hur kommunen ska vinna kampen om arbetskraften har han inga enkla lösningar på.
– Vi försöker att satsa genom friskvårdsförmåner och har precis genomfört lönehöjningar för våra 1 900 anställda. Lönerna ligger bra jämfört med andra kommuner i landet, men vi kommer aldrig att nå upp till industrins nivåer. Vi sitter i en riktig rävsax.
Inte heller kommunhuset har undgått avhopp till LKAB. Gällivare kommun tappade nyligen sin utvecklingschef.
– Det är lite trist, det kan jag säga. Han har varit drivande i samhällsomvandlingen och nu fortsätter han på andra sidan. Men jag har full förståelse, säger Tommy Nyström.
I Kiruna har kommunchefen gått över till LKAB och Tommy Nyström känner farhågor att samma sak ska hända här.
– Men jag har sagt åt dem att låta bli nyckelpersoner, ja alltså lite skämtsamt. Vi kan ju inte bestämma var folk ska jobba, men jag har pratat med vår kommunchef och han har inga planer på att sluta. Inte nu i alla fall.
Parallellt med den växande befolkningen ökar behovet av personal inom barn- och äldreomsorgen. För Agneta Nordqvist, på fackförbundet Kommunal i Gällivare, är det ingen nyhet att industrin lockar mer.
– Utannonserar vi en fast tjänst blir den alltid tillsatt, men det är svårt att hitta vikarier främst inom barnomsorgen, säger hon. Ingångslönerna för en kommunalarbetare ligger mellan 18 600 och 20 000 kronor per månad, jämfört med industrins 25 000.
– Samhällsomvandlingen kostar mycket pengar och energi. Samtidigt har vi fått en stor brist på bostäder och priserna stiger snabbt. Vi framför hela tiden att lönerna för våra medlemmar halkar efter, säger Agneta Nordqvist.
Sommarvikariat på LKAB och Boliden är attraktiva, även för dem som har en anställning inom kommunen. Numer är det stopp för kommunalare som söker tjänstledigt under sommaren.
– Vi måste täcka vårt eget behov under semesterperioderna. Det är klart en del blir besvikna, och några har då sagt upp sig, säger Agneta Nordqvist.
Även den generation som är näst på tur att slussas ut i arbetslivet väljer bort vård och barnomsorg. De populäraste gymnasieprogrammen på orten är inriktade mot industri, fordon, el och bygg. I botten ligger barn och fritid samt vård och omsorg. Men Agneta Nordqvist tror ändå att några kommer att ändra sig när de väl kommer ut i yrkeslivet, och att det på sätt och vis kan vara nyttigt att prova på industrin.
– Några av våra medlemmar som har slutat har kommit tillbaka några månader senare. Gruvan passar inte för alla.
