Rått, men hjärtligt. Tufft, men öppet och högt i tak. Skämt om sex. En och annan klapp på rumpan om du är man och bär kjol. Som kvinna bör du nog ha lite ”skinn på näsan”. Ungefär så sammanfattas klimatet på Roslagsbanan i Stockholm. Men hur drabbar jargongen egentligen? Arbetaren har undersökt hur det är att inte utgöra normen på en heteronormativ och mansdominerad arbetsplats.
Två medarbetare på Roslagsbanan, konduktören Nobu Redona och rangeraren Linnea Boricic, sitter på ett kafé i Stockholm. Nobu Redona är ledig och Linnea Boricic har precis avslutat sitt pass. Förutom att de båda jobbar på samma ställe, har de en sak till gemensamt: ingen av dem utgör normen på sin arbetsplats. Linnea Boricic är kvinna och Nobu Redona öppet homosexuell. Roslagsbanan rymmer 200 medarbetare med alla slags nationaliteter, sexualiteter och bakgrunder, varav cirka 60 stycken är kvinnor.
Nobu Redona menar att även om jargongen är tuff och med mycket under bältet-humor, så är den hjärtlig.
– Det är väldigt öppet, och som homosexuell behöver jag inte gömma mig, eller spela någon annan, säger han.
Även om jargongen bäst kan beskrivas som skämtsam, så kan den som inte är med på skämten eller sätter sig emot dem, få svårt att bli en del av den sociala gruppen.
– Jag tror man måste vara på ett visst sätt för att hänga med. Det är en tuff jargong och man får inte vara för mjäkig. Jag tror att utifrån låter det mycket värre än vad det är, säger Linnea Boricic, som är en av 15 rangerare varav bara två är kvinnor.
– Eftersom alla är öppna och tycker att allt är okej, och alla känner alla, så blir det mer tillåtet att vara lite grov. Ingen försöker låtsas och vi gör inte skillnad på folk, säger Nobu Redona.
– Jag har ett intryck av att det är viktigt för män i grupp att visa sig manliga inför varandra. Oberoende av om det finns någon kvinna med. Ingen vill vara en ”kärring”. Jag tror inte att bögskämt, sexskämt och användningen av ord som fjollig och kärring är ett uttryck för kvinnoförakt. Eller ens dålig människosyn. Det är bara en jargong helt enkelt, säger Linnea Boricic.
Linnea Boricic upplever att jargongen blir stark just i grupp. Pratar hon ensam med en man diskuteras relationer, barn och så vidare.
Men att grov jargong ofta avfärdas som skämt verkar vara en struktur som går igen i manliga kulturer. Katarina Kärnebro har forskat om hur språk skapar kön på det manligt dominerande fordonsprogrammet på gymnasiet. Hon märkte att utmärkande för jargongen där var sexistiska och homofobiska skämt. Kommunikationen var rak och konfronterande och man använde utmanande tilltal. På så vis skapades ett slags gemenskap, men också en hierarki, då den som inte var med på skämten eller tog illa upp blev hårdare utsatt.
– Att det handlade om skämt, var något som ständigt påpekades i intervjuerna, säger Katarina Kärnebro.
– Den som utsattes för skämten var tvungen att ge igen med samma mynt, på så sätt behöll de sin status i gruppen. Den som blev utsatt för skämten kunde därför inte visa om den blev kränkt eller tog illa upp.
Tjejerna på fordonsprogrammet använde sig av samma hårda jargong och hävdade att de tyckte om det, trots att det traditionellt feminina ständigt underordnades i och med skämten och tilltal som ”Hej, din lilla horunge”.
Ändå hävdade flickorna att de inte kände sig underlägsna utan snarare friare.
– De berättade i intervjuer för mig att de i högstadiet ofta fått höra att de tog för mycket plats, eller pratade för mycket. De kunde helt enkelt inte anpassa sig till den norm det innebär att vara flicka. På fordonsprogrammet kunde de vara sig själva, säger Katarina Kärnebro.
Anna Wahl, professor i genus, organisation och ledning vid KTH, förklarar att den manliga homosociala jargongen fungerar som så att den som inte är med och bekräftar jargongen hamnar utanför.
– Det handlar om nära relationer mellan män. I starkt homosociala kulturer måste män bekräfta män genom att förstärka maskuliniteten. I kulturen förekommer det ofta att tala nedsättande om till exempel kvinnor och bögar. Det är en del av ett socialt spel, det handlar om både tillhörighet, bekräftelse och konkurrens, säger hon.
Linnea Boricic kom till Roslagsbanan för fyra år sedan. Hon berättar att chefen i samtal med henne varnade för den tuffa jargongen, vilket hon tyckte var märkligt.
– Om en chef är medveten om ett beteende borde man väl i stället göra något åt det. Nu blev det liksom: ”kom och jobba hos oss, men det kanske inte är så trevligt…”
Innan dess jobbade Linnea Boricic som maskinförare på ett pappersbruk på en liten ort. Där var inte öppenheten lika påtaglig. Tvärtom kände hon ett större motstånd mot sig som kvinna. Skämten var mindre hjärtliga och mer homofobiska.
– Det var en känsla jag hade. Jag skulle aldrig kunna berätta för dem att min bror är homosexuell till exempel. Det var samma råa jargong som här, men mindre öppen och mycket mer sexistisk och rasistisk. Och när jag tänker efter var det mycket mer könsord på den arbetsplatsen.
Nobu Redona menar att det förekommer homofobi och inskränkthet även på Roslagsbanan.
– Det finns människor som har en annan attityd och som är väldigt homofobiska. Men det går att undvika dem om man inte vill ha en diskussion. Jag vet vilka jag kan umgås med, och inte.
Jens Rydström, professor i genusvetenskap, menar att acceptansen för homosexuella är lägre på små orter därför att homosexualitet alltid varit en ”storstadsgrej”. Manliga homosexuellas subkultur handlade från början om att ha ett fritt förhållande till sexualitet, men denna kultur har mer eller mindre försvunnit i och med samhällsanpassningen.
– Homosexuella har valt att flytta till staden där de kan träffa likasinnade. Stannar de kvar i byn blir det på något sätt på samhällets villkor, att de måste vara på ett visst sätt. Gärna diskret, kanske en konstnärlig designer. Men att till exempel vara promiskuös är inte okej, då normerna styrs av tvåsamhet.
En annan märkbar skillnad mellan nuvarande och dåvarande arbetsplats, som Linnea Boricic upplever, är att det knappt förekommer rasistiska skämt på Roslagsbanan.
– Vi har väl kommit så pass långt här att ingen tycker att rasistiska skämt är roliga.
– Jag tror det har att göra med skillnaden mellan stad och liten ort, fortsätter hon. I ett mindre samhälle kommer man ju inte ut i världen. Gubbarna här i Stockholm kan man säga till om ett skämt går för långt, säger hon.
Att säga ifrån var inte lika självklart för henne på pappersbruket. Det var enklare att anpassa sig, även om hon egentligen inte har några problem med att sätta stopp när något passerar hennes gräns. Som till exempel när hon ledsnat på att varje gång få se snippor, snoppar och på att läsa könsord på sitt skiftlags personaltoalett. Då tog hon med sig en målarburk och pensel till ett nattskift och målade över alltsammans. Sedan gick hon upp till arbetskamraterna och sa ”nu ger ni fan i att klottra på den där väggen igen”. Och toalettväggen fick vara ifred.
Men mycket av det stereotypiskt manliga går även igen på Roslagsbanan. Även om det är högt i tak framhåller Linnea Boricic att vissa kollegor har svårt att ta order från henne för att hon är kvinna.
– På något sätt blir jag då mjukare, ber snällt i stället för att bara säga vad som ska göras. Kvinnlighet funkar bäst i vissa lägen, det uppfattas väl inte som lika hotfullt, säger hon.
Jens Rydström påpekar att kvinnor på manligt dominerade arbetsplatser riskerar att hamna i en sorts ”gatekeeper-position”. Det vill säga, de intar olika strategier för att smälta in i gänget, bland annat genom att uppmuntra ett visst beteende. Kvinnor anammar det traditionellt maskulina, och räknas då som en i gänget. Den som går emot strömmen kan hamna utanför. På en kvinnligt dominerad arbetsplats kan det i stället få motsatt effekt.
– Forskning visar att män på till exempel förskolor blir upplyfta för sin maskulinitet. Typ ”nu har vi någon som kan snickra med barnen”. Så medan kvinnor måste försvaga sin kvinnlighet, så får män sin maskulinitet förstärkt på en kvinnligt dominerad arbetsplats, säger Jens Rydström.
På frågan om de känner att de måste överkompensera på något sätt för att passa in i normen, svarar Nobu Redona och Linnea Boricic att de inte känner ett tvång. Men båda tycker ändå att de måste visa sig duktiga.
– Jag kan känna att jag hela tiden måste prestera och visa mig kunnig. Jag märker att jag anstränger mig extra. Men jag vet inte om det beror på hur jag är som person eller att jag är kvinna, säger Linnea Boricic.
Nobu Redona har även han ett behov av att prestera.
– Men jag har aldrig känt att jag måste vara på ett visst sätt. Jag vill vara duktig och prestera, men det beror nog på att jag är sådan som person, säger han.
Det förekommer inte bara rak jargong på Roslagsbanan. Det pratas även en del ”skitsnack”, exempelvis om en del kvinnor som vissa tycker har legat med lite för många. Nobu Redona och Linnea Boricic har båda märkt att kvinnorna får hårdare domar än männen. En struktur och olika syn på kvinnlig och manlig sexualitet som Linnea Boricic tror finns överallt.
– Men sådana diskussioner deltar jag alltid i och försvarar tjejerna. Kvinnor ska få ligga med hur många de vill, precis som män, säger Nobu Redona, som annars väljer sina strider.
En ny kvinna har sökt till arbetsplatsen som rangerare. Linnea Boricic berättar att det genast spekuleras om hur långvarig hon blir och om hon över huvud taget kommer att klara av jobbet.
– Hon är blyg och tystlåten och det gäller ju att passa in i gruppen. Förmodligen spekulerades det lika mycket om mig när jag sökte. Vi har pratat lite om det och kollegorna säger att de gärna vill ha tjejer som jobbar här, men att de måste ha lite skinn på näsan. ”Som du, Linnea”, säger de.
Att män i grupp ofta står för en rå jargong som de flesta trivs med och inte vill ändra på, är klart. Men män i grupp kan också utöva stort inflytande genom att protestera mot rådande normer. Att som man erkänna det traditionellt kvinnliga har visat sig vara medialt intressant och dessutom uppskattat. I somras uppmärksammades Roslagsbanan både i Sverige och internationellt, när flera manliga konduktörer och förare började bära kjol. Upprinnelsen till detta var att ledningen på Arriva inte tillät shorts. Det var långbyxor eller kjol som gällde. I den höga värmen valde flera män att hämta ut kjolar i stället.
– Det var när en manlig kollega på mötet om byxor och shorts frågade chefen som höll i presentationen, om det gick bra att använda kjol när shorts inte var tillåtet. Han fick till svar ”visst får ni det, hehe, annars vore det ju diskriminering”. Han trodde nog inte då att det skulle bli verklighet när sommaren väl kom, berättar föraren Martin Åkersten, en av de drivande i kjolbärandet.
Flera män kvitterade ut varsin kjol och responsen från både kollegor och resenärer var övervägande positiv. Martin Åkersten möttes med glada tillrop och beröm för att ha vågat göra det andra bara pratat om att göra.
– I början var det skämtsamma manliga kollegor som klappade eller klämde mig på rumpan och flirtade på skoj. De sa att de bara måste få känna lite. Det var inget som berörde mig särskilt, men jag funderade på om det kanske på något plan var deras osäkra sätt att hantera något så ovanligt som en man i kjol, säger han.
Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, menar att klappen på rumpan bevisar hur starkt det könsstereotypa tänkandet är.
– När män klär sig i ”kvinnokläder” får de också vara beredda på att stå ut med det som kvinnor får stå ut med. Till exempel att bli klappade i baken eller få ett nyp i rumpan. Stereotypen står över verkligheten
Martin Åkersten var med i kjolkampen, som han kallar det, lika mycket för de andras skull, det vill säga de som inte vågade gå i kjol i protest mot shortsförbudet, som för sin egen bekvämlighets skull.
– Det diskuterades en del då om vi skulle släppa kjolarna direkt sedan när shortsen kom. Men jag sade att det beror på om det blir en schysst modell på shortsen. Så vi var några som fortsatte med kjol när shortsen väl kom.
Till nästa sommar kommer Martin Åkersten säkerligen att använda kjol igen eftersom han personligen inte tycker om shorts.
Han poängterar att det finns många kvinnor som inte vill ha kjol, och som bar långbyxor under de varma dagarna, eftersom shorts inte fanns att tillgå.
– Jag försökte förmedla det i media på intervjuerna, men det verkar som att det inte hade lika högt nyhetsvärde i sammanhanget. Män i kjol var den stora nyheten.