Nyheten om Nelson Mandelas död nådde mig medan jag slötittade på BBC:s världsnyheter. Redan i somras ryktades det att han var död; jag trodde de spekulationerna hade fungerat som ett känslomässigt genrep. Ändå grät jag i några timmar när jag förstod att det var sant nu. Fast jag fattar också: vem förtjänar vila bättre än den som ägnat nära tre kvarts sekel åt kamp, varav mer än 25 år i fängelse?
Min första bild av befrielsekamp är kopplad till Mandela. När ANC kriminaliserades 1960 hade 26, eller ganska exakt hälften av Afrikas då existerande stater/kolonier precis vunnit politisk självständighet. Apartheids död markerar döden för europeisk formell kolonisation; apartheids existens villkorade även Angolas, Botswanas, Mocambiques, Namibias, Zambias och Zimbabwes självständighet. Med undantag för den ännu pågående kampen mot Marockos ockupation av Västsahara är kolonialismen i Afrika död.
Tillsammans med solidaritetsrörelsen med Vietnam och det internationella engagemanget mot fascismens angrepp på den spanska republiken var kampen mot apartheid vänsterns största internationella kamp under det förra århundradet.
Redan innan jag var tonåring var namnet Mandela synonymt med motstånd. Ett sent tonårsminne är från Spike Lees mastodontfilm Malcolm X, där en nyss frigiven Mandela reciterar Malcolm X:s berömda ord: ”We declare our right on this earth […] to be a human being, to be respected as a human being, to be given the rights of a human being in this society, on this earth, in this day, which we intend to bring into existence by any means necessary”.
Få levande människor har levt efter de orden som Mandela; de är bland de citat som på en och samma gång är mest glasklara för dem som känner dem in på bara livet och mest medvetet missförstådda bland dem som känner sig hotade av dem. Det är beredskap till att försvara sig med de till buds stående medel som nöden kräver, men det har misstolkats som terrorism. De kan vara värda att tänka på i dag med avståndstaganden över mejeriprodukter, raptexter och kamp mot fascism. Tänk: den mest populäre frihetskämpen i Afrikas historia satt fängslad 27 år av sitt liv och kunde frisläppts långt före dess om han hade ”tagit avstånd” från rätten att använda våld.
Mandela var inget helgon. Men de helgonlika kvaliteter han besatt var att kunna ena den mäktiga fackföreningsrörelsen COSATU, den militära grenen Umkhonto we siswe, det sydafrikanska kommunistpartiet, vita vänsterliberaler, allierade utomlands och aktivister i exil.
Sydafrikas första demokratiskt valda regering genomförde inte sitt socialistiska Freedom Charter-program från 1955. Mandela översåg tre enorma gåvor till Sydafrika efter 1994: Sannings- och försoningskommissionen, den progressiva hbt-lagstiftningen och sist men inte minst det näst Lulas reformer i Brasilien mest ambitiösa reformistiska programmet i modern tid. Som tyvärr varit helt otillräckligt för att bryta apartheids ekonomiska bojor. För att göra det krävs en ny kamp. Den kampen kommer att må bra av att lära av Mandelas minne.