Kultur

Fördömande ton i matmagasinet Hunger

Under hösten har Arbetarens kultursidor handlat mycket om ätande och klass. Jag påminns om detta när en kompis gör mig uppmärksam på existensen av det nya livsstilsmagasinet Hunger. Tidningen är ett försök att ”ta maten på allvar” och riktar sig till de slags autencitetssökande moderna män som inte kan ha intressen utan att anamma en […]

Under hösten har Arbetarens kultursidor handlat mycket om ätande och klass. Jag påminns om detta när en kompis gör mig uppmärksam på existensen av det nya livsstilsmagasinet Hunger. Tidningen är ett försök att ”ta maten på allvar” och riktar sig till de slags autencitetssökande moderna män som inte kan ha intressen utan att anamma en subkultur. De vill att mat ska vara äkta, och ju knepigare den är att tillaga, desto bättre.

Följaktligen pryds omslaget av ett nyskjutet vildsvin, omsorgsfullt fotograferat, vid sidan av rubriken ”Ät upp mig!”. Vi får vi lära oss att vi måste göra vår egen böcklingpastej, eftersom den man köper på tub är full av tillsatser. I ett annat reportage – jag tror det är ett reportage, den tredjedel av tidningen som är annonser ser likadan ut – reser chefredaktör Mats-Eric Nilsson till Holland för att granska äppelindustrin. Han kommer fram till att mängder av fullt ätbar frukt slängs bort för att den inte uppnår de estetiska kraven. Enda lösningen är att vi som konsumenter börja kräva att våra lokala ”handlare” tar in äpplen med skönhetsfel. 

Det provocerande är så klart inte att folk bryr sig om mat och vill leva miljövänligt. Vill man laga böcklingpastej får man väl göra det, även om det låter ganska äckligt. Problemet är snarare det fördömande tonfallet mot dem som inte slår in på den asketiska banan. Som om alla hade råd och ork, eller för den delen lust, att ägna den fritid de har åt att syra grönsaker. Som om problemet ligger hos den enskilde och inte i det kapitalistiska systemets själva funktionssätt. En i grunden politisk fråga blir estetik, moral.  

 Jag minns till exempel ett särskilt kärnfullt stycke ur Mats-Eric Nilssons genombrottsbok Den hemlige kocken. Mats-Eric Nilsson har på hundratals sidor ondgjort sig över svenska folkets matvanor. Men nu står han i fönstret i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm och ser ut över Bondens marknad som pågår nedanför honom, där bönder från närområdet säljer sina egenhändigt producerade varor. Medvetna innerstadsbor köper ”nyslungad honung” och ”najadgravad lax” (lol) till priser långt över dem på Willys 200 meter bort. Kanske, tänker Mats-Eric Nilsson, finns det ändå hopp. Han konstaterar: ”Den ytterst ansvarige för den mat jag ställer på bordet för mig och mina barn, är ingen annan än jag själv. Vi kanske har den mat vi förtjänar.” 

Bara ordet: ”förtjänar”. Sådant är den övre medelklassens privilegium: att inte bara ha pengar, utan också kunna slå sig för bröstet för de levnadsvanor som följer med dem. Man kan bli sverigedemokrat för mindre.

Veckans tips: Nyligen utkom den danska poeten Olga Ravns förträffliga debutbok Jag äter mig själv som ljung i svensk översättning, på 10tal Bok. Ravn har bland annat översatt svenska Ann Jäderlund till danska och delar med henne en synnerligen skarp blick för tillvarons mellanrum. Nästan frustrerande begåvat.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984