Hur skulle du agera om du riskerade att förlora din försörjning vilken dag som helst? Om du också riskerade att bli av med din bostad? Om de sociala skyddsnät som samhället tidigare erbjudit inte fanns kvar? Om hela samhällsekonomin riskerade att haverera? Om allt fler av människorna i din omgivning vände sig till högextrema, i vissa fall öppet nazistiska rörelser, i hopp om en lösning? Skulle du försöka förtränga problemen och fortsätta som vanligt tills allt kraschade? Köpa konservburkar, skaffa vapen och se om någon i släkten hade tillgång till en ödsligt belägen sommarstuga? Delta i plundringar? Festa som om morgondagen inte fanns? Eller skulle du engagera dig politiskt och försöka ändra på spelplanen?
Jag kan ärligt talat inte svara på vad jag skulle göra, då jag aldrig befunnit mig i en liknande situation. Förhoppningsvis skulle jag engagera mig, precis som de personer Utan framtids författare Mårten Björk och Natacha López träffat runt om i världen. Människor som sett en rad ekonomiska och politiska kriser försätta deras samhällen i ett tillstånd som påminner om Weimarrepubliken, den bräckliga statsbildning i Tyskland mellan världskrigen som sopades undan av Hitlers regim. Med massarbetslöshet, bokbål, gatuvåld, fascistiska rörelser i parlament och på gator, etablerade partier som kollapsar och en press som kämpar för att fortsätta vara fri och oberoende. Med skyhöga statsskulder och krav på att de som lidit mest av krisen också ska bekosta lösningarna.
Vi har kunnat ta del av en hel del rapporter om både kriserna och fascismens frammarsch. Utan framtid berättar en annan historia. Den berättar om dem som drabbas, hur de drabbas och vad de gör åt saken. Mårten Björk och Natacha López har rest runt i bland annat Grekland, Spanien, USA och Chile och träffat människor som organiserar sig utanför de traditionella politiska organisationerna och ger sig ut på gatorna för att göra sina röster hörda.
– Det vi varit intresserade av är att undersöka om man kunde se gemensamma förklaringar till de många proteströrelser som uppstod i början av 2010-talet, berättar Martin Björk. Det intressanta med dessa rörelser är att de är ett nytt politiskt fenomen med en helt ny sammansättning av proletariserad medelklass, ungdomar utan framtid, arbetslösa och bostadslösa. Det viktiga är att förstå rörelserna utifrån den nuvarande kontexten, krisen och den pågående prekariseringen av arbetsmarknaden.
Givetvis finns skillnader mellan situationerna i de olika länder som Mårten Björk och Natacha López besökt. Givetvis finns också skillnader mellan de protester och rörelser som svepte över världen i början av 2010-talet – som den arabiska våren, de indignerade i Sydeuropa, occupy-rörelsen och studentprotesterna i Chile. Men Utan framtid visar också på flera likheter. Det råder ett stort ekonomiskt utanförskap med hög arbetslöshet, nedskärningar i välfärden och socialförsäkringssystem. Krisen drabbar heller inte bara arbetare utan även delar av medelklassen. De som protesterar är ofta unga och hyser en misstro mot både den representativa demokratin och traditionella politiska partier och organisationer.
Att unga protesterar är inte så märkligt med tanke på att de som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden farit särskilt illa under kriserna. Många tillåts aldrig bli vuxna utan fastnar i en situation där de saknar egen bostad och aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög och i många fall erbjuds de som faktiskt får jobb inte fasta anställningar utan i stället praktikplatser, projektanställningar, vikariat, timanställningar, deltidsjobb, inhopp via bemanningsföretag eller uppdrag som egna företagare, i många fall mot deras egen vilja.
Dessa unga människor kallas tuseneuroister i Spanien och 700 euro-generationen i Grekland efter sina låga månadsinkomster, ett fenomen som till och med givit upphov till en komediserie i Grekland. Den skulle ursprungligen hetat 700-generationen men efter att minimilönen sänkts till 592 euro fick upphovsmännen finna sig i att ändra även titeln på serien – som nu alltså heter 592-generationen – och hålla tummarna för att de inte behövde devalvera den igen.
Krisen drabbar också medelklassen, en medelklass som bara för några år sedan kunde gå från universiteten till mer eller mindre garanterade jobb med hög status och hög lön, men som numera kastas ut i samma träsk av tillfälliga anställningar, osäkra villkor och krympande socialförsäkringssystem som de flesta andra.
Vad innebär det för skillnad att även traditionell medelklass drabbas av kriserna, inte bara knegare?
– Rörelserna är förstås ett svar på en djupgående proletarisering av medelklassen, så frågan är om man ens kan tala om en medelklass längre. Det handlar om människor som blivit av med sina jobb och sina bostäder och också om unga som blivit lovade guld och gröna skogar så länge de bara utbildar sig, men som insett att de blivit bestulna på sin framtid.
Många av de aktivister som kommer till tals i boken har helt slutat vända sig till etablerade politiska partier och organisationer för lösningar. Vissa har helt givit upp hoppet om parlamentarismen. Gruppen Democracia Real Ya (verklig demokrati nu), menar exempelvis att den representativa demokratin i Spanien reducerats till ett tvåpartisystem som inte erbjuder några riktiga alternativ, och som i praktiken för samma politik.
Under arbetet med Utan framtid har Mårten Björk och Natacha López träffat massor med människor som varken vill kalla sig vänster eller höger och som till och med menar att avsaknaden av ideologi varit avgörande för deras engagemang. De har i stället startat på noll, vid ett gemensamt problem och sedan sakta men säkert, förutsättningslöst och ödmjukt, arbetat mot en gemensam lösning.
– Detta är några saker som gör att man inte lättvindigt kan jämföra dagens protester med tidigare rörelser. Det vi ser är protester där en ungdomsgeneration som med rätt eller orätt ser sig berövade sina möjligheter att få ett jobb eller en bostad säger ”nej, vi accepterar inte detta”. Detta innebär att rörelserna ofta undviker de organisationsformer som varit viktiga för tidigare rörelser. Om globaliseringsrörelsen var fylld av NGO:er, fackföreningar och partier så ser vi i dag nya sammansättningar och nätverk som ofta står helt utanför fackföreningar och partier. Det beror förstås på vilket land man pratar om, men generellt ser vi en misstänksamhet även mot vänstern och dess organisationer. Inte minst eftersom de ofta haft ett tätt samarbete med socialdemokratiska regeringar som genomdrivit åtstramningar och nedskärningar.
Att de hyser en misstro mot den representativa demokratin och dess organisationer innebär dock inte att man låter bli att organisera sig. Tvärtom. De deltar i allt mellan rörelser som UK Uncut – som belyser hur företag gång på gång smiter undan skatten och hur allt mer av det gemensamma säljs eller slumpas bor – till vad som kallas assemblies på engelska och asambleas på spanska och som är en sorts spontana församlingar utan någon ordförande. De bildar grupper som ”Greklands indignerade motorcyklister” eller ”Strike Debt”. De arrangerar fantasifulla upptåg som det fejkade baseballaget Tax Dodgers, som är en ordlek på skattesmitare och det klassiska lagnamnet Dodgers.
Metoderna varierar mellan vanliga demonstrationer till ockupationer av occupy-modell som ofta börjar som en vanlig demonstration, men där deltagare stannar kvar efteråt. Ibland bygger de tältläger, blir kvar i flera veckor och bildar en sorts informella kampanjhögkvarter. Protester och kampanjer riktar sig mot större strukturella problem som arbetslöshet och nedskärningar men de arbetar också med att lösa människors vardagsproblem genom att organisera sig för skuldsanering, arbeta mot vräkningar eller hjälpa dem som fått sina hem förstörda under naturkatastrofer.
Det handlar inte bara om ländernas situation och sammansättningen på dem som protesterar. De protesterar också på ungefär samma sätt.
– Rörelserna liknar varandra på många olika sätt. Man försöker inte organisera sig utifrån en gemensam ideologi utan snarare genom att man delar samma erfarenheter. Ockupationen av torg och lärosäten blev ett sätt för människor att mötas och diskutera vad man kunde göra. Det har varit naturligt att organisera sig horisontellt och i nätverk för att undvika formella ledare och försöka vara så öppna som möjligt.
Det förekommer till och med en del samarbete. Mårten Björk berättar att flera av grupperna de träffat har utvecklade kontakter med varandra. Spanska aktivister hjälpte exempelvis till inför förberedelserna av Occupy Wall Street och man har organiserat öppna chatmöten för människor över hela världen inför olika aktionsdagar.
Även om vi här i Sverige klarat oss betydligt bättre genom kriserna kan jag inte låta bli att dra paralleller till svenska förhållanden. Vi har visserligen förhållandevis bra statsfinanser och har drabbats lindrigare av kriser än många andra. Men även här ökar klassklyftorna. Även här är arbetslösheten, särskilt bland unga, hög. Även här försämras villkoren på arbetsmarknaden för många grupper. Även här skärs välfärden ned och våra gemensamma tillgångar säljs.
Och även här ökar protesterna. Människor samlas kring politiska frågor i sitt närområde som Alby inte till salu, som protesterade mot utförsäljningar av kommunala bostäder. För någon vecka sedan arrangerades en landsomfattande protest mot nedskärningar i vården. Nya organisationer som Megafonen och Pantrarna gör sina röster hörda.
Jag undrar vad som skulle krävas för att protesterna skulle öka även här.
Är det så illa att det behövs en större kris och att betydligt fler drabbas av de senaste årens ökade klassklyftor?
– Vad som behövs är kanske lite märkligt sätt att formulera det på. Ingen hoppas väl att krisen ska slå till hårdare i Sverige. En annan viktig skillnad mellan exempelvis Sydeuropa och Norden är att vi fortfarande har en väldigt stark tilltro till staten och myndigheter. Det visar all statistik. Det är också enkelt att förstå varför det är så; våra myndigheter är inte lika korrupta, vår politik är inte baserad på samma klientalism. Det duggar tätt med rapporter som beskriver korruptionen i länder som Grekland och Portugal. Det går inte att jämföra med Sverige. Det gör att det är mycket svårare att tänka sig att rörelser lika kritiska till de etablerade partierna och det parlamentariska systemet skulle kunna få samma spridning här. Vi har inte heller sett en lika snabb, generell och drastisk försämring av livsvillkoren som i exempelvis Spanien, Grekland eller USA. Det saknas alltså både objektiva och subjektiva förutsättningar för en liknande rörelse, men det kan förstås förändras mycket snabbt. Det nya med rörelserna är trots allt att det är människor som aldrig någonsin trodde att de skulle gå i en demonstration som i dag är ledande. Krisen förvärrade inte bara deras liv, den fick dem att bli engagerade i samhällsfrågor på ett för dem nytt sätt.
Kanske finns här nyckeln till den borgerliga alliansens framgångar på senare år. Att ha sunda statsfinanser genom att låta röstsvaga grupper som långtidsarbetslösa och sjuka ta de största smällarna. Låg inflation genom att ha hög, men inte för hög, arbetslöshet. Skära i välfärd och skänka bort det gemensamma men samtidigt hålla medelklassen på gott humör genom skattesänkningar.
Även om Utan framtid främst är en källa till kunskap om de rörelser som just nu formar sin samtid, som vägrar finna sig i rådande ordning, hoppas jag också att den kan vara till stor inspiration också för oss relativt förskonade och bidra med en rad exempel på att det går att arbeta framgångsrikt utanför de traditionella politiska lägren. Förhoppningsvis behövs ingen kris som hjälp på traven.
