Kultur

Grymheten är skönhet

Författaren, dramatikern och aktivisten Jean Genet. Foto: Modernista

Hamnen i Brest är ständigt täckt av en tjock dimma. Som bomull som bäddar in, dämpar ljud och döljer brott. I den dimman rör sig de allra hårdaste och vackraste kropparna. ”All those beautiful boys, kings and queens and criminal queers” som Cocorosie och Anthony sjunger. I hamnen i Brest ligger fartyget Hämnaren med matrosen Querelle ombord. Querelle som sätter sin tro till, och älskar, sin stjärna. Alla matroser har en stjärna som vakar över dem. I hamnen i Brest begås mord.

”Föreställningen om mord frammanar ofta föreställningen om hav, om sjömän. Hav och sjömän visar sig då inte med synbildens skärpa, snarare är det så att den upprördhet, som morden framkallar inom oss bryter fram i vågor.”

I världen som Jean Genet bygger upp i Matrosen & stjärnan är sjömän, brott, manlig homosexuellt begär och skönhet så tätt sammankopplat att de inte går att skilja åt. Sex är brott, brott är sex och grymheten är skönhet. Querelle är en mördare. ”Han var stark därför att han var vacker, och han hade modet att öka sin skönhet genom att dölja den bakom en skenbart grym mask” 

Romanen fullständigt svämmar över av manskroppar, pojkkroppar. Som läsare iakttar jag, objektifierar, går upp i och är dessa kroppar om vartannat. Det är vansinnigt njutningsfullt. 

Muskler som spänns under tyg. Ryggar som knyter sig, armar som sväller. Ben som slingras in i varandra. Hårda magar som trycks mot varandra i slagsmål, våldsamt i återhållen lust när kroppar står lite för tätt ihop. Munnar pratar grovt och ler retsamt, lite för nära varandra. Querelle är så medveten om sin kropps skönhet. ”Han kände sina musklers tysta närvaro och hur var och en av dem anpassade sig till de andra för att bilda en staty av upprörd tystnad”. Han spelar hela tiden på den, känner den när han går längs Rue de Siam eller över skeppet med stadiga kliv. Han driver nästan Löjtnant Seblon till vansinne genom att gå omkring med bar överkropp. Svettig och täckt av koldam. Löjtnant Seblon som är kär i Querelle. Hans fragmentariska dagboksanteckningar är fyllda av sorg och ett avstånd. Att vara förälskad i Querelle är att vara förälskad i föreställningen om Sjömannen. Alla matroser är en och samma, de är fragment rivna ur bilden av Sjömannen. ­Seblon skriver: ”Fartyget gömmer i sin buk härliga unga djur, klädda i vitt och azur. Vem av dessa hannar skall man välja? Knappt skulle jag ha lämnat en av dem förrän jag skulle längta efter den nästa. Det enda som lugnar mig är tanken att det bara finns en enda sjöman: sjömannen.”

I de stiliserade scenerna som bygger upp romanen, som avbryter och ibland löper parallellt med varandra, finns det ingen plats för kvinnlighet. Visst, det finns kvinnor, prostituerade ansiktslösa på bordellen, längs gatan. Madame Lysiane som driver La Feria och drömmer feberdrömmar om Querelle och hans bror Robert. Om hur de flyter samman. Men egentligen finns det inget annat än manlighet och banden den skapar och hur den konstrueras. Den byggs upp för att raseras för att byggas upp igen. I sexakterna förskjuts roller och kvinnlighet skapas som om det vore en nödvändighet. ”Inte så att deras förbindelse skulle bli ­något som närmar sig den verkliga kärleken mellan en man och en kvinna eller mellan två varelser av vilka den ena är kvinnlig, men frånvaron av kvinnan i deras speciella universum tvingar de båda männen att ur sig själva framskapa en smula kvinnlighet. De tvingas uppfinna kvinnan.” Det görs en tydlig skillnad på de dominanta männen och de undergivna. Det är förnedrande att bli påsatt, sånt tillåter inte riktiga män. Eller? Efteråt, när de tar på sig sina sjömansbyxor, drar åt bältet och knäpper det bak på ryggen, står de bredvid varandra som jämlikar. I någon form av brödraskap som jag aldrig kan förstå men jag tänker på Hidden ­Cameras låt ”The man that I am with my man”: ”Taking out their hands, they lift me up and we all stand, we may be in the army or a klan, ’cause when we’re brothers in blood then we are brothers in band.” 

Det är vackert. Mitt i allt våld, all smuts och hårdhet bildas om och om igen den allra ömmaste kärleken. ”Querelle smålog över att han var så nära den skam från vilken man aldrig reser sig och i vilken det är så ljuvt att upptäcka friden. Han kände sig så svag och så grundligt besegrad att hans med­vetande formade denna tanke, så ­vemodig till följd av allt vad den uppen­barade av höst, av avskräde, av knappt synliga dödliga sår: Han går fram över mina skärvor.”

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984