Lönearbete: Ett nödvändigt ont

Opinion
Kan tiden som tillbringas på jobbet kortas utan att det får ekonomiska effekter är det en framgång för arbetarklassen och samhället.
Foto: Adam Ihse/Scanpix

arbetstid

Arbetsinsatsen är som bekant ojämnt fördelad bland Sveriges befolkning. I dag har vi en arbetslöshet på dryga 8 procent, samtidigt som en grotesk mängd övertidstimmar kramas ur dem som har jobb. För vissa är det extra pengar som lockar, men inte för alla. Övertidsersättning kan, trots att övertidsarbete är slitsamt och skadligt, faktiskt avtalas bort. 

Ibland hör man argumentet att vi alla borde jobba kortare dagar för att arbetstillfällena skulle räcka till alla. Det är en sympatisk tanke, men knappast den viktigaste anledningen till att driva arbetstidsförkortning som ett krav. 

Arbetstiderna har sänkts i omgångar, från tolv timmar, till tio och sedan till åtta timmar. Varje gång som resultat av facklig kamp, men arbetsköparna har förmåtts gå med på det eftersom man samtidigt genom tekniska framsteg och effektiviseringar ständigt ökat värdet per produktionstimme. 

Den utvecklingen fortsätter naturligtvis än i dag – men det gör intressant nog inte utvecklingen mot kortare arbetstider. I stället ökar alltså veckoarbetstiden för många genom större övertidsuttag.

Faktiskt är arbetsköparens mervärdesuttag uppe på samma nivåer som när förra seklet var ungt – innan både demokrati och ”samförståndsanda”. Samtidigt som vi har bättre tekniska förutsättningar än någonsin att förkorta vecko­arbetstiden.

Något är väldigt skevt i den ekvationen. Faktum är att kravet på kortare arbetstid borde ställas oberoende av om det finns behov av att frigöra arbetstillfällen eller inte – helt enkelt för att frigöra människor. Vi kan trivas mer eller mindre bra på jobbet, och våra arbetsupp­gifter vara mer eller mindre meningsfulla – men lönearbete är ändå till slut ett sätt att få in pengar för att kunna leva vårt liv i detta samhälle. Ett nödvändigt ont. Kan tiden som tillbringas på jobbet kortas utan att det får ekonomiska effekter är det en framgång – för individen, för arbetarklassen, för samhället.

Samtidigt som arbetarrörelsen genom historien varit drivande i att sänka veckoarbetstiden finns en attityd inom LO och socialdemokratin som tenderar att göra arbete till något fint och karaktärsdanande, till ett mål i sig. Att hög arbetslöshet försvagar arbetarrörelsen, och att brist på ledig arbetskraft som konkurrerar om jobben tvärtom ger arbetarna större makt att ställa krav, är givet. Dock är det mycket olyckligt om man upphöjer lönearbetet i sig till något fint, en väg till självförverkligande.

Vi ger fortfarande bort vår tid – och inte sällan år av vår livslängd – till arbetsköpare för pengar. Vissa ägnar den tiden åt att rädda liv, bygga järnväg eller lära barn läsa, andra tillverkar brännvin eller motar bort tiggare ur gallerior, men till slut handlar det om samma sak för alla: se till att få ut en lön för att kunna leva.

Ju mindre tid vi behöver lägga på det i våra liv, och ju mindre vi behöver slita på våra kroppar desto bättre.