Rättegång mot samtiden

Hans senaste bok, En hemstad, har uppmärksammats i pressen. Naturligt nog. Stilsäkra stilbrott. Allmängiltigt men angeläget. Lyriskt prosaiskt, skitigt och djupt. Pladdrigt och eftertänksamt. Och att träffa Kristian Lundberg ger samma breda spektrum av intryck. Yvig och blygsam. Arrogant och ödmjuk. Svårtillgänglig och lättpratad.

Böcker
”Jag vill ha tillbaka folkrörelsen. Det finns ju inga sossar som försvarar folkhögskolorna i dag, utan de säljs ut”, säger Kristian Lundberg.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Vi ska inte tala om svunna tider när vi ses utanför anrika Rönnells antikvariat i Stockholm. Vi ska inte tala om minnen eller glömska bland böckerna som vandrat mellan läsare. Vi ska inte heller tala om Rönnells, mer än som en plats Kristian Lundberg hyser ett alldeles speciellt förhållande till och besöker varje gång han kommer till Stockholm. Vi ska ta en promenad och tala om framtid. Om allas och om Kristian Lundbergs. Men först ser vi tillbaka.

 En hemstad handlar till stor del om 1960-talets Malmö. Därom är alla ense. Men Kristian Lundberg ser i övrigt inte att bokens grundläggande budskap till mänsklig­heten riktigt har nått fram.

– Man har bara velat tala om min barndom. Kristians liv. Men det jag vill diskutera i boken är det rådande systemet. Att det inte bara är mitt öde som avhandlas. Jag är bara en del av en struktur som vi måste se. En mörk klasstruktur. En ordning där de svaga stannar där nere.

Det kollektiva sammanhanget, så irriterande svårt att tala om för närvarande. Att det finns en inne­boende styrka i att tillhöra en flock tycks vara bortglömt. Det handlar om individen i dag. Inte minst i kons­ten. Och det gör Kristian Lundberg upprörd. Liksom att man fixerat sig vid att det skulle vara något slags allmängiltig sanning han skrivit i sin senaste bok, bara för att han skrivit dokumentärt. Att kvällstidningsreportrarna bara måste kontakta hans pappa för att få en sanningsstämpel. ”Var Kristians barndom verkligen så svår? Var du verkligen en så dålig pappa?”

Men det är tveklöst så att Kristian Lundbergs bok Yarden (Symposion 2009) togs emot som det den var tänkt att göra, det medger han. När den väl kom ut alltså. Det var en politisk bok. Alltså en bok som inte skulle intressera någon, ansåg de stora förlagen. En bok om Kristian Lundbergs arbete i Malmös hamn. Manuset hade cirkulerat bland lektörer en bra stund innan till slut en god förläggarvän förbarmade sig. Men vad handlade den om egentligen?

– Yarden ska läsas som en rungande kritik mot bemanningsföre­tagen. Det var min moraliska rättegång mot samtiden.

Kristian Lundberg vill peka på en människosyn där alla är utbytbara. Anställningsförhållandena i bemanningsbranschen är inte humana. Här finns bara jobb för de friska och starka, de utan större krav på ekonomisk trygghet. 

– Och inhyrd personal blir billigare för arbetsgivaren när han slipper de sociala omsorgerna. Blir ­någon sjuk byts den bara ut. Vi lever i ett system som tvingar oss att foga oss, fast vi inte tror på det. Det ­sociala nätverket är underminerat. Vi måste umgås med folk som vi har nytta av.

Boken älskades av kritiker och har nu blivit pjäs. Snart kommer den även att filmatiseras. Så här i efterhand kan man ju säga att det var tur att Kristian Lundberg hade kanalerna ut. Att han tillhör etablissemanget. Att han besitter ett kulturellt kapital som gör att han befinner sig lite högre upp än många andra. 

Han är säker på att det finns massor av yardenberättelser i byrålådorna, som aldrig kommer ut, för att de som skrivit dem inte hörs och för att man tror att ingen vill läsa om det.

– Jag har lyckats nå ut. För jag är en herreman. Jag är spetsig och arrogant och får driva mina egna frågor. Och det ger resultat. Jag fick till exempel skriva om förlusten av arbetsrätten i DN häromsistens. Men det tråkiga är att ingen hade intresse att ta vid där jag slutade. Frågor som rör kollektivet upprör inte i dag.

Individfixeringen. Ett annat stort nutidsproblem. Att allting bara handlar om JAG och MIG. Kristian Lundberg ger ett exempel på hur man väljer att sila mygg och svälja kameler.

– När jag skrev att Knausgård var en idiot, DÅ gick folk igång. 

Karl Ove Knausgård är för Kristian Lundberg symbol för en författare som inte har problematiserat att man faktiskt har makt när han skriver. Samtidigt som Kristian Lundberg gillar sin norske kollega tycker han att Knausgård beskriver människor som han mött i sitt liv på ett vedervärdigt sätt. Människor som inte kan försvara sig.

Kristian Lundberg ser sin makt. Den består i att han exempelvis kunde skriva Yarden och sedan gå därifrån. Däri låg hans övertag över sina kollegor vid hamnen. Att han kunde sätta sig och skriva i stället. 

Men det är ett stort problem att författare inte får vara öppet politiska i dag, säger han. De får inte ta plats i det offentliga rummet. De bjuds inte in till tv-sofforna för att utrycka åsikter om världens tillstånd. Det är det som är en författares stora uppgift. Att peka. Att folkbilda. Han menar att vi lever i en historielöshet och inte längre har ­någon bildningsnorm. Han tror att vi närmar oss ett sammanbrott. Att vi är på väg att vända. Att det blir regeringsskifte nästa val.

Men åter till litteraturen. Kristian Lundbergs litteratur. En Hemstad. En hemsk berättelse. Om en tid. Om ett klassamhälle. Om en samhällsordning. Om Kristian Lundberg.

– Det är bara min sanning. All lyrik jag skrivit som handlat om precis samma sak har minsann inte föranlett några sanningsdiskussioner. Men så fort jag börjar skriva i prosaform så krävs någon slags objektivitet. Men sedan när började vi läsa skönlitteratur på ett vetenskapligt sätt? 

Det där med sanning och litteratur. Kristian Lundberg nämner författare som Maja Lundgren, Felicia Feldt och Kerstin Thorwall. Kvinnor som blivit ifrågasatta när de velat skildra en verklighet. Kvinnor som nämligen haft mage att vilja tillhandahålla sin sanning. Ofta om ett ämne som är stort och viktigt. Allmänheten, kritiker och journalister har bara läst att de talat om sina privata liv och personliga vendettor och krävt exakta årtal och platser för att värdera boken utifrån en slags sanningshalt. Man har kritiserat dem och anklagat dem för att ljuga och överdriva och inte sett böckerna i något annat sammanhang än sitt eget. 

– När Felicia Feldt skrev blev det inte en politisk berättelse utan en berättelse om hennes barndom och vad man får göra mot sin mamma. Vi gör allt som sägs och skrivs till en personlig fråga i dag. Det är så långt ifrån 1970-talets stämningar som man kan komma. Det kallas av kritikerna i dag för självutlämnande och navelskådande i den mån det förekommer. Man glömmer titta efter det politiska budskapet. De manliga berättarna har det ofta lättare. 

 Hur skulle du beskriva dig själv?

– Konsekvent, mild och saktfärdig. Och jag gör så gott jag kan.

Jag förutsätter att han skämtar. Mannen som tillhör det mest produktiva Författarsverige kan visa upp i dag, och där en och annan litteraturkritiker till och med klagar på att han skriver för mycket. Arbetarförfattaren som kallar sig herreman. Men det är som det bubblar över i honom. Han har så mycket som måste sägas. Dikten Den som inte talar är död (W&W 2003), där han vill ta upp det självupplevda till allmängiltig nivå, kan man tycka är en typisk Kristian Lundbergbok. Inte en sekund av vårt samtal slösas bort på tystnad.

– Vi lever i ett begränsat och ängsligt diskussionsklimat. Sverige är litet och alla känner alla. Tom­heten på debatten gör att arbetarlitteraturen knappast finns i dag. Och de som skriver är inte arbetare.

Hur definieras en arbetare?

– Ja vad är arbetarlitteratur egentligen? Är det bara traditionellt manligt arbete vi ser framför oss när arbetare ska skildras? Vi ser inte mönstret när vi lever i normen och bara tänker på arbete som det där männen funnits. Boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer, om hemtjänsten, eller Tjänster i hemmet av Marie Hållander. Dessa talades det inte mycket om på kultursidorna, men Johan Jönsson, som i och för sig är precis lika bra, diskuterades desto mer.

Vi har träffats för att tala om framtiden. Fast vi ramlar hela tiden tillbaka i det som har hänt.

– Det gamla samhället är på väg tillbaka. Du har väl märkt av den anonyma överheten som ska uppfostra oss moraliskt?

Kristian Lundberg är kristen. Jag har läst i en artikel att han upptäckte Gud vid bokhyllorna på Rönnells när han stod vid lyrikhyllan på andra våningen. Han beskrev det som ”en hemkomst förklädd till dikt.” Jag får en känsla av att det är kristendomen som lärt Kristian Lundberg värdet av det kollektiva. Att styrkan sitter i att samlas.

– Kristendomen är så förlöjligad i dag. Men visst finns det svårig­heter. Den har en glidning som kan göra den moraliskt extrem som till exempel abortmotståndet.

 Jag gör en jämförelse med Jesus. En i mitt tycke mycket individualistisk person, eller möjligen metafor för det individualistiska.

– Jamen så gick det som det gick för honom. Man kan inte kämpa ensam.

Men vi får inte glömma. Att människan per definition är okränkbar. Kristian Lundberg tycker inte att den svenska kyrkan gör sin plikt i flyktingfrågan. De hjälper i stället till att deportera flyktingar, på ett ”humant sätt”. Man låser in barnen på sjukhus och hämtar dem nattetid i anonyma vita bussar utan registreringsskyltar. Självklart kommer vi in på Revadebatten. Samarbetet mellan polis, Migrationsverket och kriminalvården, i syfte att öka ­effektiviteten och rättssäkerheten i verkställighetsarbetet, det vill säga avvisandet av personer som utan uppehållstillstånd varaktigt vistas i Sverige, papperslösa eller illegala invandrare. ”Folkhemsrasism” fnyser Kristian Lundberg.

– Vi måste samtidsbelysa utnyttjandet av de papperslösa och upphävandet av mänskliga rättigheter. Nu deporterar vi dem tillbaka till döden. Det kristna värdet att människan är okränkbar har urholkats. Rätten att få lov att finnas till är inte längre självklar. Det är numera bara en ironisk klyscha som vi måste återerövra. Och de goda har inga krafter att sätta till i debatten.

De goda, är det konstnärerna? 

– Vi kulturarbetare har lämnat ifrån oss vårt kollektiva intellektuella ansvar. Vi är för bekväma. Vi måste återerövra värdet av det skrivna ordet. Och titta på vilka som jobbar på förlagen. De är inte representativa för Sveriges befolkning. Det är en medelklasskultur som anser att man får tala om klass men inte göra något åt den. Vi får beskriva en verklighet men inte agera utifrån denna verklighet. Och det finns ingen som i dag använder sig av litteraturen som ett politiskt medel som man gjorde på 1970-talet.

Han tystnar. Tar sats. Säger sedan.

– Jag anklagar Göran Palm för detta. Att han ansåg att allt arbete hade lika stort värde.

 Att snickra en båt har ett stort värde, men bara för stunden, den tid man kan bruka båten. Men en skriven text kan ha värde för all överskådlig framtid, titta bara på Aristoteles, konst kan vara kollektiv på ett annat sätt och sträcka sig långt över tiden. Men Göran Palm menade att vi måste sänka föreställningen om det skrivna ordets vikt. Kristian Lundberg säger tvärtom. Han säger sig vara ganska kulturkonservativ och tycker att man inte kan jämföra konstarter hur som helst med varandra. Litteratur kan inte jämföras med dokussåpor. Han menar att ansvaret ligger på oss, att visa hur enkelt det är. Att skapa förståelse för livet genom konsten. Att återerövra den kollektiva kunskapen. Att människan är okränkbar och stark tillsammans med andra. Att man snart inte ska vara ensam i sitt eget läger, att vi går ihop.

– Jag är också kulturradikal. Jag vill ha tillbaka folkrörelsen. Det finns ju inga sossar som försvarar folkhögskolorna i dag, utan de säljs ut. Eftersom vi bara är individer i dag. Mona Sahlindrevet handlade om hennes kajal och hennes kontokortsaffärer. Håkan Juholtaffären kom att handla om hans mustasch. Inte vad han faktiskt uträttade. Och vi stannar inte upp och ifrågasätter detta! Eller att allmännyttan säljs ut, det bara pågår utan att någon ifrågasätter. Och samtidigt så klarar sig Carl Bildt undan nålsögat. Han är herremannen som obehindrat twittrar ut sanningar. Som förväntar sig att bli lyssnad på. Nej. Vi har ett personligt ansvar att stiga fram.

För hundra år sedan hade Sverige ett likadant samhälle som vi fått i dag, anser Kristian Lundberg, med samma förutsättningar. Skillnaden är att då levde vi i ett kollektiv. Man hade fortfarande en grundläggande respekt för människan.

– Det som skiljer mig och exempelvis de papperslösa är att jag kan komma hem igen. Jag har ett hem.

– Men var är berättelserna om de papperslösa eller om kvinnojourerna? Vi måste gå loss på strukturerna på förlag och tidskrifter och överta det intellektuella ansvaret.

Lösningen? Kanske blir det som Kristian Lundberg tror, att musiken visar ­vägen, när musikerna tar över sina egna produktionsmedel. Och i framtiden har vi egna bokförlag och egna tidskrifter fjärran från de stora ägarna. Han hoppas på den yngre generationen, att de har en sundare inställning inte minst till rätten till sin egen konst och sin egen kropp. Han tror att vänstern kommer att vinna nästa val och därmed åter­erövra verkligheten.

– Människan kommer att få tillbaka sin mänskliga rätt att misslyckas. Samtidigt som hon har kvar sin skyldighet att inte livnära sig på andra.