Verktygslådan

Expedition Federley

Foto: Jessica Gow/Scanpix

En resa i det inre

Ytterhogdal, Hälsingland.

Rune Björnelidskolan för kreativt skrivande.

Adolf Dornier-salen.

Rektorn suckade, sneglade på henne och sa:

”Irenka, lilla Irenka… vad väntar du dig att jag ska säga? Att jag förstår att det är svårt? Att jag ska berätta hur lyckligt lottad du är, stipendium och talang och allt? Eller ska jag prata om dina små sorger som du bekänt för kuratorn och känna medlidande?”

”Nej, herr rektor, det väntar jag mig inte.”

”Jaså? Lekar vi ironiska lekar? Låt mig tala klarspråk: vill du, som din bror, hamna i de fredsbevarande styrkorna? Eller din valiumknaprande far, kriminalvårdaren? Är det det du drömmer om? Hur trivs din mor på serveringen? Din familj är precis där de förtjänar – lätt för mig att säga, med min familj, kanske du tänker? Ja, det är det. Men det spelar ingen roll, vill du ta dig upp måste du göra vad som krävs, andra har använt sin bakgrund som bränsle för sin egen framgång – men du kanske hellre vill vara kvar på botten, med din kära familj?”

Irenka tittade ned på sina fötter och sa: ”Förlåt. Jag vill fortsätta här. Det vill jag verkligen.”

Rektorn satte sig och sa: ”Provocerar jag dig? Det är meningen – det är vad du behöver höra. Jag ska berätta en hemlighet för dig: mina analytiker trodde det var fel på programmet när de såg dina resultat. Dina siffror låg högt över genomsnittet för dina jämnåriga på i stort sett alla områden: syntax, ordrikedom, klang, stavning, bildspråk och grammatik. Och naturligtvis ville du bo kvar hos dina föräldrar, i de sociala sammanhang du kände till. Men alla andra elever har också fått flytta hit. Och de ser det som en möjlighet – de nätverkar inför framtiden. Vi har investerat i dig – men nu börjar vi få nog, du har ett chans till, sedan är det slut. Gör om den sista uppgiften och gör det bra.”

På skärmen orerade läraren: ”Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4 000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar.”

Irenka stängde ner skärmen, tog av sig hörlurarna, lutade sig tillbaka och blundade. Tåget dundrade hemåt. Pressade sig igenom snöhelvetet på sin väg mot Malmö. Irenka frammanade bilden av ett svart ånglok som färdades genom en snötäckt skog, ångvisslan, en vit plym efter sig. Hennes klasskamrater flög hem. Hon åkte tåg. Tågbilden trängdes undan av minnesbilder, fragment av första mötet med skolans headhunter. Våra lektörer kom fram till att hon just nu ligger närmast till hands att skriva romantik för flickor i åldern nio till tolv. Det är bara ­naturligt att börja i närheten av sin egen ålder och kön. Sedan kan hon gå vidare till en bredare genre. Som mode, hästböcker, drama för medel­ålders kvinnor eller män, eller varför inte Thinspiration. Skolan ligger i Hälsingland. Där kommer hon att få bästa tänkbara hjälp och umgås med likasinnade, få träffa de bästa talpedagogerna, dramaturgerna och stylisterna en ung flicka kan behöva. Vi ordnar lektioner med lektörer, översättare, lingvister och författare.

Det var fyra år sedan… redan fyra år. Lille far hade varit så glad, mor orolig men lycklig. Det hade varit förmätet att klaga, så Irenka hade inte klagat. Släktens hopp, ­familjens stjärna… och nu var hon på väg ut. Hon hörde inte hemma på skolan, hela hennes varelse skrek, blickarna brände i henne, hon hörde inte hemma där. Ett meddelande från far: en dokusåpastjärna hade blivit förflyttad till ­anstalten, mor hade gjort Golonka. Irenka snyftade till och log. Mat: mammas lösning på alla problem… Irenka måste klara det, de trodde på henne.

Din far, kriminalvårdaren… det krävdes ingen metalingvist för att förstå de orden, men det var hon själv som fick på huvudet för att hon skrev för cyniskt… det finns ingen anledning till cynism… läsarna förstår det inte, de tar allt bokstavligt… cynism kan bara vara acceptabelt om det finns ett glapp mellan verkligheten och den uppfattade världen, något sådant glapp finns inte, alla är vad de utger sig för att vara, det finns ingen konspiration, inga hemligheter, inga dolda agendor. Du har ju alla möjligheter, kära Irenka.

Lilla far skulle stå och vänta när tåget kom fram, säkert med en rolig hatt på sig. Dum och glad, som alltid. Hon hade gråtit när hon hade läst hans gamla texter, följt hans briljanta resonemang. Hennes valium-fryntlige far, hans hjärna mjuk av de smärtstillande tabletterna. Han hade valt en glad dåsighet framför smärtan. Det kunde man inte anklaga honom för, det fick hon inte anklaga honom för, hon hade aldrig levt med smärta, eller hur?

Han hade inte haft någon rolig hatt på sig, och hon hade blivit glad, skrattat och kramat och gråtit. Det var bra med bror, fredsbevarandet gick bra, allt var bra, de var trygga på basen, så skrev han. Mor var glad, alla var glada.

Golonkan stod på bordet.

Den var större än hon mindes och hon kände sig liten. Köttkniven skar genom svålen, hon smetade på prickig senap och pepparrot.

Mor frågade hur det gick i skolan och såg ut som om hon visste svaret. Far skrockade och sjöng och åt och skrockade: livrädd för att prata allvar eller bara mjuk i hjärnan.

Irenka berättade.

Irenka berättade om uppgiften och vad hon behövde göra för att få vara kvar.

Mor lade huvudet i händerna och Irenka trodde att hon skulle dra den vanliga harangen och påminna om att Irenka var deras hopp och stjärnan och den blivande författaridolen. Mor sade ingenting, suckade tungt.

Med en av sina sällsynt klara blickar sade far att han kunde hjälpa henne.

”Tack…”

”Vi har en intagen som var med i Expedition Federley. Intervjua honom.”

”Du skämtar?”

”Nej.”

”Expedition Federley… var typ… först – med allt!”

Är det bra?”

Kan jag göra något vettigt av det är jag hemma!”

”Du är hemma.”

”Jag menar, då klarar jag uppgiften.”

”Okej.”

”Men kan du släppa in mig på fängelset?”

”Jag måste fråga direktören.”

Mor harklade sig och sa: ”Vad är han dömd för?”

”Våldtäkt.”

”Irenka, du får absolut inte gå dit.”

”Jag jobbar ju där” sa far.

Ashford Hägglund: en sökning gav vad hon behövde veta. Han hade uteslutits efter att ha våldtagit en annan deltagare, och hade, med få uppehåll, varit vårdad sedan dess. Filmer på incidenten fanns tillgängliga på dokusåpans hemsida och många andra ställen. Irenka började titta, men stängde snart ned filmen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984