Karl Ove Knausgård anländer till Bergmancentret på Fårö ensam med ett paket Marlboro. Den ­tidiga förmiddagen är fortfarande daggfuktig och festivalen Bergmanveckans besökare ser mot himlen med hopp om att molntäcket ska spricka upp. Den 44-årige norrmannen är lång och bredaxlad och ser sig om med en nästan lite ursäktande blick när han ber om kaffe. Vi slår oss ned med varsin kopp i en tom biosalong och då försvinner tafattheten. Han svarar öppet och detaljerat. Dagen därpå, i ett samtal inför publik med festivalchefen Jannike Åhlund på Fårös bygdegård, är han lika extrovert och fyller salen med rungande applåder.

De av Bergmanveckans besökare som har läst Knausgård upp­lever inte att han är en främling. De har tagit sig igenom tusentals sidor om författaren och om människorna omkring honom. I den självbiografiska romansviten Min kamp släpps vi in i deras vardag och privata angelägenheter. 

Blottandet av sitt och andras liv har orsakat rabalder i såväl svensk som norsk media. NRK P2 sände år 2011 radiodokumentären Tonjes versjon om Knausgårds första fru Tonje. Hon berättar om hur det är att ofrivilligt bli en romanfigur. I dokumentären beskriver hon sin ex-man som ”hensynsløs, men med fryktelig dårlig samvittighet.”

Första biten av Min kamp 6 handlar om konsekvenserna av ”hänsynslösheten” som publiceringen av de första delarna av Min kamp innebar, samt om författarens samvetskval över detta. Knausgård skildrar hur han innan publiceringen av Min kamp 1 mejlar manuset till personerna som är med i boken för att ge dem möjligheten att få sitt namn ändrat. Farbrodern reagerade dramatiskt. 

– Min fars familj har helt tagit avstånd (från mig). De vill aldrig mer ha med mig att göra. Det är förfärligt att ha en författare i familjen, det tror jag att många familjer med författare i tycker. Just den här familjen är väldigt upptagen av att fasaden ska se bra ut, och då gör min bok det motsatta, säger Karl Ove Knausgård, vars böcker inte handlar särskilt mycket om fasaden, utan om komplikationerna som försiggår innanför den.

Orsaken till farbroderns ilska var Knausgårds beskrivning av när han tillsammans med storebrodern Yngve åkte till Kristiansand för att begrava sin far. De röjde upp i farmoderns hus där pappan levde, svårt alkoholiserad, innan han dog. När Karl Ove Knausgård berättar om farbroderns agerande är han allvarlig, nästan upprörd:

– De sa: nej, det har inte hänt. Han hade inte bott två år hemma hos sin mamma, som du har skrivit. Han dog inte som alkoholist, allt var normalt, han dog av hjärtsvikt, ingenting speciellt.

Att bli anklagad för att ljuga fick författaren att ifrågasätta sina egen trovärdighet. 

– När det hände frågade jag mig själv om jag hade hittat på det här. När man skriver blandas ju minnen och fiktion och allt möjligt.

Han säger att han inte kunde tro ordentligt på det han hade skrivit förrän han blev kontaktad av en person ur sjukvårdspersonalen som hade varit involverad i händelseförloppet. 

– Det blev på något vis räddningen att jag fick en objektiv försäkran om att det faktiskt hade hänt, säger han med lyfta ögonbryn och tar en klunk ur den svarta koppen.

 Även andra har tagit illa upp, men de har varit generösa och inte lagt sig i texten. 

– Många omöjliga situationer uppstod kring det här för det handlade ju mina vänner och om min familj. Jag vill dem inget ont men jag förstår att jag gör dem ont.

Precis som Tonje sa hade Karl Ove Knaus­gård fruktansvärt dåligt samvete över sin hänsynslöshet. Han skriver: ”Skylden farget alt, spredte seg ut som en sky i kroppen, likesom ladet den med undergang, och alt runt den, som den så eller tenkte på, ble også ladet med undergang.”

Hänsynslösheten är dock nödvändig för Knausgårds skrivande eftersom den är ett resultat av det tillstånd som han letar efter när han författar – tillståndet när han för­lorar sig själv och blir omedveten om jaget. 

– Det är en fantastisk känsla. Och jag tror att det var därför som jag började skriva och läsa. Det uppstår en självlöshet. Då är man i kontakt med något annat, ja, vad är man i kontakt med? För det första är man i kontakt med språket, språket är ju inte mitt, det är allas, sedan så är man i kontakt med litteraturen, eller så kanske man är i kontakt med de känslor som alla har.

Han konstaterar att det bara är då som texten blir bra och levande. Men han skäms också ofta över det som han skrivit i det självlösa tillståndet. Han suckar och förklarar:

– Ja, det finns en barnslighet, dumhet, ett oförstånd i det. Det är ofta fantasier. Men samtidigt är det där som kreativiteten ligger. Och skulle jag försöka göra det moget och kontrollerat skulle det inte att bli bra över huvud taget, det skulle bli ointressant och utan liv.

Den starka skammen och skulden driver honom till att skriva mer eftersom han i skrivandet kan glömma det som plågar honom. Den färdiga texten vill han helst bara få släppa taget om. Hans andra bok, En tid för allt (2004), som i veckan kom i nytryck på svenska, är möjligtvis undantaget. 

– Den är annorlunda för den är mer klassisk och handlar inte om mig, så den har jag ett ganska avslappnat förhållande till. Om jag ska skriva mer så är det den typen av böcker som jag vill skriva.

Min kamp-läsaren är bekant med En tid för allt eftersom perioden då romanen skrevs skildras i del två. Då bodde han i Stockholm med sin fru Linda som födde dottern Vanja. Läsaren får veta att Linda är bipolär och hade legat på sjukhus innan paret blev tillsammans. Inför publiken på bygdegården berättar Knausgård om Lindas sjukdom.

– Hennes ångest, som jag skrev om i bok två men som inte jag fattade, var att det skulle hända igen.

I tvåan skriver han både om kärlekslyckan och om bråken. Som nybliven pappa var Karl Ove Knaus­gård frustrerad och kände sig låst i sin situation. 

– Jag, min idiot, tänkte att hon nekade mig min frihet. Jag ville vara fri, det är kampen för det som jag för i tvåan. Det gick bra, vi fick fler barn, men så kom den oerhörda stressen vid utgivningen av Min kamp och hon blev sjuk. Hon blev inte sjuk på grund av att jag skrev det här, men det finns med i bilden.

Min kamp 6 avslutas med att Knausgård skildrar denna sjukdomsperiod. 

– Linda har läst det. Hon tyckte att det var pinsamt, men sa att det gick bra. Grundtanken är att det inte är farligt att prata om att man har varit sjuk. Sjukdomen är farlig men det är inte farligt att prata om den. Ändå har det blivit skambelagt, tabubelagt, men det är fel.

När Min kamp 6 släpptes på norska uppmärksammade media att Karl Ove Knausgård allra sist i boken deklarerar att han inte längre är författare. Det blir alltså inga fler romaner?

– Som det ser ut nu så blir det inte det. Jag har lust att använda tiden till annat, säger Karl Ove Knausgård och skakar på sitt långhåriga huvud. 

– Jag skriver ju fortfarande, fast helt andra saker. Jag skriver essäer, jag har översatt en bok från svenska till norska, jag har startat ett eget förlag som utger översatt litteratur, och så skriver jag på ett filmmanus, ja allt det har ju med litteratur att göra.

Filmmanuset bygger på Knausgårds debutroman Ute av verden som publicerades år 1998. Regissera ska Fredrik Edfeldt som tidigare har gjort Flickan (2009) och Faro (2013). Författaren beskriver Edfeldt som ”en god vän” som har fått vägleda honom i manusskrivandet. 

– Han kom hem till mig på Österlen. När vi skulle gå igenom texten skrattade han bara. Han sa att nej, vi kan inte göra såhär, nej och inte sådär, nej, det här går inte. Som romanförfattare gjorde jag alla fel man kan tänka sig i hur man tänker film. Det är en enorm skillnad mellan film och romaner.

För att skriva manus fick han helt ändra arbetssätt. Som exempel använder han gestaltningen av karaktären Miriam som huvudpersonen Henrik åtrår. 

– Romanen handlar om en lärare som är tjugosex år och som blir förälskad i sin elev som är tretton. De har ett sexuellt förhållande. Men i boken finns inte hon som en karaktär utan bara som ett begärsobjekt. I filmen fungerar inte det utan hon måste vara någon, vara en karaktär, ha en personlighet, och så är det egentligen med alla karaktärer och scener.

En stor skillnad mellan att göra film och att skriva romaner är att det inte går att göra film i jag-form, det perspektiv som både Min kamp och Ute av verden är skrivna ur. Var det en utmaning att ändra perspektiv? 

– Ja, verkligen. Romanen är en jag-roman där allt ses inifrån huvudpersonen. Det finns knappt en scen i boken som inte är så. Och det är det som har varit svårt – att gestalta, att översätta inre känslor till bilder. 

Min kamp är liksom Hitlers bok med samma titel skriven i jag-form. Till skillnad från diktatorns jag söker sig Knausgårds jag hela tiden mot ett du. Hitlers jag anspelar i stället på ett ”vi” som motställs ”dem”, fienden. Begreppen ”jag”, ”du”, ”vi” och ”dem” behandlar Knausgård i en 400 sidor lång essä i Min kamps sista del. Den resonerar kring olika begrepp, böcker, filmer och händelser men återgår ständigt till kärnfrågor som identitet, död och kulturens roll, de ämnen som är genomsyrar hela romansviten. 

Essän skänker på så vis nytt ljus över de andra fem delarna. Den inleds med en diskussion om namnens och ordens vikt, vilket leder Knausgård in i en analys av Paul Celans dikt Trångföring. Temana är död, Förintelsen, förlåtelse och nåd. Kollektivet ställs mot individen, den dåtida kristna gemenskapen mot dagens västerländska individualistiska samhälle. Knausgård skriver att det väsentliga i litteraturen är det individuella och att den storslagna litteraturen är den personliga. Han konstaterar att upp­levelsen av att finnas till inte kan uttryckas generellt men att det är just i den unika upplevelsen som vi kan mötas. Då kan det uppstå ett kollektiv, något som är större än jaget.  När han frågar sig: ”Men hvem er jag?” blir svaret: ”Det er foreløpig alle.”

I gemenskapen där alla är lika kan det uppstå tröst. Döden, som likställer oss, skänker den typen av tröst. Men döden är också en port till det okända och det dolda som Karl Ove Knausgård fascineras av. Han skriver om ”det ukjente og det som tidligere ble kult for det guddommelige. Døden er porten til det landet (…). Det er alltid, til og med når vi spiser frokost en vanlig tirsdagsmorgon (…)” 

Knausgård söker hela tiden ­efter en mening med tillvaron. Hans fascination för nazismen grundar sig i att det är en utopisk och romantisk ideologi med en gemensam strävan mot ett högre mål. Sedan andra världskriget har den västerländska kulturen präglats av realism, just eftersom nazismen och förintelsen bevisade att romantiken är farlig. I tidigare generationer, innan vetenskap hade ersatt en stor del av religionen och mystiken, fanns också en sådan romantik. Knausgård är dock glad att han inte lever på 1600-talet, säger han, då man saknade dagens läkemedel och bekvämligheter. 

– På det viset lever vi i den bästa av alla världar. Samtidigt verkar det som att vi har tappat något på vägen: livskänslan, säger han, och ser undrande upp från kaffekoppen.

Sökandet efter meningen och det som är större än jaget upphör bara stundtals i Min kamp, till exempel under stormförälskelsen i början av Lindas och Knausgårds förhållande. Oftast tycker Knausgård i romanen att världen är grå. Först i del 6, när tillvaron ställs på sin spets i och med Lindas sjukdom, hittar han en annan mening – i Linda. Han blir tvungen att se henne för att hon inte ska gå under. I P1-programmet Min Knausgård – Tre röster om en blivande klassiker säger Eric Schüldt att ”hon blir det du som jaget söker”. Jaget förloras, och det är i förlusten av jaget, samma förlust som döden och en stark gemenskap innebär, som det sublima och meningen finns. Där hittar Knausgård något som är större än litteraturen, något förtrollat, livet. Att Knausgård skriver att han inte längre är författare kan tolkas som att han inte längre känner ett behov av att definiera sitt ­varande i text eftersom livet har överglänst litteraturen, vilket inte behöver betyda att han aldrig mer kommer att skriva en bok.

Att Karl Ove Knausgårds böcker både är samtida och anspelar på något allmänmänskligt har fått kritiker att klassikerstämpla Min kamp. Men särskilt i Sverige har bokserien också fått mycket negativ kritik, allra mest för Knausgårds resonemang kring könsidentitet. 

Den stora skaran läsare verkar dock förlåta sin Karl Ove. I Min Knausgård – Tre röster om en blivande klassiker berättar Hedvig Weibull att hon har gett honom smeknamnet Knaus, och för den som nyss har sträckläst Min kamp är det är lika naturligt att berätta anekdoter från Knausgårds liv som från sitt eget. Att läsarna upplever sig ha ett sådant ­intimt förhållande med författaren tyder på att vi litar på honom. Vi kan tryggt förlora oss in i hans liv och hamna i det självlösa tillstånd som Knausgård är i när han skriver.

Det är alltså så vi förlorar oss själva in i Min kamp. Precis som Knausgård när han skriver kommer vi i kontakt med språket, litteraturen, ”det som är allas”. Vi läser om det personliga och triviala, det som vi på skilda, unika sätt har och delar, och hittar något allmänmänskligt som tycks sublimt. Vi förlorar vi oss själva men vinner den mening och förtrollning som det är Knausgårds kamp att hitta.

Fotnot: En del av citaten ur böckerna är på norska eftersom översättningen inte var klar då texten skrevs.