Raggarkulturen hör tveklöst till arbetarklassen och återfinns till stor del i små orter på landsbygden. Arbetaren tog sig till landets största raggarträff i Rättvik för att undersöka kulturen närmare.
Raggarkulturen kom till Sverige tillsammans med rock ’n’ roll och amerikanska bilar i slutet av femtiotalet och var då tveklöst en revolt mot föräldragenerationen och samhället. När jag själv växte upp i bruksorten Hallstahammar och i början av 1990-talet var punkare, minns jag att man var livrädd för de bilburna, berusade busarna med brylkräm i håret. En av mina vänner fick en gång springa för sitt liv, från Tuvessonsgrillen genom Centrumparken, jagad av en raggare som svingade en cykelkedja efter honom. En annan kille fick ansiktet uppskuret med morakniv. Raggarna hatade punkarna och deras okrönte kung Eddie Meduza hade till och med skrivit en låt om oss som hette ”Punkjävlar”.
Det är alltså min personliga erfarenhet och upplevelse av raggarna. Men nyfiken som man är åkte jag nu, 20 år senare upp till Rättvik och landets största raggarträff Classic Car Week, för att lära mig mer om människorna och om hur kulturen ser ut idag.
Omkring 30 000 besökare och 5 000 raggarbilar intar årligen den lilla orten Rättvik, vid Siljans strand. När jag anländer med tåget från Stockholm på torsdagsmorgonen, dagen för den stora crusingen, är samhället fyllt av entusiaster, bilar, marknadsstånd och nyfikna barnfamiljer. Från marknadsstånden vajar sydstatsflaggorna, från bilarna dånar 50-talsrock och dansbandsmusik, doften av avgaser slår emot en i jämna pustar.
Eftersom den traditionella campingplatsen nere vi sjön är fullbokad sedan länge, har så gott som varje gräsplätt runt omkring stan upplåtits för campande besökare. Själv hänvisas jag med mitt lilla kupoltält upp till den tillfälliga campingplatsen i slalombacken, den enda som inte redan är fullsatt. Efter omkring en timmes vandring uppför i gassande solsken, drypande av svett, når jag fram.
Från den första husvagnen jag passerar ropar två unga raggartjejer: ”Hörru du! Kom hit! Du kan bo här hos oss!”.
Jag nappar på deras erbjudande och blir bjuden på en grogg bestående av tysk vodka och energidryck i pappmugg. Från den lilla stereon spelas Iggesundsgänget. Evelina Yngvesson och Ebba Engvall sjunger med i ”Subba, subba, subba, du får inte komma hit”. De är bästa vänner sedan sju år tillbaka och har varit på plats sedan i lördags.
– I förrgår satte vi två i oss fem flaskor vodka, säger Evelina och skrattar. Så i går tog vi det lite lugnare, men nu kliver vi på’t igen.
Ingen av dem har egen bil. Men Evelina säger att det första hon ska köpa, så fort det efterlängtade körkortet är i hamn, är en gammal amerikanare.
– Det får ju bli något renoveringsobjekt såklart. Jag är inte jättebra på att skruva, men tycker det är väldigt roligt, och man lär sig väl.
Hemma i Stora Skeby, utanför Säter, har de två en rosa epa-traktor de kör omkring i på helgerna.
– Det finns inget roligare än att bara köra omkring med nedvevad ruta, lyssna på bra musik och skråla med, säger Ebba.
De förklarar att raggarkulturen fortfarande är ett av de vanligaste livsstilsalternativen för ungdomar på landsbygden, i Dalarna.
– Valet står mellan att bli hiphoppare eller raggare ungefär. Vi umgås nästan bara med raggare, säger Evelina.
Men de tycker båda att kulturen har sina baksidor.
– Alla raggare hatar negrer och röstar på Sverigedemokraterna, det tycker jag är tråkigt. Det finns ju knappt ens några invandrare här i Dalarna, vad är problemet liksom, säger Ebba.
Däremot upplever de inte att sexismen stör dem.
– Nästan tvärt om faktiskt. Raggarna är väldigt trevliga mot oss tjejer och inte bara för att vi har stora bröst, säger Evelina.
Det är tydligt på Classic Car Week att det finns två typer av raggare. De något äldre intresserar sig främst för att få bilarna i toppskick och är inte lika intresserade av festandet och livet runt omkring.
– De är inte raggare för mig. De är bilintresserade. Det är den typen av människor som bara plockar fram bilen till träffarna, för att visa upp den. Jag tycker man ska ha en bil som man törs använda, ta en öl i och ha roligt med, säger Ebba.
På bordet mellan oss ligger en skriftlig tillsägelse från campingens föreståndare. Där står i feta bokstäver skrivet: ”Viktigt för fortsatt campingtillstånd. Tyst mellan 23–07”.
– Vår kompis blev bortkörd häromdagen. Han hade visat kuken för föreståndarens fru, säger Ebba och skrattar.
Jag lämnar liggunderlag och sovsäck hos tjejerna och blir lovad att få sova på deras golv, i husvagnen till natten. Ett par hundra meter längre in på campingen hittar jag nästa gäng, som består av tjejer och killar från Köping och Södertälje. Köpingsdelen har kommit hit direkt från Dansbandsveckan i Malung.
Sofia Karlsson från Södertälje menar att tjusningen med raggarkulturen definitivt är den varma gemenskapen, samt att man kan slappna av och vara sig själv.
– Allt ska vara så jävla modernt i dag, har du inte moderna kläder och en flådig bil så är du ingen. Men det går inte att ha lika roligt i en ny Volvo V70, så är det bara.
Musiken är en annan viktig faktor.
– De kan inte göra musik idag, allt är datoriserat. På 1950-talet gick man in i studion och satte allt live, det är mer känsla i det. Sen är ju den här viktig förstås, säger hon med ett brett leende och håller upp grogglaset.
Rasmus Rosendahl från Köping jobbar som truckförare och säger att raggarkulturen utan tvekan hör till arbetarklassen.
– De snobbiga kostymnissarna ser ner på såna som oss. Vi jobbar och sliter i veckorna och åker iväg på sådana här träffar för att roa oss, när vi är lediga. Vi skruvar och fixar själva med bilarna, medan medelklassen köper allt på avbetalning, för att hålla upp en fin fasad utåt, säger han.
Utanför tältet till husvagnen står David Paulssons mintgröna Chevrolet Impala -64 Super Sport, parkerad. Han köpte den för sex veckor sedan och fick ”hetsmeka” för att få den klar till Power Meet, i Västerås.
– Nu har den gått över 600 mil på tre veckor, säger han och skrattar.
Sofia konstaterar att det är en landsbygdskultur och att människor har mycket förutfattade meningar om raggare.
– Folk tror att vi är drägg som bara super och slåss.
Apropå det hon just sagt tar jag försiktigt upp frågan om rasismen och homofobin. Sofia nappar blixtsnabbt.
– Ja, jag röstar på Sverigedemokraterna och skäms inte för det. Varför ska vi ta hit dem, när vi kan hjälpa dem på plats? De får gratis svenskakurser och körkort, men vad får jag?
– Hejda dig nu Sofia, vädjar Rasmus och fyller i. Jag är inte rasist, men man tar in så mycket dåligt folk. Många invandrare tycker likadant. Jag har en jobbarkompis från Syrien som inte ens bryr sig om att lära sig svenska. Det är förjävligt tycker jag, vi är faktiskt i Sverige.
Jag påminner dem, för deras egen skull, om att jag är journalist och att allt det de säger kan hamna i tidningen.
– Men jag står för det här. Man är inte rasist för att man har åsikter, säger Sofia.
Samtidigt som Classic Car Week i Rättvik är i full gång, pågår Pridefestivalen i Stockholm.
– Det är fan äckligt! Jag spyr rakt ut om jag ser två män kyssas. Men lesbiska tjejer är ändå lite sexiga, säger Sofia.
Rasmus tycker det är okej så länge de ”ger fan i honom”.
– Det är väl modernt att vara bög i dag tror jag, men det känns fel. Det är mot naturens lagar, säger han.
Dagen därpå har jag ett inplanerat möte med Classic Car Weeks initiativtagare och ordförande Roland Pettersson. Över en kopp kaffe på hans kontor i folkparken, berättar han att raggarveckan är inne på sitt 22:a år.
– Första året hade vi 67 husvagnar och ungefär 300 bilar här, så det har växt lite sedan dess, säger han och flinar.
Roger Pettersson är gammal bilhandlare och åkte under 1980-talet runt på landets bilträffar och sålde motordelar, från ett marknadsstånd.
– Jag jobbade på dagarna och festade lite på kvällarna, men det var bara en helg åt gången. Jag tyckte det var lite för lite och gick länge med tankarna på en hel vecka här hemma i Rättvik.
Kommunen har ändå från början varit positivt inställda till evenemanget som de första 15 åren, varje år växte med sin dubbla storlek. 1995 hade antalet bilar på crusingen blivit så pass många att gatorna genom samhället totalt korkades igen.
– Det löste vi genom att jag gick in på poliskontoret och bad dem stänga av trafikljusen under crusingkvällen. Generalen för Power Meet trodde jag drev med honom när jag berättade det.
Roger Pettersson håller med om att raggarna återfinns på landsbygden och hör till arbetarklassen.
– Det är oftast vanligt folk som sliter hårt på jobbet och vill unna sig något lite extra. De köper en gammal fin amerikanare och tar med sig barnen och frugan till raggarträffen.
Men han är orolig för återväxten. På hans tid skruvade man själv på bilen och lärde sig vart eftersom.
– I dag har bankfolket och börsnissarna som tidigare såg ner på oss börjat skaffa sig dyra, fina veteranbilar. Men i stället för att försöka sig på att meka och riskera att bli skitiga om händerna, ringer de till allmänna reklamationsnämnden så fort något kärvar ihop.
Återväxten är som sagt något Classic Car Weeks ledning tänker på och därför finns aktiviteter för hela familjen. Förutom crusing, marknad och liveband erbjuds under veckan ett rally med bara kvinnliga deltagare i tidsenliga kläder, anpassade till respektive fordon, mopedrally, utflykt till Orsa björnpark och en medeltidsmarknad med riddarskola för barnen.
– De första åren hade vi ett lådbilsrally för de yngre. Det är himla roligt för mig som varit med så länge, att se barnen som var här med sina föräldrar de första åren, idag komma hit på egen hand. De tar med sin tjej eller kille för att stolt visa upp platsen där de vann lådbilsrallyt när de var barn.
Krister, som är ordningsvakt på en av stans restauranger, säger att årets upplaga av Classic Car Week har varit ovanligt lugn och fri från bråk.
– De som kom hit och ställde till med bråk var framförallt Outlaws Dalarna, men de har upplösts nu eftersom flera av dem sitter inne för mordförsök på en Hells Angels-medlem.
Bengt Bengtsson sitter på uteserveringen med sina vänner från raggarklubben Straight Pipes och dricker en gin och tonic efter lunchen. Samtliga har skinnväst med klubbemblem på ryggtavlan. Från musikanläggningen spelas ”I Love Rock ’n’ Roll” med Joan Jett. Bengt har på underarmen tatuerat en ängel med avhuggen underkropp och en rakkniv. Han berättar att de nyligen bytt namn från Brunsås Cruisers.
– Alla skulle göra sig lusiga över namnet och vi tröttnade på att slåss för det, säger han.
Bengt säger att han främst är raggare för den goda stämningen.
– Det spelar ingen roll om du har en finbil eller en skrynklig herrgårdsvagn. Får du motorstopp eller soppatorsk är det alltid någon som stannar till och hjälper dig.
Straight Pipes är från Hellesåker, tre mil söder om Göteborg, och grabbarna är i Rättvik för att ragga tjejer.
– Det är många av de lokala tjejerna som verkligen vill härifrån. Min kompis fick en riktig psykoböna efter sig förra året, som aldrig slutade ringa.
Bengt kör en Chevrolet Caprice, årsmodell -77. Under gårdagens crusing blev han stoppad från att köra in i stan av en funktionär iförd en gammaldags konstapeluniform och spetshjälm.
– Han tyckte inte att den dög helt enkelt. Antingen satsar du på krom eller så gör man som jag. Hittar du en kvadratdecimeter av plåten på den som är rak blir jag imponerad.
Åskådarna skrattar och pekar när han åker förbi, men Bengt tar det med ro.
– De som står vid sidan om och tittar på förstår inte att jag legat hela vinterhalvåret i garaget för att få den att rulla.
Midsommarafton var gänget i Lysekil, på en annan bilträff. Bengt säger att polisen stoppade honom och ägnade 40 minuter åt att hitta något fel på bilen, för att få den av vägen.
– När de ser min risiga bil tänker de att den är en trafikfara. Men det enda de hade att klaga på var till slut vindrutetorkarna.
Den gamla konflikten med punkarna säger han är överspelad sedan länge.
– I dag kan du lyssna på black metal eller dansband, det kvittar. Min kompis Micke här var till och med på Kuggnäsfestivalen i år. Det är ju mest nazistband där, men det ligger ändå nära punken.
Bengt säger att han och de flesta andra raggare här tror på sydstatsidealet.
– Negrer är helt enkelt mindre värda.
Stefan Carlsson sitter med sina vänner Linda, Lejon och Mats i den stora rondellen mitt i stan och tittar på paraden av amerikanare. Stefan är ett par år över 40 och gammal punkrockare. Han säger att många av hans gamla punkvänner i dag konverterat till raggarkulturen och skaffat sig en ”jänkare”.
Själv har han två stycken Chevor (en från -55 och en från -77), en Dodge 61:a och en Impala 62:a hemma i Nyköping.
– Raggarna fick respekt för oss punkers när vi skaffade lika fräna bilar som dem.
Han tycker det är beklagligt att raggarna ofta är så pass inskränkta och intoleranta, men tror att tillströmningen av nytt folk och uppblandningen det för med sig, så småningom kommer leda till bot och bättring.
Låt oss hoppas att unga tillskott som Ebba och Evelina, såväl som andra bilintresserade i alla åldrar, med mindre hänsyn och förståelse för främlingsfientlighet, sexism och homofobi ger honom rätt.