Var man än vänder och vrider sig i det politiska landskapet finns det en helig kalv som ingen öppet vågar slå ned på: småföretagaren. Den här strävsamma, hederliga och rättframma symbolen för allt som är bra och gott. Snack säger jag, tillhör du den ägande klassen så tillhör du den ägande klassen.
Säger du småföretagare så tänker jag på ägaren till veterinärkliniken som drivit bort anställd efter anställd eftersom hon inte fattar att man inte hör av sig på telefon flera gånger om dagen, efter arbetstid, varje dag, även på helgen. Jag tänker på bonden med några anställda som skickas upp på höghöjdsarbete utan tillstymmelse till utbildning eller skyddsselar samtidigt som han drar in extrapengar som slumvärd. Jag tänker också på assistansföretaget som försökte blåsa en personlig assistent på lönen för en resa i jobbet men ”nöjde” sig med att strunta i traktamente och reseersättning.
Småföretagare tillhör den ägande klassen, och liksom resten av sin klass agerar de utifrån sin klassposition. Chefen som varit så trevlig och bjudit på företagskortet kräver helt plötsligt att du ska jobba övertid utan lön ”för företagets skull”. Nästa steg är att du inte får lönen i tid, ”det är lite dåligt cash flow just nu”, att chefen själv precis skaffat swimmingpool hör tydligen inte till saken. Och det sista steget är givetvis avskedet, helt utan uppsägningstid.
Allt jag räknat upp har hänt mig eller i min direkta närhet och det finns fler historier jag kunnat räkna upp. Det genomgående är att de här historierna gäller småföretagare, just de småföretagare som vi hela tiden får lära oss det är så synd om. Det är småföretagarna som lyfts fram i Rot- och Rut-debatten, det är småföretagarna som lyfts fram när det pratas om att skapa små skatteparadis i våra förorter och det är småföretgarna som används när vi ska lära oss att marknaden – det är fortfarande bara på Aftonbladets kultursida som man öppet vågar kalla marknaden vid sitt rätta namn kapitalismen – är trevlig och bra.
Klart det finns schysta småföretagare. Det handlar inte om att folk är ”schysta” eller ”sviniga”. Det handlar om att småföretagare inte är bättre eller sämre än stora företag. Deras agerande bara inte påverkar lika många.
Klart att Monsanto, som under de senaste månaderna fått personifiera det stora onda företaget, skadar knasigt många fler än Nisses Gatukök när de beter sig illa, men både Nisses Gatukök och Monsanto agerar utifrån sin position i kapitalismen. Företag drivs för att ägaren ska tjäna pengar, det är så det funkar. Det betyder också att när det blir knapert på företaget så är det ägarens inkomst som ska tryggas, inte de anställdas.
Det är därför jag blir så trött när sossar, miljöpartister, LO-byråkrater och gamla vänsterledare hyllar småföretagaren. Tänk på alla oss som jobbat för fifflande småföretagare nästa gång. Det är faktiskt vi som kommer i kläm på riktigt och inte ägarna till flyttfirman som bara betalar ut 20 procent av alla löner vitt.
