Det finns en pågående diskussion om nollvision i trafiken, hårdare tag mot misshandel och effektivare brottsprevention. Andra saker talar vi knappt om alls. I åldersgruppen 15–24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken för båda könen. Cirka 40–50 ungdomar under 20 år tar sitt liv i Sverige varje år. Av dem är omkring fem under 15 år. Min fråga är: hur mycket har inte samhället svikit när ett barn inte vill leva längre?
NASP är ett forskningscenter som jobbar med frågor om suicidalprevention. Deras uppdrag handlar om att förhindra självmord både bland barn, ungdomar och vuxna. På sin hemsida listar de såväl risk- som preventionsfaktorer. Att leva under press från sin omgivning är en sådan riskfaktor.
Under 2012 tog nio ungdomar sitt liv i ett av Stockholms mer välbärgade områden. Ungdomar i området vittnar om hur allt handlar om yta, hur de hela tiden lever under press från klasskamrater, skola och omvärld. Att barn från ekonomiskt ansträngda hem ofta har huvudvärk, magont och andra psykosomatiska sjukdomar skapar löpsedlar. Att det allt hårdare samhällsklimatet även slår hårt mot de mer välbärgade hemmens barn är inte något vi talar så ofta om. Den som har lyckats kan omöjligt vara olycklig.
Inte alltför sällan hör man i stället barnens välbefinnande användas som argument när det gäller politiska reformer. Oftast kommer det från konservativa politiker som ju lite har tagit patent på att bry sig om barnen. Det kan handla om hur barnen kommer att ta skada av att ha två mammor eller pappor eller hur barn inte får kläs normbrytande för att de andra barnen kan vara elaka mot dem. Väldigt sällan brukar samma debattörer ta upp frågan om alla barns rätt till materiell trygghet och ännu mer sällan rätten till ett liv fyllt av kreativitet och fritt från press.
Det finns ett talesätt som säger att ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Ingen förälder, oavsett hur kärleksfull, kan klara allt själv. Det är allas vårt ansvar att se barnen och det är allas vårt ansvar att se till att skolan och andra instanser har tillräcklig personaltäthet för att ha tid att inte bara se utan reagera och agera. Det är allas vårt ansvar att se till att vi föräldrar har tid att se och orken att vara närvarande. Och det är samhällets ansvar att vara en hjälpande hand att grabba tag i när vi föräldrar ber om det. För att det ska vara möjligt så krävs det att vi omprioriterar vad vårt samhälle ska bygga på. Det krävs att vi arbetar utifrån behov och inte utifrån budget. Det krävs att vi skrotar RUT och alla jävla skatteavdrag. Att vi sänker arbetstiden och ökar medlen till offentliga sektorn. Jag vet att det inte är så enkelt och jag vet att det inte är nog.
Men för den som menar sig värna om barnens välbefinnande är detta det minsta som kan krävas.
