I DN:s kulturdel häromveckan gjordes ett reportage om hur författare bär sig åt i arbetet med sina böcker (10/6). Det är en himla process, får man veta. Deckarförfattaren David Bergman berättar om hur han arbetade på sin bok 36 timmar i många år och om hur han bland annat pluggade psykologi för att få sina karaktärer trovärdiga. När jag googlar hans namn ser jag att han även har intervjuats av Petra Månström på SvD:s Maratonblogg. Han är nämligen långdistanslöpare också, precis som Haruki Murakami, vars bok om ämnet kom på svenska för ett par år sedan. Båda framhåller de skrivandets likhet med maratonlöpandet. Man måste hålla ut!
Också litteraturvetaren Hannah Sullivan har utforskat författares arbetsprocesser. I nyligen utgivna The Work of Revision (Harvard University Press) intresserar hon sig särskilt för konsten att skriva om. Eller dygden, kanske man ska säga – en författare av i dag ska ändra, lägga till, och absolut inte vara rädd för att stryka hela kapitel i sina texter.
Enligt Sullivan var det först med 1900-talets modernister som denna praktik över huvud taget togs i bruk i någon större skala.
Nu hade den romantiska föreställningen om litteratur som nedpräntad spontanitet, om texten som en förlängning av författaren, börjat luckras upp. Det gudakyssta geniet ersattes av en yrkesperson som aktivt deltog i dialektiken. Med Ezra Pounds ord gällde det att ”make it new”, att ständigt och medvetet föra litteraturen som konstart framåt.
För att göra detta var man tvungen att inta ett mer tekniskt förhållande till texten. Ett sådant uppstod mer eller mindre automatiskt, eller kanske på grund av, skrivmaskinens inträde. Mellanrummet mellan orden och kroppen var inte längre en centimetertjock penna, utan en maskin. I detta ser Sullivan ett slags professionalisering av författaryrket. Vederbörande är nu en akademiker, som inte bara skriver rakt upp och ner, utan dessutom är införstådd med de knep som krävs för att producera text.
Geniet har alltså blivit grovarbetare. Men grovarbetaren – nu kommer en spaning! – har också blivit geni. Eller är det inte en liknande vördnad som vidlåder den som arbetar hårt i dag? Den som ständigt sover fyra timmar om natten, driver flera företag, ägnar den lilla fritid som finns åt att springa maraton. Skillnaden är väl att vi numera förväntar oss att vem som helst ska vilja och kunna tas upp i detta sällskap. Alla kan bli egenföretagare, alla kan bli författare – det är bara att jobba tillräckligt hårt. Är det inte geniet så är det f-skattaren. Av två onda ting väljer jag inget.
Veckans tips: Det är kanske inte kutym att tipsa om svenska böcker som gavs ut för så halvlångt tillbaka i tiden sedan som tre månader. Men jag är redaktör nu och kan göra vad jag vill. Hur som helst hör Athena Farrokhzads Vitsvit (Albert Bonniers förlag) till det mest imponerande jag läst på svenska på länge. Farrokhzad lyckas tematisera klass och rasism utan att vare sig bli banal eller tyngas ner av teori, vilket verkligen inte hör till vanligheterna. Greppet att låta texten sjungas fram av ett vi, av ett kollektiv, i stället för ett introspekterande jag, bemästrar hon med samma sällsynta lätthet. Tillämpad socialism.
