Litteraturen som en politisk kraft

Vad utmärker en politisk prosatext? Hur skriver man politisk litteratur? Är rent av all litteratur politisk? Och hur läser man en text med de politiska glasögonen på? Arbetarens Beata Hansson träffade Maja Andreasson, en av initiativtagarna, tillika kursledare på ABF:s planerade sommarkurs ”Litteraturens politiska kraft”.

Maja Andreasson som också är sistaårselev på Biskops Arnös författarskola, har ett personligt grundantagande att alla litterära texter på något sätt har en politisk kontext. Hon är 24 år. En förhållandevis kort tid på jorden och på min fråga om hur den politiska texten har förändrats under tidens gång blir hon osäker. 

– Jag vill framför allt under kursen tillsammans med deltagarna läsa, skriva och diskutera texter. Jag tänker vara så lite föreläsare som möjligt. Däremot vill jag ställa frågor som kanske kan bidra till att öppna texterna.
 

Hennes ambition är att undersöka hur texter arbetar och på vilket sätt skrivande kan vara en motståndshandling. Hon har inga anspråk på att vara en föreläsare utan tänker att folkbildningen sker i mötet med kursdeltagarna. 

Varför passerar vissa texter lättare våra ögon? Och kan man förutsätta att det handlar om ”vänstertexter” när vi nu talar om texter som förmedlar ett politiskt motstånd?

– Jag tänker att det inte finns några ”neutrala texter”. Vad vi uppfattar som lättsmält och begripligt förhåller sig ofta till en kommersiell idé om vad det är att berätta en story. När jag talar om det politiska skrivandet syftar jag i första hand på det oppositionella skrivandet, som vill utmana normer och maktstrukturer.
 

Ett antagande som kommer från tanken på att vi kan enas om att vi lever i en marknadsliberal hegemoni. Alltså behöver inte kritikerna från höger göra sig så stora besvär, de sitter ju redan på makten.

Att det med ett litterärt språk går att nå ut till en mycket bred publik har inte minst Jonas Hassen Khemiris öppna brev till vår justitieminister visat. En artikel som uppmärksammades och spreds långt över landets gränser. 

Men hur har andra författare gått tillväga, som upprört och velat diskutera saker under senare tid?

– De har använt litterära metoder på ett väldigt effektivt sätt. Poeten och skribenten Hanna Hallgren avslutade exempelvis en debattartikel i Aftonbladet med en dikt. Det gjorde något med den journalistiska texten, gav den en annan rymd.

Maja Andreasson vill fråga dem exempelvis vad poesin skulle kunna ha för plats i dagspressen? Eller prosan? Är den rent av undervärderad som nyhetsförmedlare?

– Jag vill sätta fokus på det litterära, undersöka vad litteraturen kan göra som journalistiken inte kan. 

Och tillbaka till min grundfråga. Vad kännetecknar egentligen en politisk text? En klassisk arbetarroman har vi lärt oss att känna igen. Men alla ser inte ut så i dag, enligt Maja.  Man bryter upp former och arbetar med språket för att få fram det politiska. 

– Man kan utmana den klassiska intrigen där allt klaras upp på slutet. Det kan också ge en politisk effekt. Att gå emot Hollywoodformen. Den kommersiella storyn behöver inte följas för att det ska bli spännande. Man behöver inte följa saker linjärt. Även formspråket kan ange ett politiskt tema. Precis som alla andra signaler vi omger oss med, så skriver vi klassbetingat, påstår hon.

– Ta till exempel den norske storsäljaren Knausgård. Han minns i stort sett allt som skett under hela sitt liv. Det är ett stort anspråk. Det är inte vem som helst som tycker att det är så viktigt att berätta om sig själv att han tar sex tjocka böcker i anspråk.

Men hon vill också diskutera hur vi känner igen det politiska budskapet när vi ser det. Även i det privata. 

– Kvinnor blir ofta beskyllda för att vara alltför privata. Berättelser om kvinnors sexualitet blir väldigt sällan utsatta för politiska analyser. Men det privata är ju som bekant politiskt. Och en sån text kan säga en hel del om tiden och andan vi lever i, anser jag. Man behöver inte ta så stora grepp om världen för att skapa utrymme för en åsikt. Man behöver kanske bara vända på saker för att syna det ur olika håll.

Maja Andreasson tror på idén att öva läsande och öva skrivande i detta speciella syfte, sökandet efter politik. Och hon tror på studiecirkeln som form.

– Samtalet, där erfarenheter möts är så undervärderat. Politik handlar om hur vi organiserar samhället, hur vi fördelar våra resurser. Politik är också en fråga om makt och röst . Vems berättelse är rådande? Hur kan denna berättelse utmanas?  Det är spännande att notera maktens rörlighet.