Film

Den välsignade provokatören

Kulturteorins Elvis. Slavoj Zizek ur aktuella filmen The Pervert’s Guide to Ideology. Foto: Guide and Blinder Films

Att säga att Slavoj Žižek är aktuell känns närmast fånigt. Kulturteorins Elvis, som han kallats, har länge varit konstant i rampljuset. Men just nu (2013) och här (i Sverige) är han aktuell med en översättning av en bok om upprorsåret 2011, De farliga drömmarnas år, och under sensommaren, svensk biopremiär för filmen The Pervert’s Guide to Ideology, där han med teknikens hjälp bokstavligen vandrar genom berömda scener ur filmhistorien, vilka får illustrera en drygt två timmar lång föreläsning om ideologins makt över oss. En regnig måndagskväll i juni besökte han Södra Teatern i Stockholm. Arbetaren var där.

Vi befinner oss i Sveriges äldsta öppna teaterhus, Södra Teatern. Byggår 1859. Stora Scen ”är en vacker, intim salong dekorerad i klassiskt grönt och guld”, heter det på hemsidan. Denna afton är dess 414 röda sammetsfåtöljer slutsålda, liksom ståplatserna i sidogångarna. Publiken sträcker sig över alla åldrar, men särskilt många verkar vara mellan 20 och 30. När kvällens huvudperson intar scenen hälsas han med jubel och busvisslingar som vore han en rockstjärna eller operadiva, eller kanske en populär partiledare som tas emot av de sina efter ett vunnet val. Men nu är han en slovensk kommunist i 60-årsåldern med ölmage, helskägg och gråsprängt, spretigt hår.

Denna typ av högljudda hyllningar verkar besvära Slavoj Žižek allt mer, säger kvällens svenske presentatör, filosofen och författaren Aleksander Motturi, innan han överlämnar ordet till huvudpersonen med en uppmaning till oss att ge honom ännu en applåd. Vilket vi gör, fortfarande entusiastiskt men nu utan busvisslingar. Därefter talar Žižek till oss oavbrutet i en och en halv timme, för att sedan besvara frågor i ytterligare en. Han talar snabbt och energiskt på sin karakteristiska, närmast sluddriga engelska, präglad av en stark sydslavisk brytning och avbruten av ständiga snörvlingar. Han ackompanjerar talet med svepande armrörelser och handgester, nästan som om han samtidigt vill dirigera vårt mottagande av orden. Och vi lyssnar, skrattar och applåderar. Och slutar applådera igen när han tillrättavisar oss med att påpeka att vi förmodligen applåderar på fel plats, av fel anledning. När han efteråt signerar böcker hamnar han i samtal med några svensk-iranier. Han frågar ivrigt ut dem om de förestående valen i Iran och lyssnar med samma entusiasm som han tidigare talat.

Säkert är denna talang för kommunikation, denna uppenbara nyfikenhet på omvärlden, en del av förklaringen till den smått osannolika popularitet Žižek åtnjuter, inte bara hos västerländska mainstream-medier, som vanligtvis skyr hans form av politik, utan också hos en ung vänster med vilken han ofta är på ideologisk kollisionskurs i grundläggande frågor, som synen på statens roll eller behovet av starkt ledarskap. Men även om Žižek ofta intar både tydliga och kontroversiella ståndpunkter, ofta med ett roat leende som avslöjar viljan att provocera (och därmed att få respons), så är han på ett sätt samtidigt mycket odogmatisk. 

Kritiker hävdar ofta att hans texter visserligen är underhållande, men intellektuellt obskyra, fulla av motsägelser och missförstådda lån från andra tänkare. Det är en kritik jag delvis kan hålla med om (med brasklapp för att både jag och dessa kritiker kanske helt enkelt är för trögtänkta för att hänga med ibland). Det Žižek presenterar är inte det färdigtänkta, utan snarare själva tänkandets process. Att läsa (eller lyssna på) Žižek är som att få en direkt inblick i den ocensurerade, råa analysens stadie. Vi får tillgång till de ursprungliga infallen, de ohämmade liknelserna och de tillspetsade slutsatserna som vanligtvis förblir osynliga bakom den presenterade texten, putsade till det respektabla och säkra. Det är som om Žižek, som ju för övrigt gärna pepprar sina resonemang med en riktigt snuskig historia, led av en välsignad form av intellektuellt Tourettes syndrom. Det tänkta måste ut. Och här ligger för mig också hans stora styrka. Med risk för att dra på mig ogillande från en del Žižek-fans, så läser man honom inte i jakt på en hållbar helhetsanalys av samtiden eller historien. Han är inte en Karl Marx, Michel Foucault, David Harvey eller Hardt-Negri (välj efter smak). Man läser i stället Žižek för de briljanta infallen och de knivskarpa analyserna av specifika fenomen som ofta med brutal ärlighet ifrågasätter den liberala humanismens politiskt korrekta dogmer. Hans provokationer ger inte alltid svar man kan hålla med om, men de ställer nästan alltid de rätta frågorna.

Denna kväll handlar frågorna om den ekonomiska krisen, motståndets tillkortakommanden och vårt förhållande till den europeiska upplysningstraditionen.

Žižek inleder med att ge konservativa brittiska veckotidningen The Spectator rätt i att 2012 var det bästa året för mänskligheten genom tiderna. Visst har ekonomierna i väst problem, men globalt sett minskar hunger, sjukdom och fattigdom. Färre dör i krig. Vi lever i en gyllene era. Žižek berättar om hur han nyligen besökt Sydkorea och talat om ”krisen”. ”Är du galen, vilken kris?”, undrade de koreanska åhörarna och pekade på tillväxten i BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika), Singapore, större delen av Latinamerika och till och med i Afrika söder om Sahara. Det finns ingen global kris, framhöll koreanerna, bara ett hegemoniskifte bort från väst till öst och syd.

– Men, invänder Žižek, och det är den viktiga frågan, om Europa befinner sig i gradvist förfall, vad ersätter då den europeiska (hegemonin)? Svaret är kapitalism med asiatiska värden. Jag använder termen ironiskt. Asiatiska värden har ingenting alls att göra med Asiens folk utan allt att göra med den nuvarande kapitalismens tydliga tendens att upphäva demokratin.

Den effektiva, moderna kapitalismen är för Žižek med nödvändighet auktoritär och avpolitiserad. Det är en kapitalism som har lite att göra med liberala illusioner om demokrati. Dess mest framgångsrika företrädare är gamla stalinister i Kina och Ryssland. Det är priset för tillväxten, tillsammans med av­grunds­djupa klyftor och miljökatastrof. Därför finns det ingen anledning att tro att denna ”gyllene era” leder till stabilitet och ”slutet på historien”.

– Den första illusionen vi måste göra oss av med är att folk gör uppror när saker är riktigt dåliga. Det är inte upprorets eller ens revolutionens logik. Folk gör uppror när de får det lite bättre och det ger upphov till högre förväntningar som leder till besvikelse och exploderar. Den franska revolutionen inträffade inte när det rojalistiska förtrycket var som störst utan när kungen och aristokratin redan hade börjat förlora sin totala makt, menar Žižek.

Och han fortsätter med exempel som Ungernrevolten 1956, som inträffade i en tid då regimen redan öppnat upp för en livlig politisk debatt sedan ett par år. Här inträffar en glidning i Žižeks resonemang, från tanken på att uppror äger rum i tider av ekonomisk tillväxt till att de möjliggörs av en redan pågående process mot större politisk frihet. Han konstaterar att det senare utgör en ”sorglig läxa för diktatorer”.

– Gör inga kompromisser. Förbli brutala in i det sista. Ni kan vara säkra på att om ingen reformrörelse uppstår inifrån den nordkoreanska regimen som börjar lätta upp saker lite, så kommer det definitivt aldrig att bli en revolution i Nordkorea.

Det andra misstaget Žižek vill lära oss inom vänstern av med denna kväll är att köpa oreflekterad anti-eurocentrism, något som ofta fungerar som en ideologisk ursäkt för att göra sig av med det som är värt att kämpa för i det europeiska arvet. 

– Europa för mig, det är kanske hemskt det jag ska säga, är något som började med antikens Grekland, med idén om demos i betydelsen att de som befann sig på botten, utan någon plats i hierarkin, att det var dessa människor som stod för samhället som sådant.

Žižek berättar om ett besök i Indien där han råkade i luven på det akademiska etablissemanget när han kritiserade kastsystemet. De akademiska topparna tillhörde alla den högsta kasten. De försvarade sina privilegier med hänvisning till traditioner och anklagade Žižek för att påtvinga dem ”västerländska imperialistiska värden” och för att vara ”anti-Indien”. 

– Mitt svar var att, jag ser inte Indien. Jag ser Brahmin-Indien och Dalit-Indien (de högkastigas och de lågkastigas Indien). Och samma sak gäller här i Europa. Och min lösning är inte vänskap mellan nationer. Min lösning är, att i Indien har ni en kamp, vi har en kamp, hur kan vi bringa samman dessa kamper.

Vi får inte låta ”politisk korrekthet” flytta problem från det ekonomiska fältet till det kulturella, menar Žižek. 

Men hur ser då den kamp ut som Žižek förespråkar? Vad bör vi göra mer konkret? Žižek avslutar med att försöka svara på den frågan. Han tar avstamp i en kritik av de senaste årens europeiska proteströrelser. Inledningsvis vill han säga några ”förhoppningsvis lite provokativa saker” om ”participatorisk demokrati”.

– Jag blir skräckslagen av tanken på ett samhälle där jag måste vara permanent engagerad i lokala kommittéer. Jag vill inte vara en engagerad, aktiv medborgare. Jag vill vara en passiv medborgare. Jag vill ha en effektiv regering som tar hand om saker. Visst vill jag kontrollera den regeringen. Jag kan historien. Men vad jag vill säga är, att man blir trött. Ni vet alla dessa entusiastiska ögonblick… Tahrirtorget, vi grät alla, det var så vackert, lokal självorganisering, bla bla bla. Javisst, det går två till tre månader. Sedan kommer det sanna testet för vänstern.

Det sanna testet för Žižek utgörs av det som händer när allt återgår till det normala och vardagen återvänder.

– Det är lätt att organisera ett stort karnevaliskt evenemang, men vad kan vi erbjuda folk dagen efter?, undrar han.

Žižek berättar hur han åkt runt från Grekland till Spanien, från Wall Street i New York City till Frankfurt, för att ställa en enkel fråga till demonstranterna, ”Vad vill ni?”, men utan att få några klara besked. 

– Det finns ingen alternativ vision och därför nöjer man sig med att protestera och kräva. ”Vi kräver.” Men sanna revolutionärer kräver inte, de tar. Att kräva betyder att hur mycket du än hävdar att de är korrupta så sätter du ändå din tillit till dem.

Bristen på tydliga alternativ länkar Žižek till ett annat problem, den negativa synen på ledarskap.

– Jag vill gå så långt som att säga att vi behöver nya, om inte herrar, så ledare. Det är en annan myt vi måste slå hål på – varje ledare är inte en stalinist! 
 

Under frågestunden skissar Žižek kortfattat upp sin alternativa samhällsmodell med ett språkbruk som ibland kan kännas lika omodernt som tanken på att en föreläsning av en skäggig gammal kommunist säljer ut en elegant guld­prunkande teatersalong. Han börjar visserligen med att relativisera sin kritik av självorganisering en smula. Visst kan den fungera på lokal nivå, men den kan inte tjäna som universell modell. Den kräver en effektiv statsapparat som står för grundläggande samhällsservice.

– Vi behöver en mycket starkare, välorganiserad stat och nya former av demokratisk kontroll, exempelvis genom folkomröstningar, säger han.

Flerpartisystem är däremot inte nödvändigt. I en typiskt Žižeks provokation framhåller han att den typ av stat han åsyftar ”för vissa” skulle kunna framstå som ”fascistisk” även om han själv inte ”gillar termen”. Och han fortsätter i samma anda.

– Mänskligheten måste rehabilitera idén om den megastora organisationen och den regulativa staten. Det första vi måste lära oss – och amerikanerna är för dumma för det – är att goda demokratier är mer organiserade än totalitära stater. Det är helt fel att säga att stalinismen var för totalitär i betydelsen överorganiserad.

Han uppmanar oss att läsa ”bra böcker om stalinismen”.

– Under ytan av planering var allt extremt kaotiskt. Inget fungerade. De totalitära staternas tragedi är för mig inte att de är överorganiserade utan att de är överkaotiska. 

Han återkommer till exemplet Nordkorea.

– Staten har kollapsat. Den kan inte ens mätta folk, så de måste självorganisera sig, plantera grönsaker, gå ut i skogen och plocka bär och så vidare. Vi måste förstå till vilken grad frihet är någonting som vi bara kan uppnå inom en välartikulerad och organiserad social totalitet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984