Kvinnors våld blir politiskt

Krönika
Det målas ofta upp en ganska mörk bild av vart vi är på väg som samhälle. Nästan som om utvecklingen vore förutbestämd och omöjlig att bryta, skriver Arbetarens krönikör Cecilia Höglund.

En man är på väg till sin exfrus hus på sin dotters födelsedag. Han är trött på allt, arbetslös, deprimerad och ser runt omkring sig hur samhället, i hans ögon, förfaller allt mer. Den här dagen får han nog och inleder en hämndaktion mot allt och alla som han anser bidrar till förfallet.

Filmvärlden och litteraturen är full av män på liknande hämnduppdrag som det William Foster i Falling Down tar sig an. Liam Neeson, Charles Bronson, Clint Eastwood, listan kan göras lång över män som gestaltar andra män som tar lagen i egna händer. Antingen har de själva eller någon i familjen blivit skadade, eller så är det som i Falling Down. En reaktion på, ett i deras ögon, samhälleligt förfall. Oavsett anledning blir det deras uppgift och rättighet att upprätthålla det sunda och förnuftiga med alla till buds stående medel.

I de flesta av dessa filmer slaktas det därför mer folk än i ett mindre inbördeskrig. Deras våld kräver inget fördömande då ju alla redan vet att det är fel att hota och döda människor. Vi vet därför att om de här, i grunden förnuftiga, männen tar till de medlen så är det inte för att ingen har berättat att det är fel, inte heller för att de är kriminella eller finner ett nöje i att slakta andra människor. Deras våld följer samhällets logik där den gode patriarken står för beskyddandet av de ”goda krafterna” i samhället och våldet i sig behöver därför inte dissekeras. I stället kan vi lägga vår energi på att analysera vad handlingar som kan driva människor till sådana extremer.

Två kvinnor tröttnar på att begränsas av männen i deras liv och bestämmer sig för att bryta sig loss. Filmen Thelma och Louise möttes med förskräckelse när den kom då kvinnorna ansågs vara alltför våldsamma. Samma reaktion mötte även Scum och Dirty Weekend för att ta några av de få exempel på kvinnors motsvarigheter till hämnande hjältar. Att se bortom våldet blir plötsligt omöjligt när patriarken dödas i stället för att döda.

Kvinnornas våld är ett våld som genom sin avsändares samhällsposition oundvikligen blir en protest som i sig självt blir politisk. En protest som riskerar att väcka en diskussion om behovet av en strukturell förändring och som därför behöver avpolitiseras. Karak­tärerna i filmen blir således psykologiserade och det är deras personligheter och våldet i sig själv som hamnar i centrum.

Våldet recenseras inte som en förståelig reaktion av någon som fått nog av ett liv av trakasserier, ett liv där ens handlingar ska godkännas av någon annan för att vara legitima. Våldet förklaras inte heller som ett uttryck för en kronisk maktlöshetskänsla sprungen ur ett kringskuret liv som till slut svämmar över. Våldet blir helt enkelt våld och vi vet ju alla att våld är fel. Alltid.

Om bränderna i Husby har jag inget att säga.