Revolter och ungdomsupplopp som uttryck för missnöje över sociala orättvisor och upplevda kränkningar är inget nytt fenomen. Enligt kulturgeografen Mustafa Dikeç var startpunkten för upplopp i invandrartäta förorter det i Brixton, London, 1981. Denna händelse kom att följas av upplopp i flera förorter till franska storstäder med början i Lyon 1981, följt av många fler där det mest omfattande inträffade 2005, med 274 förortsområden i hela Frankrike inblandade, samt i London år 2011.
Den utlösande faktorn för ungdomsupploppen är nästan alltid någon insats från polisen som urartat. I Brixton 1981 efter att polisen skjutit en kvinna vars son var eftersökt, i Los Angeles 1992 då fyra poliser som misshandlade Rodney King svårt frikändes, i Paris 2005 då två ungdomar som jagades av polisen brändes till döds i en transformatoranläggning, i London 2011 då en 29-årig man dödades av polisen och i Husby 2013 efter att en 68-årig man skjutits till döds av polisen –som först meddelade att mannen förts till sjukhus medan han i själva verket körts från platsen i likbil.
I Frankrike liksom i många västeuropeiska länder, Sverige inräknat, har utvecklingen av hur myndigheter betraktat och hanterat upplopp, protester och det som benämns förortsproblematik förändrats successivt. Utvecklingen har gått från att se dessa som sociala problem som ibland utmynnat i rättfärdiga protester mot dåliga levnadsförhållanden och livschanser, följda av insatser för att förbättra levnadsvillkoren, till dagens syn på händelserna som kriminella handlingar med ökad övervakning, kontroll och repression som främsta åtgärd. Med en fransk aktivists ord har utvecklingen gått från ”områden i fara” till ”farliga områden”.
En liknande utveckling av hur förorter och dessas invånare problematiseras kan ses i Sverige. I svenska städer har upplopp inträffat i invandrartäta förorter till Malmö, Göteborg, Uppsala, Södertälje samt Stockholm. I medierna beskrivs ofta förorter som problemområden och strukturella problem individualiseras numera i större utsträckning och beskrivs inte sällan som invandrarproblem, ofta implicit. Detta trots att arbetslösheten ökat samtidigt som välfärdsstaten har monterats ned, som en följd av den nyliberala ekonomiska politik som präglar den globaliserade ekonomin – med aktörer som WTO, IMF, Världsbanken och Europeiska centralbanken, vars budskap medierna, oftast utan att ifrågasätta, bidrar till att reproducera. Ovan nämnda politik har försvårat levnadsvillkoren och livschanserna för de grupper i samhället som är mest socialt utsatta, i områden som tidigare dominerades av en vit arbetarklass men som i dag innehåller en majoritet av icke etniska svenskar. Dessa drabbas hårdast av bland annat arbetslöshet på grund av försämringar i välfärdssystemen.
Mustafa Dikeç beskriver hur politikers syn på och problematisering av revolterna i franska miljonprogramsområden förändrats – och därmed också vilka lösningar som förespråkas och hur detta skapat uppfattningar om förorten och dess invånare. De första upploppen i franska förortsområden som inträffade 1981 ledde till att en policy för hur dessa skulle hanteras började utarbetas. I början sågs de problem som orsakat upploppen som ekonomiska, med rötter i 1970-talets ekonomiska kris och minskad sysselsättning inom industrin, vilket föranledde sociala reformer för att förbättra levnadsvillkoren för invånarna i utsatta områden. Reformerna var till en början inkluderande och gick ut på att göra något för och med invånarna för att rumslig integration mellan förorten och den övriga staden skulle möjliggöras. Detta förändrades successivt och i början av 1990-talet fick den urbana politiken mer repressiva inslag med övervakning, kontroll och bestraffning av dem som bodde i förorten, även om den socialpolitiska dimensionen inte övergavs helt. Denna utveckling har lett till att likhetstecken satts mellan orden förort, brottslighet, integrationsproblem, våld och otrygghet. Ett uttalande av Jacques Chirac i den franska dagstidningen Le Monde i juni 1991 illustrerar hur immigranter började göras till syndabockar för strukturella problem, vilket började normalisera argument som tidigare förts fram av det högerradikala Front National men inte betraktats som rumsrena:
”Arbetaren som […] arbetar med sin fru för att tjäna omkring 15 000 franc i månaden och som samtidigt ser, på samma våningsplan i hyreshuset, en familj med fadern, hans tre eller fyra fruar och ett tjugotal barn, som tjänar 50 000 franc genom socialunderstöd, utan att arbeta, förstås… om man lägger till oljudet och lukten, så blir den franske arbetaren galen. Att säga det här betyder inte att man är rasist.”
När det gäller svenska förhållanden visar Ove Sernhedes forskning att en liknande utveckling som den i Frankrike kan ses i Sverige. Samt hur förortsdiskursen under 1970- och 80-talet utifrån en medelklassnorm beskrev en social annanhet, då förorten till stor del beboddes av svensk arbetarklass, för att sedan övergå till att få representera en etnisk annanhet. De sociala problem som då fanns, med bland annat missbruk och en ökande arbetslöshet, åtgärdades av välfärdsstaten med samhälleliga stödinsatser som fritidsgårdar, fältassistenter och ekonomiskt understöd som gick att leva på. Under 1990-talet minskade de förebyggande insatserna och de sociala problemen individualiserades. De kom att betraktas som problem med invandring, etnicitet och religion och började liksom i Frankrike att hanteras polisiärt med ökad övervakning och kontroll som främsta åtgärd. En diskurs om förorten och dess invånare som orsak till existerande problem producerades.
Självklart minskar i förorten förtroendet för makthavarna och deras representanter – som en naturlig reaktion på att bemötas med repression och att underförstått betraktas som orsak till problem som uppenbart är strukturella. När förortsorganisationer som till exempel Megafonen, som strävar efter en demokratisk dialog, inte blir lyssnade på och bemöts med tomma löften.
Detta kanske gör att ungdomar som finns i dessa organisationers periferi förlorar hoppet och tilltron till att förändring i en positiv riktning är möjlig på demokratisk väg och därför tar till destruktiva metoder för att bli lyssnade på, vilket ett utdrag ur Demokratiutredningens betänkande från år 2000 belyser:
”Men om inte individcentreringen kombineras med medborgarattityder som empati och solidaritet, kan egoism breda ut sig. Det kan leda till en uppslitande skiktning mellan hög- och lågutbildade, personer med utländsk bakgrund och övriga svenskar […] Förr betraktades, med viss rätt, en medborgares problem ofta som ’samhällets fel’. Numera sägs allt oftare att det är ’individens (eget) fel’ […] och när ojämlikheten individualiseras, leder den inte till någon politisk organisering”.
Ett annat exempel på det är ett uttalande där en boende i Rinkeby efter upploppen 2010 menar att ungdomarna implicit säger: ”Ni ser oss när vi gör det här, ni såg oss inte när vi ropade”.
En studie som forskare vid Malmö högskola gjort om upploppen i Rosengård där de bland annat intervjuat ungdomar, kvinnor och män som bor i området visar att de boende anser sig diskriminerade av företrädare för majoritetssamhället. De framhåller att representanter för fastighetsbolag, kommunala tjänstemän och vissa lärare men framför allt polisen behandlar ungdomarna respektlöst. De lyfter även fram en bild av en hopplös situation och pekar på utestängningsmekanismer som starkt påverkar framtida möjligheter till ett drägligt liv.
I en nyliberal kontext med bland annat avregleringar av välfärdsstaten framhävs det egna ansvaret, vilket individualiserar det som tidigare setts som strukturella problem.
Förutom att den individualiserade problem- och orsaksförklaringsmodellen osynliggör strukturerna bakom bidrar den även till en identitetskonstruktion av upploppsdeltagarna som obotligt kriminella, våldsamma och farliga. Detta förstärks då vissa journalister menar att förebyggande åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med arbetslöshet och marginalisering uppenbarligen inte fungerat. Ett exempel på detta är en artikel i Dagens Nyheter som publicerades i samband med upploppet i Rinkeby i juni 2010, som inleds med: ”Som om vi inte redan försökt…”. Artikelförfattaren pekar på att Rinkeby inte är en bortglömd plats och att det pumpats in miljoner i förebyggande åtgärder samt att det är svårt att veta om det varit framgångsrikt och hur det skulle se ut om det inte gjorts. Detta uttalande talar för andra mer repressiva lösningar med en militariserad polis. En annan slutsats kan enligt undertecknad vara att förebyggande åtgärder på sikt inte hjälper eftersom de strukturer som skapat problemen fortfarande finns kvar.
Journalister utan lokal förankring utövar makt genom sin inramning och sina problemformuleringar samt genom urvalet av vilka som får komma till tals. För att gå på djupet avseende problembeskrivning, orsaksförklaringar och tänkbara lösningar är det av intresse att föra dialog med människor som lever i förorten, samt organisationer som till exempel Megafonen, Linje 19, Pantrarna och andra som verkar i flera förortsområden – för att få deras syn på vilka problem är viktiga att åtgärda, vilka orsaker de pekar ut samt vilka lösningar de anser är relevanta.
Troligen är det problematiskt för politiker och andra makthavare att tala om den så kallade förortsproblematiken som strukturell eftersom det skulle ifrågasätta det nyliberala konsensus som med vissa undantag präglar den ekonomiska politiken – från höger till vänster.
