Cecilia Germain arbetar med frågor kring kroppsidentitet, hudfärgspolitik, etnus och genus. Det tar sig uttryck i fotografier, text, teckning, installationer och på senare tid också performance med hennes egen kropp som material. Ofta handlar det om vithet, sorterandet av kroppar och historieskrivning.
– Jag har flera etnus eller ”raser” i min kropp och det har stor betydelse för mig. Jag valde väldigt länge att inte arbeta med det i min konst för det kändes som att det skulle bli en begränsning. Att jag jobbar med de frågorna bara för att jag har den här kroppen. Men när jag väl började 2003 så blev det så mycket mer och större.
Hur kom det sig att det skedde just då?
– Innan dess jobbade jag mest med genus och sexualitet men såklart kom frågor kring etnus in också. Till slut blev det så stort att det tog all min tid. Jag började drömma galna drömmar om omvända maktordningar. Möjligheten att bygga alternativa världar har alltid fascinerat mig och då fanns inga bilder eller berättelser om ”min kropp”. Så det var väldigt viktigt och lockande att göra de bilderna. Fiktion är en röd tråd i mitt arbete, ett verktyg för att skapa nya verkligheter, strukturer, maktordningar. Det är väl så vi skriver historia, genom berättelser som skapar identitet? Att ta sig rätten att definiera någonting och agera utifrån det innan det egentligen finns. Skapa kollektivt medvetande.
2011 gjorde du ett performance som heter ”How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby” där du använder din egen kropp på scen. Var det första gången du arbetade med performance?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett performance 2003 på Kulturhuset i Stockholm som hette Who do you think I am?, där min kropp står tyst och stilla på en piedestal. Framför mig ligger ett formulär som män ombeds fylla i angående mig. Det är frågor som: Skulle du kunna tänka dig att vara ihop med mig? Tror du att jag skulle vara otrogen mot dig? Vill du ha sex med mig, ha barn med mig? Vilka böcker tror du att jag gillar att läsa? Jag har en stor, kraftfull och stark kropp och det var ur det perspektivet, att ha en sådan kropp som kvinna, som jag tänkte på verket. Jag ville veta vad män tänkte när de såg mig, och min kropp.
Då tänkte du på det utifrån genus?
– Ja, precis. Men nu ser jag hur otroligt mycket det handlade om mig på alla olika sätt. Frågan ”Tror du att jag är bra på att dansa?”, som är en stereotyp kring afro-kroppen, fanns också med. Även frågan ”Tror du jag är bra på matematik?”. De flesta trodde inte att jag var bra på matematik men väldigt många trodde jag var bra på att dansa och sjunga. Och alla trodde att jag skulle vara otrogen mot dem. Där började jag förstå att det inte bara handlar om ekonomi kring kvinnligheten. Jag förstod också i vilken hög grad jag blev rasifierad. Nu när vi pratar om det kan jag se att det var ett nyckelverk för mig.
Det är ju ett otroligt våldsamt verk, att placera sig själv som ett objekt i en offentlig miljö för att bli bedömd.
– Det var ju problematiskt på många sätt. Och ja, det var våldsamt. Jag stod där i tre dagar.
I tre dagar!
– Det var jobbigt för att folk, män, tog sig rätten att säga allt möjligt till mig. Samtidigt var det här någonting jag upplevde dagligen, att jag blev våldsamt objektifierad. Det var något jag upplevde starkt när jag flyttade från Uppsala där många kände mig och min familj. Där var jag ett subjekt, till skillnad mot Stockholm. I Stockholm smälte jag samman med en stor invandrarkropp. Jag blev en av alla andra icke-vita kroppar och var så ovan vid det. Och då, 2003, fanns det inga diskussioner om ”ras” i kultursfären i Stockholm.
Du satte upp How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby på Fylkingen i Stockholm.
– Det är egentligen ett pågående arbete där performance är en del av det. Jag sitter på en stol framför publiken. Snett bakom finns en säng som är stramt och ordentligt bäddad med ett vitt överkast. Jag sitter på stolen och studerar publiken, möter deras blickar, tar mig tid. Tystnad och makt över rummet. Efter en stund reser jag mig, går fram och tillbaka, och granskar publiken. Sedan väljer jag ut en vit man, går fram och lyfter upp honom. Jag lägger honom över axeln och bär iväg honom till sängen och lägger försiktigt ner honom på den. Jag vänder mig mot publiken igen, tittar på dem, möter deras blickar och rör mig sakta mot dem igen. Jag går fram till ytterligare en vit man, lyfter upp honom, lägger honom över axeln, bär bort honom till sängen och lägger ner honom bredvid den första mannen. Sedan gör jag om proceduren en gång till. Nu ligger det tre vita män sida vid sida, som jag bäddar ner. Omsorgsfullt stoppar jag om dem med lakan efter lakan tills jag bäddat bort alla spår av deras kroppar. Kvar finns bara den välbäddade sängen som den såg ut vid början av akten. Jag går tillbaka och sätter mig på min stol som om ingenting hade hänt.
Cecilia Germain berättar att det precis som namnet antyder finns tre olika spår i How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby.
– Det ena är en symbolisk iscensättning av bruna kvinnor som bär upp vita män i en global kapitalistisk ekonomi. Ett annat spår är mer personligt och gör upp med ett öknamn jag fick när jag var 8–9 år: Big mama. Små vita pojkar kallade mig detta på skolgården dagligen. Jag fick ta reda på vad en Big mama är. En stor svart kvinna som jobbar i vita människors hem, ofta med att ta hand om deras barn. Det var jättejobbigt, jag hatade det namnet. Performance blir en slags hämndaktion. Big mama får resa sig, slippa vara kuvad och i stället vara stark och ta makten. Det finns en jävla makt och kontroll i handlingen. Att hantera någons kropp så fysiskt är en akt av dominans. Jag återtar namnet. Det tredje spåret är kanske mer abstrakt, historiskt och tar oss tillbaka till när vita män började kolonisera, definiera och namnge. De hade olika strategier för att avhumanisera människorna de koloniserade, som ett sätt att rättfärdiga vad de gjorde. Ett sätt var att tillskriva människor en extrem sexualitet eller våldsamhet, att beskriva dem som mer primitiva. En stereotyp sprungen ur den här tiden är den kvinnliga afro-kroppen som oberäknelig, otämjd och vild. Big mama, som är en stor mörk varelse som man har avväpnat genom att också göra henne lite dum och infantil. Hon får vara i hemmet och syssla med det ”lilla”.
Cecilia Germain berättar att hon lockades av att ha den där stereotypa potentialen inom sig, men det är mångbottnade känslor.
– Det var potentialen som de vita kolonisatörerna var rädda för och jag var kanske själv också rädd för den. Att bära vita män var ett sätt att möta det. Att våga möta en bild som projicerades på mig som en negativ stereotyp, men som samtidigt finns i mig. Det här är så svårt att förklara. Alla de här dåliga bilderna andra gjort finns inom mig. Det blir ett sätt att gå in och ta kontroll över dem. Att definiera mig själv. Men samtidigt är hela projektet problematiskt. Det finns en förlaga till verket, den första delen är en serie fotografier av mig där jag bär en vit man. Vi är båda nakna. Där återskapar jag ju den där stereotypa bilden. En har ju inte kontroll på hur bilder sprids eller publiceras. Jag riskerar att bli ett objekt. Igen. Men det är konst, och det är genom det fönstret som jag undersöker de här rollerna.
Hur kändes det att göra verket första gången?
– Jag hade repeterat med männen jag använde, men bara själva lyftandet och bärandet, inte hela mitt performance som ett förlopp. När vi repade var stämningen lekfull, men inför publik, utan skämtsamhet och skratt mellan mig och männen, gjorde det mig ganska förstörd och knäckt. Att ta den makten och objektifiera de här männen, stirra ut dem, välja ut dem, bära dem och sedan bädda ner dem tills de inte längre fanns. Jag tyckte det var jättejobbigt att jag utplånade dem och sedan låtsades som om ingenting hadde hänt. Att utsätta andra kroppar för den här akten fyllde mig med ångest. Att göra något, hantera det så fysiskt, agera, det fick mig också att förstå hur stark kraften i performance är. Att det känns, det är konstruerat men känslorna är ”på riktigt”. Det är oerhört kraftfullt. Jag blev liksom rädd för min egen handling.
Vad hände med Big mama?
– Hon fick sin hämnd. Myten gick sönder men hennes styrka fanns kvar i mig. Jag var inte längre drabbad och nedtryckt av henne. Den performativa akten funkade verkligen på det sättet. Det var känslomässigt transformerande. En handling rör till och vibrerar i oss, den närvaron betyder mycket. Jag förstår verkligen att det finns en extrem kraft och potential i det här att låta kroppar utsätta sig för händelseförlopp, att göra vissa skeenden.
Hur reagerade publiken? Jag förutsätter att den i huvudsak var vit.
– Det fanns några icke-vita kroppar där, så det var inte riktigt så helvitt som det brukar vara. Några män kom fram till mig efteråt. En var ganska skärrad och ville veta om det var skådisar jag hade burit. En annan var arg för att han hade suttit med obehagskänsla hela tiden, han var rädd att jag skulle lyfta upp honom också. Ytterligare en verkade tycka att det fanns en spänning i det. Många hade blivit berörda. I början granskar jag alla med blicken. Då är det flera män som tittar bort eller slår ner blicken. I de ögonblicken känner jag mig verkligen som en stor gubbe och de förvandlas till små flickor som säger ”sluta äg mig med din blick”. Att jag just då besitter den makten är också väldigt omskakande, förtjusande och samtidigt avskyvärt. Att då tänka på alla de som äger med blicken hela tiden och som fortsätter att göra det fast de förstår vilket obehag de utsätter andra för är lärorikt.
Hur var det för männen som du bar?
– Första gången sa de flesta att det var skönt att bli burna och att de gärna skulle göra om det. När det gäller bäddandet har det varit mer praktiska synpunkter, att det blev varmt eller att de höll på att nysa. Jag skulle egentligen vilja prata mer med dem, men har inte riktigt vågat eftersom jag ser själva akten, att bädda ner dem, som ett sådant övergrepp. Visst är det spektakulärt att en kvinna bär på män, men det är egentligen vid nedbäddningen destruktionen börjar. Det är en mild akt men jag utplånar dem ju. Det är så jobbigt att jag helt enkelt inte har vågat prata med dem, fast jag borde.
Verket har fått ett positivt mottagande av en intersektionell publik i Stockholm. Varför tror du det blivit så viktigt nu?
– Det pratas mer om sådana här frågor just nu och att det finns en kontext är viktigt. Det finns ett stort behov av den här typen av praktik. Men det är också dubbelt. Jag når en publik som redan är insatt. Men hur når jag dem som verkligen behöver konfronteras?
Tror du inte att många som jobbar politiskt känner så? Jag tänker också på alla de välutbildade personer som läst postkolonial teori och är antirasister, men som går i taket av att en organisation som Tryck (ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige som Cecilia är med i) organiserar sig separatistiskt. Jag tror att den fysiska upplevelsen som en kan få genom konst kan vara en väldigt viktig nyckel för att förklara vissa saker. Genom att osäkra positioner och sätta något på spel.
– Ja just det, men sparkar konsten undan benen för sig själv då genom att kalla sig för konst? Att det inte är en riktig upplevelse utan bara konst?
Men känslorna som en får är väl väldigt verkliga? Rädslan, hatet och skulden. Det är ju på riktigt. Den fysiska upplevelsen är verklig.På tal om verkligheten, hur påverkas din kropp och identitet – din vardag, av din konst?
– Jag har fått en mer komplex identitet och uppfattning av mig själv. Jag har gjort mig av med många av de bilder som andra – och i viss mån jag själv – lagt på mig. Jag är inte bara de där stereotyperna. Jag har fått behov av att vara allt det andra som jag inte haft tillgång till tidigare, som att vara skör och svag till exempel. Jag känner mig mer mänsklig. Jag ser också fler möjligheter i konsten som verktyg att öva och uppleva fysiska erfarenheter. Det som driver mig är en extrem nyfikenhet inför världen. Jag vill bli påverkad och lära av andra människor.
