Att bära vita män

Cecilia Germain arbetar med frågor kring kroppsidentitet, hudfärgspolitik, etnus och genus. Det tar sig uttryck i fotografier, text, teckning, installationer och på senare tid också performance med hennes egen kropp som material. Ofta handlar det om vithet, sorterandet av kroppar och historieskrivning.

– Jag har flera etnus eller ”raser” i min kropp och det har stor betydelse för mig. Jag valde väldigt länge att inte arbeta med det i min konst för det kändes som att det skulle bli en begränsning. Att jag jobbar med de frågorna bara för att jag har den här kroppen. Men när jag väl började 2003 så blev det så mycket mer och större.

Hur kom det sig att det skedde just då?

– Innan dess jobbade jag mest med genus och sexualitet men såklart kom frågor kring etnus in också. Till slut blev det så stort att det tog all min tid. Jag började drömma galna drömmar om omvända maktordningar. Möjligheten att bygga alternativa världar har alltid fascinerat mig och då fanns inga bilder eller berättelser om ”min kropp”. Så det var väldigt viktigt och lockande att göra de bilderna. Fiktion är en röd tråd i mitt arbete, ett verktyg för att skapa nya verkligheter, strukturer, maktordningar. Det är väl så vi skriver historia, genom berättelser som skapar identitet? Att ta sig rätten att definiera någonting och agera utifrån det innan det egentligen finns. Skapa kollektivt medvetande.

2011 gjorde du ett performance som heter ”How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby” där du använder din egen kropp på scen. Var det första gången du arbetade med performance?

– Nej, jag gjorde faktiskt ett performance 2003 på Kulturhuset i Stockholm som hette Who do you think I am?, där min kropp står tyst och stilla på en piedestal. Framför mig ligger ett formulär som män ombeds fylla i angående mig. Det är frågor som: Skulle du kunna tänka dig att vara ihop med mig? Tror du att jag skulle vara otrogen mot dig? Vill du ha sex med mig, ha barn med mig? Vilka böcker tror du att jag gillar att läsa? Jag har en stor, kraftfull och stark kropp och det var ur det perspektivet, att ha en sådan kropp som kvinna, som jag tänkte på verket. Jag ville veta vad män tänkte när de såg mig, och min kropp.

Då tänkte du på det utifrån genus?

– Ja, precis. Men nu ser jag hur otroligt mycket det handlade om mig på alla olika sätt. Frågan ”Tror du att jag är bra på att dansa?”, som  är en stereotyp kring afro-kroppen, fanns också med. Även frågan ”Tror du jag är bra på matematik?”. De flesta trodde inte att jag var bra på matematik men väldigt många trodde jag var bra på att dansa och sjunga. Och alla trodde att jag skulle vara otrogen mot dem. Där började jag förstå att det inte bara handlar om ekonomi kring kvinnligheten. Jag förstod också i vilken hög grad jag blev rasifierad. Nu när vi pratar om det kan jag se att det var ett nyckelverk för mig.

Det är ju ett otroligt våldsamt verk, att placera sig själv som ett objekt i en offentlig miljö för att bli bedömd.

– Det var ju problematiskt på många sätt. Och ja, det var våldsamt. Jag stod där i tre dagar.

I tre dagar!

– Det var jobbigt för att folk, män, tog sig rätten att säga allt möjligt till mig. Samtidigt var det här någonting jag upplevde dagligen, att jag blev våldsamt objektifierad. Det var något jag upplevde starkt när jag flyttade från Uppsala där många kände mig och min familj. Där var jag ett subjekt, till skillnad mot Stockholm. I Stockholm smälte jag samman med en stor invandrarkropp. Jag blev en av alla andra icke-vita kroppar och var så ovan vid det. Och då, 2003, fanns det inga diskussioner om ”ras” i kultursfären i Stockholm.

Du satte upp How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby på Fylkingen i Stockholm.

– Det är egentligen ett pågående arbete där performance är en del av det. Jag sitter på en stol framför publiken. Snett bakom finns en säng som är stramt och ordentligt bäddad med ett vitt överkast. Jag sitter på stolen och studerar publiken, möter deras blickar, tar mig tid. Tystnad och makt över rummet. Efter en stund reser jag mig, går fram och tillbaka, och granskar publiken. Sedan väljer jag ut en vit man, går fram och lyfter upp honom. Jag lägger honom över axeln och bär iväg honom till sängen och lägger försiktigt ner honom på den. Jag vänder mig mot publiken igen, tittar på dem, möter deras blickar och rör mig sakta mot dem igen. Jag går fram till ytterligare en vit man, lyfter upp honom, lägger honom över axeln, bär bort honom till sängen och lägger ner honom bredvid den första mannen. Sedan gör jag om proceduren en gång till. Nu ligger det tre vita män sida vid sida, som jag bäddar ner. Omsorgsfullt stoppar jag om dem med lakan efter lakan tills jag bäddat bort alla spår av deras kroppar. Kvar finns bara den välbäddade sängen som den såg ut vid början av akten. Jag går tillbaka och sätter mig på min stol som om ingenting hade hänt.

Cecilia Germain berättar att det precis som namnet antyder finns tre olika spår i How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby.

– Det ena är en symbolisk iscensättning av bruna kvinnor som bär upp vita män i en global kapitalistisk ekonomi. Ett annat spår är mer personligt och gör upp med ett öknamn jag fick när jag var 8–9 år: Big mama. Små vita pojkar kallade mig detta på skolgården dagligen. Jag fick ta reda på vad en Big mama är. En stor svart kvinna som jobbar i vita människors hem, ofta med att ta hand om deras barn. Det var jättejobbigt, jag hatade det namnet. Performance blir en slags hämndaktion. Big mama får resa sig, slippa vara kuvad och i stället vara stark och ta makten. Det finns en jävla makt och kontroll i handlingen. Att hantera någons kropp så fysiskt är en akt av dominans. Jag återtar namnet. Det tredje spåret är kanske mer abstrakt, historiskt och tar oss tillbaka till när vita män började kolonisera, definiera och namnge. De hade olika strategier för att avhumanisera människorna de koloniserade, som ett sätt att rättfärdiga vad de gjorde. Ett sätt var att tillskriva människor en extrem sexualitet eller våldsamhet, att beskriva dem som mer primitiva. En stereotyp sprungen ur den här tiden är den kvinnliga afro-kroppen som oberäknelig, otämjd och vild. Big mama, som är en stor mörk varelse som man har avväpnat genom att också göra henne lite dum och infantil. Hon får vara i hemmet och syssla med det ”lilla”.

Cecilia Germain berättar att hon lockades av att ha den där stereotypa potentialen inom sig, men det är mångbottnade känslor.

– Det var potentialen som de vita kolonisatörerna var rädda för och jag var kanske själv också rädd för den. Att bära vita män var ett sätt att möta det. Att våga möta en bild som projicerades på mig som en negativ stereotyp, men som samtidigt finns i mig. Det här är så svårt att förklara. Alla de här dåliga bilderna andra gjort finns inom mig. Det blir ett sätt att gå in och ta kontroll över dem. Att definiera mig själv. Men samtidigt är hela projektet problematiskt. Det finns en förlaga till verket, den första delen är en serie fotografier av mig där jag bär en vit man. Vi är båda nakna. Där återskapar jag ju den där stereotypa bilden. En har ju inte kontroll på hur bilder sprids eller publiceras. Jag riskerar att bli ett objekt. Igen. Men det är konst, och det är genom det fönstret som jag undersöker de här rollerna.

Hur kändes det att göra verket första gången?

– Jag hade repeterat med männen jag använde, men bara själva lyftandet och bärandet, inte hela mitt performance som ett förlopp. När vi repade var stämningen lekfull, men inför publik, utan skämtsamhet och skratt mellan mig och männen, gjorde det mig ganska förstörd och knäckt. Att ta den makten och objektifiera de här männen, stirra ut dem, välja ut dem, bära dem och sedan bädda ner dem tills de inte längre fanns. Jag tyckte det var jättejobbigt att jag utplånade dem och sedan låtsades som om ingenting hadde hänt. Att utsätta andra kroppar för den här akten fyllde mig med ångest. Att göra något, hantera det så fysiskt, agera, det fick mig också att förstå hur stark kraften i performance är. Att det känns, det är konstruerat men känslorna är ”på riktigt”. Det är oerhört kraftfullt. Jag blev liksom rädd för min egen handling.

Vad hände med Big mama?

– Hon fick sin hämnd. Myten gick sönder men hennes styrka fanns kvar i mig. Jag var inte längre drabbad och nedtryckt av henne. Den performativa akten funkade verkligen på det sättet. Det var känslomässigt transformerande. En handling rör till och vibrerar i oss, den närvaron betyder mycket. Jag förstår verkligen att det finns en extrem kraft och potential i det här att låta kroppar utsätta sig för händelseförlopp, att göra vissa skeenden.

Hur reagerade publiken? Jag förutsätter att den i huvudsak var vit.

– Det fanns några icke-vita kroppar där, så det var inte riktigt så helvitt som det brukar vara. Några män kom fram till mig efteråt. En var ganska skärrad och ville veta om det var skådisar jag hade burit. En annan var arg för att han hade suttit med obehagskänsla hela tiden, han var rädd att jag skulle lyfta upp honom också. Ytterligare en verkade tycka att det fanns en spänning i det. Många hade blivit berörda. I början granskar jag alla med blicken. Då är det flera män som tittar bort eller slår ner blicken. I de ögonblicken känner jag mig verkligen som en stor gubbe och de förvandlas till små flickor som säger ”sluta äg mig med din blick”.  Att jag just då besitter den makten är också väldigt omskakande, förtjusande och samtidigt avskyvärt. Att då tänka på alla de som äger med blicken hela tiden och som fortsätter att göra det fast de förstår vilket obehag de utsätter andra för är lärorikt.

Hur var det för männen som du bar?

– Första gången sa de flesta att det var skönt att bli burna och att de gärna skulle göra om det. När det gäller bäddandet har det varit mer praktiska synpunkter, att det blev varmt eller att de höll på att nysa. Jag skulle egentligen vilja prata mer med dem, men har inte riktigt vågat eftersom jag ser själva akten, att bädda ner dem, som ett sådant övergrepp. Visst är det spektakulärt att en kvinna bär på män, men det är egentligen vid nedbäddningen destruktionen börjar. Det är en mild akt men jag utplånar dem ju. Det är så jobbigt att jag helt enkelt inte har vågat prata med dem, fast jag borde.

Verket har fått ett positivt mottagande av en intersektionell publik i Stockholm. Varför tror du det blivit så viktigt nu?

– Det pratas mer om sådana här frågor just nu och att det finns en kontext är viktigt. Det finns ett stort behov av den här typen av praktik. Men det är också dubbelt. Jag når en publik som redan är insatt. Men hur når jag dem som verkligen behöver konfronteras?

Tror du inte att många som jobbar politiskt känner så? Jag tänker också på alla de välutbildade personer som läst postkolonial teori och är antirasister, men som går i taket av att en organisation som Tryck (ideell förening för svarta kulturarbetare i Sverige som Cecilia är med i) organiserar sig separatistiskt. Jag tror att den fysiska upplevelsen som en kan få genom konst kan vara en väldigt viktig nyckel för att förklara vissa saker. Genom att osäkra positioner och sätta något på spel.

– Ja just det, men sparkar konsten undan benen för sig själv då genom att kalla sig för konst? Att det inte är en riktig upplevelse utan bara konst?

Men känslorna som en får är väl väldigt verkliga? Rädslan, hatet och skulden. Det är ju på riktigt. Den fysiska upplevelsen är verklig.På tal om verkligheten, hur påverkas din kropp och identitet – din vardag, av din konst?

– Jag har fått en mer komplex identitet och uppfattning av mig själv. Jag har gjort mig av med många av de bilder som andra – och i viss mån jag själv – lagt på mig. Jag är inte bara de där stereotyperna. Jag har fått behov av att vara allt det andra som jag inte haft tillgång till tidigare, som att vara skör och svag till exempel. Jag känner mig mer mänsklig. Jag ser också fler möjligheter i konsten som verktyg att öva och uppleva fysiska erfarenheter. Det som driver mig är en extrem nyfikenhet inför världen. Jag vill bli påverkad och lära av andra människor.

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

IF Metall avbryter strejken mot Tesla

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Skribenten Håkan Gustafsson till vänster i bilden, i bakgrunden bild från en Teslaverkstad och en strejkvakt, samt rubriker från tidningen Dagens Arbete

Teslastrejken: ”IF Metall skjuter sig själva i foten”

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

IF Metall Strejk Johan Apel Röstlund

Efter Metalls miss: Spränger facket Tesla­strejken inifrån?

MALMÖ 2023-11-27 Strejkvakt från IF Metall utanför Tesla-anläggningen på Boplatsgatan i Malmö på måndagen.

Uppgifter: IF Metall stoppar delar av Teslastrejken 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
9 hours sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.

Ny strejk mot Wolt i Danmark

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Över hundra Wolt-förare strejkade i Köpenhamn


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Skribenten Håkan Gustafsson till vänster i bilden, i bakgrunden bild från en Teslaverkstad och en strejkvakt, samt rubriker från tidningen Dagens Arbete

Teslastrejken: ”IF Metall skjuter sig själva i foten”

IF Metall Strejk Johan Apel Röstlund

Efter Metalls miss: Spränger facket Tesla­strejken inifrån?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Kulturkriget har intensifierats efter dådet

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

Teater som fint förmedlad historielektion

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Musikstilen singeli ”repre­sent­erar oss som bor i slummen”

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln