Under den blanka ytan

Film
Polisen Robin Griffin återvänder till sina hemtrakter i serien Top of the Lake.
Foto: Parisa Taghizadeh

En tolvårig flicka vadar fullt påklädd ut i en spegelblank sjö. Hennes barnkropp sänks sakta ner i vatten tills det når henne till de smala axlarna. Hon är helt stilla och under ytan är händerna hårt knutna. Bergen runt omkring är tysta och höga. Dimma över ytan. Någon i en passerande buss ser henne, stannar bussen och sliter henne ur vattnet. Frågar upprört vad hon håller på med. ”The water will kill you.” 

Flickan som heter Tui är dotter till Matt Mithcam, en våldsam man med makt över det isolerade samhället i vilket Top of the lake utspelar sig, och hon är gravid. Hon vägrar prata om det. Ingen har gjort henne gravid. ”No one” skriver hon ned på en lapp, som svar på frågan om vem som är far till barnet som växer i henne. Hennes kropp är brottsplatsen, kärnan i berättelsen som sakta vecklas ut. Fram till Tui försvinner.
 

Egentligen är det en klassisk deckarhistoria. Det finns saker man känner igen. Polisen som får i uppdrag att utreda fallet, Robin Griffin (Elisabeth Moss) återvänder till sina hemtrakter. Till en mamma som är döende i cancer. En flykt från en relation som inte tillfredsställer. Återvändandet hem är ett återvändande till trauma. Hennes personliga historia är närvarande och spricker upp ju längre in hon dras i fallet. Det mörka förflutna, personliga engagemanget och de starka engagemanget. 

Samtidigt skiljer sig serien ändå märkbart. I det poetiska, i vreden och i det feministiska anslaget. 

Samhället försörjs av drogtillverkning, det finns inget annat. Alla är inblandade, alla är beroende av de jobb som ges, de pengar som går att tjäna. Alla lever utanför samhället, nära branten. ”We’re a small town, and we know, no one can hide anything.” Ändå är det så mycket som ligger dolt under ytan.
 

Barnen är de mest utsatta. De som jagas ut för branten. De är skygga och rör sig i flock som vilda djur. De drar omkring på sina hästar med gevär på ryggen och de är varandra väldigt lojala, de tycks älska varandra djupt. De pratar knappt med vuxna, svarar inte på tilltal utan kommunicerar med orden ”yes” och ”no” skrivna i sina handflator. Som ett bortvändande och avståndstagande. Ett nej blir så tydligt i en av­visande handflata. Men de klarar sig, de är anpassade efter sin miljö.

 ”I look at the mountains and I like to think of my little one, shouting deer, hunting, doing whatever she needs to do, to survive”, säger Matt Mitcham om Tui efter att hon försvunnit. Efter att hon tryckt en gevärspipa i bröstet på honom, tagit sina saker och gått sin väg. Han vägrar tro att hon inte är död. 

Det är som om allt våld i världen komprimerats i just det lilla samhället, runt just den blanka sjön, där himlen och naturen är oändlig och så vacker att ögonen tåras. Samhället ­genomsyras av kvinnohat och förakt. Av sexuellt våld. ”What does it mean when a girl walks around town wearing tiny shorts? It means she’s hot. Or a slut.” Men här, till skillnad från de flesta andra deckare där kvinnors kroppar slits i stycken, förekommer ingen illa dold sexualisering och hatet bemöts som det förtjänar. Med ursinne. Det bemöts med dartpilar som sätts i axlar, avslagna flaskor som vapen och höga skrik. 

Samtidigt fallet med Tuis försvinnande utreds bygger en grupp kvinnor upp ett litet samhälle av containrar på en äng vid samma sjö. De leds av GJ (Holly Hunter) en underlig, lite aggressiv kvinna med långt grått hår som talar i hårda, hackiga meningar. Som om alla känslor hos henne, utom möjligtvis irritation, raderats. De har alla sina anledningar till att dra sig undan från samhället. De har alla saker de inte kan hantera. ”There’s a lot of women here, in a lot of pain.” De skapar en fristad, en plats där de kan läka och söka svar. Området de slaget sig ned på kallas, passande nog, Paradise. Som om de vänt sig bort för att åter träda in i paradiset. Bort från våldet. Men ändå, mitt i våldet. Paradise finns där för att det måste finnas någonstans att andas. 
 

Det finns något gåtfullt över serien. En känsla av att man inte kan få hela svaret. Det finns saker som inte går att nå. Och hela tiden finns sjön där. En yta som inte rör sig. Som ett hot, ett mörker. Stilla när allt runt omkring faller samman, snabbare och snabbare. Och jag kan inte sluta titta.