Kultur

Morgonstämning

Foto: Snežana Vucetic Bohm

Vad gör du när du inte arbetar här? frågade Regina. Javier ryckte på axlarna.  – Jag är på ett annat ställe. – Var? – Södertorpshemmet. Sextio procent. Det kan man inte leva på. De flesta timvikarier på Björklunden hade samma problem; en ständig jakt på timmar och ett evigt pusslande att få arbetstiderna från flera […]

Vad gör du när du inte arbetar här? frågade Regina.

Javier ryckte på axlarna. 

– Jag är på ett annat ställe.

– Var?

– Södertorpshemmet. Sextio procent. Det kan man inte leva på.

De flesta timvikarier på Björklunden hade samma problem; en ständig jakt på timmar och ett evigt pusslande att få arbetstiderna från flera olika extrajobb att passa ihop. Helst också att passa in i det övriga livet. 

– Och när du inte arbetar? 

– Då sover jag.

De reste sig från köksbordet och sköljde ur kaffekopparna. Javier och Regina hade jobbat bra tillsammans trots att de inte var så hemmastadda på avdelningen. Alla boende hade kommit upp och satt i dagrummet. Utom Tage som långsamt, med handen som stöd mot väggen och den andra i byxlinningen, var på väg till sitt rum längst bort i korridoren. Antoinette satt som vanligt och klappade i händerna.

Klapp klapp.

Klapp klapp.

Det var ett av avdelningens karakteristiska ljud. Ett annat kom från Holger Larssons när han tog sig fram med rullatorn utan att lyfta fötterna. Skosulorna lät som sandpapper mot golvet. 

Tsss, tss, tss.

Han stannade till mitt på golvet och betraktade Regina som övervakade när Kersin Skoog vispade ihop ingredienserna till en sockerkaka. Holgers blick for från sandalerna, vaderna och upp längs låren, ryggen, Reginas blonda hår. 

– Vill du pippa? sa han.

– Orkar du det?

Holger sa att det trodde han. Glittret som bröt igenom i de grumliga ögonen visade att ambitionen fanns.

– En annan gång kanske, sa Regina. En annan tid.
 

Holger hasade vidare medan Javier, som höll på att torka köksgolvet, gav honom en tröstade klapp på ryggen.

– Såna är kvinnorna, sa han.

Men Holger var redan i sin egen värld. Han ville leta rätt på en säng att lägga sig i, men hade ingen aning om var han bodde och bara en diffus uppfattning om var han befann sig. Sandpappersljudet följde honom ut i korridoren.

Tss

Tss.

Tss.


Javier doppade
moppen i skurhinken och vred om den i hållaren

– Berätta åtminstone någonting om dej själv, sa Regina. Det är man skyldig sina arbetskamrater.

– Jag bor i Bredäng.

– Mer?

– Ogift.

– Men inte singel? 

Javier log och gjorde en rörelse med huvudet som kunde betyda vad som helst.  Han drog några tag med trasan under köksbordet.

– Vad gör du själv när du inte är här? sa han.

– Jag är med mina barn.

– Bara det?

Hon funderade en stund och sa att just på det viset såg hennes liv ut.

– Ingen man?

– Jag är trött på män.

Javier ställde ifrån sig golvmoppen och slog ut med armarna.

– Trött på män! Finns det inga passioner längre hos svenska kvinnor?

Hon bad honom berätta om sina egna passioner istället.

– En annan gång, sa argentinaren och fortsatte att bearbeta golvet allt längre bort i dagrummet. 

– Han har rätt, sa Kerstin Skoog. I min generation vet vi vad passioner är. 

Kerstin var en välvårdad nittioåring med mycket rak rygg. Hon var betydligt längre än Regina och hade en lila sidenblus och svart kjol. Alltid välrakad. Hon var noga med att alla lösa hårstrån i ansiktet skulle avlägsnas innan hon vågade lämna rummet.

– Jag var gift i 56 år. Någon annan man har jag aldrig haft, sa hon.

Det var fjärde gången den här morgonen Regina hade hört henne säga samma sak om sitt äktenskap. Första gången när Regina hjälpte henne att hitta till toaletten – som låg en meter från sängen. Andra gången när hon lade fram hennes kläder ur den låsta garderoben. Om den inte var låst skulle alla plagg vara spridda över hela rummet med en kallsvettig Kerstin vankande omkring med beslutsångest vad hon skulle ha på sig. Tredje gången Kerstin berättade att hon varit gift med Roland i 56 år och att det aldrig funnits någon annan för henne, var vid frukostbordet inför de andra boendena.  

Upprepningarna hindrade inte att budskapet var vackert, tänkte Regina. För hennes egen del var det redan för sent att hinna vara gift så länge. Hon lyfte ner åtta tallrikar ur skåpet och ställde på diskbänken.

Det var mycket som redan var för sent.

 

Pelle Olsson är sjuksköterska, men numera författare och muntlig berättare på heltid. Senast utgivna roman är Hemgång (2012).

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar