Flykten från arbetslinjen

Arbetslösheten stiger mot rekordnivåer. Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern. Sjuka utförsäkras och tvingas ut på arbetsmarknaden. Arbetslösa tvingas utföra förnedrande låtsasarbeten. Vi exporterar både arbetstid och tunga, farliga, ohälsosamma jobb till fattigare länder. Vi jagar en tillväxt som börjar bli alarmerande problematisk för miljön. Många tycker att det dags att jobba mindre och dela på de jobb som trots allt ändå finns. ­Arbetaren besökte ett arbetskritiskt forum i Malmö med det provokativa namnet ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”, för att lyssna på argumenten.

Det är lätt att tro att arbetslinjen är något alliansen uppfann efter valet 2006. Men faktum är det sällan funnits någon politisk idé som det funnits så stor konsensus kring. Alla ska jobba så mycket som möjligt och de som saknar arbete ska aktivt söka arbete eller delta i arbetsmarknadsåtgärder för att få ersättning. Enligt sociologen Roland Paulsen har detta varit samtliga regeringars strategi, oavsett färg, sedan socialdemokraterna tog makten på 20-talet. Åttatimmarsdagen har vi haft sedan 1919, alltså i snart 100 år, trots att produktiviteten flerdubblats under samma tid. Vi borde kunna arbeta mindre än någonsin men i stället arbetar vi mer än vad vi gjort under större delen av den mänskliga historien. Arbete har, för att använda Roland Paulsens ord, blivit ett självändamål.

Men utanför partipolitiken börjar det hända saker. När Roland Paulsens bok Arbetssamhället kom 2010 fick den uppmärksamhet långt utanför den akademiska världen. Nina Björk har kritiserat lönearbete i böcker och debattinlägg. Det finns också ett folkligt stöd för att arbeta mindre. En undersökning som ­Dagens Arbete nyligen publicerade visade att 60 procent av medlemmarna i fackförbunden GS, Pappers och IF Metall kunde tänka sig att byta löneökningar mot kortare ­arbetstid. SOM-under­sökningen (sam­­hälle, opinion, medier) som Göteborgs universitet årligen genomför visar att mer än hälften av alla kvinnor och nästan en fjärdedel av alla män vill ha sex timmars arbetsdag. 

En lördag i mars hålls ett arbetskritiskt forum i Malmö. Arrangörerna ABF, Salo och Basinkomst Malmö har räknat med 300 besökare. Det kommer det dubbla trots fint väder och konkurrens från and­ra evenemang. Förutom Roland Paulsen och Nina Björk står även Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug samt Lasse Ekstrand från högskolan i Gävle på talarlistan.  

Först ut är Birger Schlaug som inleder med att berätta att han sysslat med att tala om vad som är viktigt sedan han slutade med partipolitik för 15 år sedan. Hur hopplös politiken är där alla partier är överens om att skapa jobb i stället för att dela på arbetet.

– Att skapa arbete som övergripande mål är fullständigt infantilt.

Den store ideologen i dagens samhälle är enligt Birger Schlaug inte Fredrik Reinfeldt utan Gunde Svan med sitt ”skynda, skynda skynda”. I stället för att prata om hur vi skapar tillväxt bör vi tala om hur vi skapar bättre liv. Att denna strävan efter ett bättre liv ibland också skapar tillväxt är en annan sak. För att visa hur absurd strävan efter tillväxt är berättar Birger Schlaug en anekdot om när han och Göran Persson hamnade bredvid varandra på tåget och Schlaug föreslog att de skulle öka tillväxten genom att diska hos varandra och ta betalt för det.  

Birger Schlaug påpekar att Karl Marx var överens med liberalen John Stuart Mill och konservative Edmund Burke om att när våra grundläggande materiella behov var tillgodosedda borde vi ägna oss åt annat. Arbetarrörelsen har historiskt kämpat för att skapa mer fri tid. I dag har vi i stället hamnat i en ond cirkel av ständigt ökande arbete, produktion och konsumtion som dessutom skapar enorma miljö­problem. Problem som vi dessutom exporterar genom att förlägga allt mellan semestern och skadlig produktion och farligt arbete till andra delar av världen. De arbeten vi skapar här är däremot ofta tjänster som syftar till att öka konsumtionen ytterligare som inom reklam- eller finansbranschen. 

Det kan verka cyniskt att tala om mindre arbete i tider då arbetslösheten är hög. Birger Schlaug påminner om att det finns 27 miljoner arbetslösa i Europa. Men samtliga talare på konferensen framhåller att en av de stora poängerna med att minska arbetstiden är att flera kan dela på de jobb som finns. 

Nästa talare på scen är Nina Björk som slår ett lag för sovmorgonen som politisk utopi. Hon är glad att så många kommit till ett arbetskritisk forum och konstaterar samtidigt att vi alla är anomalier. Frågan om vad vi egentligen gör med vår tid är frånvarande i den politiska debatten. Den handlar inte om mening eller lycka utan bara om att vi ska jobba, och samtliga partier är ense om denna absurditet. 

För att förstå detta måste vi enligt Nina Björk inse att jakten på vinst är motorn i det kapitalistiska samhället. Vi arbetar för att tillverka varor som kan säljas på en marknad. Vi måste hela tiden förvandla fler handlingar och fler saker till varor. Arbete som utförs gratis är däremot en förlust. Nina Björk menar att det till slut blir svårt att inte tänka som ekonomer och att vi dessutom måste tänka som ekonomer för att bli tagna på allvar i politiska sammanhang.


Industrialismen har
inneburit en enorm ökning av produktiviteten. För att kapitalismen ska fungera måste vi konsumera i samma takt. Någon måste köpa det maskinerna spottar ut. Det finns en arbetslinje för att se till att vi producerar, men ingen konsumtionslinje. Därför spenderas 60 miljarder per år på marknadsföring bara i Sverige. Rek­lamen förpackar inte konsumtionen som en plikt utan varorna som drömmar. I ett sådant samhälle är den som inte vill producera eller konsumera ett problem. 

– Den nöjda människan är alltid ett hot, hävdar Nina Björk.

Samtliga talare vittnar om hur obefintlig arbetskritiken är bland riksdagspartierna. Miljöpartiet har strukit kravet på medborgarlön ur partiprogrammet. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara för sex timmars arbetsdag, men frågan verkar långt ifrån vara prioriterad. I en debattartikel i Arbetet nyligen där Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson presenterar Vänsterpartiets politik inför valet 2014 lyser arbetstidsförkortning med sin frånvaro. I stället heter det att ”det är med jobben som valet ska vinnas”. 

– Vi måste få slut på allt jävla tjat om hållbarhet.

Roland Paulsen skrämmer slag på åhörarna. Han är medvetet provocerande för att göra en poäng, nämligen att vi måste skilja på tillväxtkritik och arbetskritik. Paulsen försäkrar att även han är för ett hållbart samhälle men att han hoppas att arbetskritik också kan vara något mer. Arbetskritiken börjar bli rumsren, till och med Göran Persson är arbetskritiker numera och det är dags att ta den ytterligare ett steg. Som att stanna upp och fråga oss hur vi mår. Paulsen berättar att 750 000 svenskar tar antidepressiv medicin. Antalet har fördubblats på bara några år. Ytterligare fler använder ångestdämpande medicin, anti-psykotisk medicin eller medicin mot ADHD. För att inte tala om alla som dämpar sin ångest med alkohol. Paulsen är inte ute efter att moralisera. Men siffrorna ger en vink om att vi kanske inte alls får det bättre och bättre. .
 

En amerikansk studie som Roland Paulsen menar är fullt generaliserbar till svenska förhållanden visade att 20 procent av alla amerikaner någon gång haft så långt framskridna tankar på självmord att de gjort en detaljerad plan med praktiska detaljer. Ytterligare 20 procent hade haft allvarliga funderingar men utan att ha gjort någon detaljerad plan. Arbetsmanin förklarar merparten av alla miljöproblem, men den förklarar enligt Paulsen kanske också den tilltagande psykiska ohälsan. Det forskas massor på sambandet mellan depressioner och signalsubstanser i hjärnan men ingenting på sambandet mellan arbetstvång och depressioner. Den mest arbetsideologiska institutionen i samhället är enligt Paulsen inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen utan psykiatrin. Där definieras friskhet varken mer eller mindre än som förmågan att arbeta. 
 

Roland Paulsen menar att vi i dag är fixerade vid arbetets villkor. I stället borde kritiken mot själva arbetet vara central. Fokusera på att det är fel med ett samhälle som systematiskt delar in människor i vinnare och förlorare. På att lönearbete kräver lydnad och innebär ett tvång. Paulsen menar dock att vi har alla möjligheter att förändra situationen. Men vi måste tala om detta. Alla måste känna till alternativen. 

– Sex timmars arbetsdag är ett sött litet skämt. Fyra timmars arbetsdag är en bra början.
 

Ett av alternativen skulle kunna vara medborgarlön som också är ämnet för dagens sista föredrag. Redan innan Lasse Ekstrand kliver upp på scenen uppstår en diskussion bland publiken som också återkommer under den efterföljande frågestunden. Om alla hade sin försörjning tryggad och kunde strunta i att jobba om de ville, skulle ingen vilja utföra lågavlönade, slitsamma, farliga och monotona arbeten. Detta är dock, enligt mig, ett argument för medborgarlön. De här jobben skulle försvinna eller förändras. De skulle bli mindre slitsamma, mer varierande, bättre betalda och så vidare. Arbetsköpare skulle bli tvungna att sälja in sig hos de som vill arbeta i stället för tvärtom. 

Det intressanta med den här frågeställningen är att även den som är emot medborgarlön måste berätta vem ska göra ”skitjobben”. Skillnaden är att vi i detta fall redan har ett facit. I dag tvingar vi dem som inte har något annat val att ta dem. De som helt enkelt inte får sin försörjning att gå ihop om de avstår. Med medborgarlön skulle arbetarna helt enkelt ha möjligheten att tacka nej till usla jobb.  

Lasse Ekstrand berör också denna maktförskjutning från arbetsköpare till arbetstagare under sitt föredrag. Han berättar att den gamle Lo-ordföranden Gunnar Nilsson brukade säga att alla borde födas med en dra åt helvete-kassa. 

– Medborgarlön är en dra åt helvete-kassa.

Lasse Ekstrand talar också om vikten av att plantera idéer. Andra idéer än arbetslinjens. Medborgarlön kan vara ett sätt att få oss att tänka i nya banor, att vi inte nödvändigtvis måste koppla fördelningen av resurser till antal timmar spenderade på en arbetsplats. 
 

Roland Paulsen avslutar konferensen med att skicka med oss några ord på vägen

– Om ni har jobb kan ni alltid maska. I alla fall om ni finner era arbetsuppgifter meningslösa. Om ni är hårdbevakade kan ni alltid sabotera. Var en sten i skon! Om ni inte har ett jobb är det svårare. Men det finns alltid stadsjeepar ni kan punktera. Man kan göra något litet för att göra ett avtryck och må lite bättre när det är dags att somna. 

Även om konferensen presenterat goda skäl att arbeta mindre verkar den parlamentariska vägen vara stängd eftersom inget av riksdagspartierna är intresserade av att driva frågan. Finns det någon annan väg? Jag funderar på de här alternativen Roland Paulsen menar att alla bör känna till. Hur skulle de kunna se ut?

Den arbetskritiska rörelse som växte fram i Italien under 1960- och 70-talen använde den bibliska termen ”exodus” för att beskriva sin politiska strategi. Exodus handlar inte om direkt konfrontation utan om att vägra eller dra sig undan. Att dra sig undan men samtidigt bygga något annat. Om att omsätta våra skapande förmågor i andra sammanhang än lönearbete. Eller som en av förgrundsgestalterna Mario Tronti uttrycker det: ”Massarbetarnas mål är att upphöra vara arbetare, inte att göra arbetet till religion.” 

I praktiken handlade det om att låta klasskampen också röra sig utanför fabrikerna. Att organisera sig efter fler kriterier än att råka dela arbetsplats. De organiserade sig i bostadsområden i egenskap av hyresgäster och krävde lägre priser för hyra och el. Som pendlare menade de att resor till och från arbetet också var arbete och borde bekostas av arbetsköparna. 

De betonade också de oorganiserade arbetarnas vardagskamp, en kamp som fördes utanför partier och fackföreningar. En kamp som givetvis också förs hos oss i dag och som tar sig olika uttryck. Det kan handla om arbetsplatser med stämpelklocka där den som går hem sist har en hel bunt kort med sig och stämplar ut åt kamrater som gått hem för länge sedan eller inte varit på jobbet över huvud taget. Flera medier rapporterade om ett sådant fall i LKAB:s gruva i Kiruna nyligen. 

Det kan handla om att göra helt andra saker än arbetsuppgifterna på arbetet, särskilt om tillräckligt många meningsfulla arbetsuppgifter saknas. Om att omsätta det som Paulsen kallar tomt arbete till något produktivt. 
 

En annan typ av motstånd som delvis riktar sig mot lönearbete ­
är plank­ning i kollektivtrafiken.
I Stock­holm är det exempelvis inte ovanligt med en timmes restid enkel väg till jobbet. Detta innebär i praktiken att arbetsdagen förlängs med två timmar per dag eller en dryg arbetsdag i veckan. Denna dryga arbetsdag är inte bara obetald utan kostar dessutom pengar i form av biljetter. Att vägra betala för detta är ett sätt att åtminstone inte behöva betala för att jobba över. 

Det kan också handla om att belysa det faktum att hushållsarbete är just arbete och dessutom oav­lönat. Att fler än dubbelt så många kvinnor än män vill se en arbetstidsförkortning speglar nog snarast det faktum att kvinnors arbetsdag i praktiken är betydligt längre än mäns. 

Det handlar också om att bygga alternativa strukturer som inte utgår från den varufiering som Nina Björk attackerade under sitt föredrag. Om att skapa så kallade allmänningar, det vill säga utrymmen där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Allmänningar är vanligt på nätet, även om det pågår en stor motoffensiv sedan några år tillbaka. På nätet sprids ju som bekant även varor fritt. Men det kan också handla om stadsodlingar som i Detroit där det finns närmare 1 000 gemensamma odlingar. Om sociala center, kooperativ, gratis läxläsning, skjutsgrupper, barnpassningsnätverk, fordons-, redskaps- och verktygspooler eller små vardagshandlingar som att öppna sitt trådlösa nätverk för grannarna eller ställa ut en bokhylla i trapphuset och på så vis skapa ett mikrobibliotek. Om gåvor och gentjänster. Om att kombinera traditionell klasskamp på arbetsplatserna med kamp på flera arenor och samtidigt bygga alternativa strukturer i stort och smått. 

Några dagar efter konferensen hör jag av mig till Roland Paulsen för att ta reda på hur han ser på alternativen. 

Att högern är ointresserad av arbetskritik är inte så konstig. Men varför är vänstern det? Tror du det kan ha med det Nina Björk sade under frågestunden att arbetarrörelsens makt utgår från arbetsplatserna och att de är rädda att förlora den här makten?

– Jag tror att det ligger mycket i det Nina Björk säger samtidigt som det är uppenbart att rädslan är irrationell. Makten på arbetsplatserna är exakt vad arbetarkollektivet håller på att förlora just på grund av ointresset för arbetskritik. Makten avgörs nämligen inte av hur mycket vi arbetar utan av hur dyr arbetskraften gör sig. Om det, som i dag, går att få gratis arbetskraft via Fas 3 så blir förhandlingsläget på arbetsplatserna inte det bästa, för att uttrycka det milt. Det är därför både arbetstidsförkortning och basinkomst är bannlysta reformer. De är inga samförståndsreformer, de utmanar allvarligt den ekonomiska ordningen. Att arbetarens makt på arbetsplatsen stärks ju mindre beroende arbetaren är av arbetet har inte minst facket tidigare varit på det klara med. Min analys är att arbetarrörelsen generellt stelnat och i stället för att vara en förändrande kraft gjort sig till förvaltningsorgan. 

Hur tror du arbetskritiken påverkas av en allt osäkrare arbetsmarknad, där fler anställningar är osäkra, fler är arbetslösa och arbetsplatsen förlorar sin självklara roll som mittpunkt?

– Osäkra anställningar och en ständig rädsla för arbetslöshet är extremt disciplinerande fenomen, inte minst för att de upplevs som så opersonliga och närmast naturgivna. Arbetskritiken försvagas givetvis när ett fast jobb med halvbra lön upplevs som en välsignelse. Risken blir att den sorgliga ”rätten till heltid” framstår som radikal eftersom man vant sig vid ren förnedring. Å andra sidan tror jag att många kan tänka längre än så. ­Arbetskritiken är inte bara en kritik av att vi måste arbeta så mycket, den är också en kritik av arbetets heliga plats som nav i moderniteten där ens välbefinnande till stor del avgörs av var någonstans, mellan ­arbetslivsadel och långtidsarbetslös, man hamnar. 

Hur ser det vardagliga motståndet mot arbetslinjen ut?

– Det vardagliga motståndet har otaliga uttryck. Varje människa måste trots allt gå igenom en lång disciplineringsprocess, framför allt i skolan, innan man är tillräckligt ”mjuk” för att arbetsanpassas. Men även på arbetsplatsen märks motståndet och det intressanta är att det inte alltid behöver ingå i ett politiskt narrativ. Arbetare som stjäl, maskar och saboterar på jobbet har länge studerats inom den så kallade arbetsprocessteorin. På sistone har man även intresserat sig allt mer för så kallat identitetsmotstånd, det vill säga motstånd där man avsäger sig, gör narr av eller motarbetar den lojalitet och identifikation med företaget som ledningen på olika sätt söker skapa. Tyvärr är den forskningen något av ett privat nöje bland akademiker, den borde i mycket högre grad spridas till allmänheten för att inspirera och trigga. Det viktiga är inte de konkreta effekter som dessa typer av motstånd har, utan att de tränar oss i avvikandets konst. Vi befinner oss ju inte i ett förrevolutionärt stadium direkt. Det viktiga är nu att i stället för anpassningen göra motståndet till en vana. 

Inget riksdagsparti tycks vara intresserat av större strukturella förändringar som kortare arbetsdag eller medborgarlön. Hur kan frågorna drivas vidare? 

– Jag tror inte att partipolitiken alls är redo för arbetskritik eller ens för att diskutera en arbetstidsförkortning. Hur det har låst sig i Vänsterpartiet kring frågan är ett tydligt exempel. Jag skriver i Arbetssamhället om vad jag kallar för ”ekoaktivism”, det vill säga ekonomisk aktivism som gör oss mindre beroende av ekonomisk ­inkomst genom att införa allmänningar här och nu. Friganer, fil­delare, hus­ockupanter, plankare och pirater visar alla hur man kan kringgå den etablerade ekonomin på ett sätt som både undergräver den och ger något tillbaka i direkt vinning. Den sortens aktivism kommer antagligen att bli allt viktigare framöver, om inte av politiska skäl så av ekonomiska och ju mer motståndet går från individuellt till kollektivt organiserat, desto bättre. Arbetsplatsens makt och förtryck måste också synliggöras. Vi arbetar nu under ett regelverk som i princip omöjliggör för den anställde att offentligt kritisera sitt företag. Den sortens regler kan kringgås genom anonyma bloggar och diskussionsforum vilket vi sett kraftfulla exempel på i andra länder. Utöver den offentliga debatten och de redan etablerade partsförhandlingarna på arbetsmarknaden, ser jag den sortens aktivism som central i kampen mot arbetstvånget.

Vad kan facket spela för roll?

– Den första arbetstidsförkortningen i Sverige infördes på facklig väg långt innan vi hade allmän rösträtt i Sverige. Facket har en enorm potential i de här frågorna, men så länge man bara bryr sig om arbetets villkor, det arbetsrättsliga, arbetsmiljö och anställningsvillkor, så undergräver facket sin egen makt. LO-förbunden har med sina 1,5 miljoner medlemmar en enorm makt som de vägrar utnyttja för att utmana den trend vi haft sedan 1970-talet med tilltagande klasskillnader. Så länge arbetarrörelsen lever kvar i samförståndsfantasin har jag svårt att se hur den någonsin ska bli en progressiv kraft. 

Du är själv inne på att vi kan tänka oss ett hållbart samhälle som är hemskt i övrigt. Gäller inte det även ett samhälle där vi jobbar mindre? Finns inte risken att vi skapar ett samhälle där stora grupper lever vid sidan av utan delaktighet eller inflytande, medan det mesta annat är som vanligt?

– Det är möjligen en risk med införandet av basinkomst beroende på hur exakt en sådan basinkomst skulle organiseras. Med arbetstidsförkortning skulle den integration som går via arbete snarare tillta eftersom fler skulle få jobb om vi delade på dem. Å andra sidan kan man fråga sig om vi vill ha ett samhälle där arbetet fortsätter vara ett socialt kitt. I närmast allt lönearbete finns det en hierarki, en över- och underordning där bara vissa är delaktiga och har inflytande. Idén om en marginaliserad grupp i samhället som bara lever på basinkomst känns obehaglig eftersom den får oss att tänka på den eländiga situation som dagens bidragsberoende leder till. Å andra sidan kan man tänka sig att det, om basinkomsten var dräglig, skulle kunna skapas alternativa värdesystem och sociala sammanhang utanför lönearbetet där de som valde att arbeta minimalt skulle kunna bygga ett nytt fundament för samhället. Om vi alls vill att arbetet ska förlora sin ställning som mega­institution tror jag att den sortens splittring förr eller senare måste ske. 

 

Det mesta från forumet går att ta del av här: http://basinkomst.nu/2013/03/arbetskritiskt-forum-pa-plats-i-efterhand/

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad