Ekonomisk kris och hög arbetslöshet har fått många människor från södra Europa att packa väskorna för att starta ett liv i ett annat land. Inte minst går flyttvägar nu från krisdrabbade Grekland till Sverige. Någon officiell statistik över hur många greker som kommit hit finns inte, men den grekiska ambassaden uppskattar att det rör sig om några tusen.

Paraskebi Oikonomou kom från Grekland för två år sedan tillsammans med sin man Yannis Markou och deras två barn. Tanken på att lämna Grekland började redan runt 2007 innan barnen föddes. När de väl tog sig iväg till Sverige hade det blivit maj 2011. Situationen i Grekland började bli alltmer ohållbar, ansåg de.

– Det var ett stressande liv i Grekland. Vi tänkte på våra barn, vi vill bygga en trygg framtid för dem. I Grekland måste man till exempel betala alla under bordet för att få jobb, för att lära sig engelska, när man träffar läkare och så vidare, säger Paraskebi Oikonomou. 

Enligt hennes man Yannis Markou var det all korruption i Grekland som provocerade mest. De stora lånen Grekland fått av den så kallade ”Trojkan”, bestående av EU, EMU och IMF, kallar han för ”fake money” – låtsaspengar – eftersom medborgarna själva inte ser röken av dem. Tvärtom måste de arbetande grekerna genomlida hårda sparkrav för att beviljas lånen.

– Det som är bra med Sverige är att man kan få ett jobb med en bra lön. Ett bra jobb i Grekland betalar bara ungefär 600 euro i månaden. Men det har nått en punkt där man säger: ”jag har tur som har ett jobb”, säger Yannis Markou.

Yannis Markou lyckades fixa arbete i Stockholm som kock på en av Melker Anderssons restauranger redan innan flytten från Grekland. Familjen klarar sig på hans heltidslön, men de har ingen bil och unnar sig inga resor. Han hoppas att de ska få lite mer rörelseutrymme när hans fru också får ett jobb.

För Paraskebi Oikonomou har yrkesvalet inte varit lika självklart. Hon är språklärare i botten, i klassisk grekiska och nygrekiska, men hon vet att svenskan måste sitta innan hon ger sig ut på arbetsmarknaden i Stockholm. Nu har hon en termin SFI-studier kvar, sedan hoppas hon kunna komplettera sin grekiska utbildning på svenskt universitet, kanske i pedagogik. 

Paraskebi Oikonomou erkänner att hon har haft svårt att komma till rätta i Sverige. 

– Nu börjar det ljusna lite, men den första tiden här har varit hemsk. Vi bytte lägenhet fem gånger under det första året. Det har varit svårt att klara sig på Yannis lön, att inte förstå språket, att befinna sig i den nya kulturen och att inte ha sina vänner här.

Sedan ett år tillbaka får familjen hyra ett radhus av en vän i stockholmsförorten Bredäng.

– Jag känner mig mindre stressad nu. Det som är bra med Sverige är dagis, sjukvårdssystemet och att livet är mer förutsägbart än i Grekland, säger Paraskebi Oikonomou.

För att förhindra Grekland från en ekonomisk kollaps har de stora internationella långivarna pumpat in nya pengar i Grekland, men många menar att lånepaketen snarare stjälper än hjälper. Hela landet är en oroshärd och folkets protester mot kraven på sociala nedskärningar och skattetillägg syns verkningslösa. 

Aktivisten och Greklandskännaren Kajsa Ekis Ekman, aktuell med reportageboken Grekisk höst, har själv levt i Grekland och engagerat sig i grekernas sak. Hon beskriver den nationella situation som många greker väljer att lämna.

– De flyttar från en situation där ungdomsarbetslösheten ligger på 60 procent, högst i hela Europa. Trots att grekiska ungdomar, 35 och under, är de högst utbildade i EU finns det få jobb och de som finns erbjuder löner som är en skam. En lärare med två examina får i dag 600 euro i månaden. Då har man ändå tur att arbeta i offentlig sektor där lönen faktiskt kommer. I privat sektor har många inte fått lön på ett halvår, ändå fortsätter de att arbeta, säger hon.

I krisens spår har frustrationen vänts mot landets invandrare. Främlingsfientligheten breder ut sig i Grekland. Våldet mot papperslösa i Atens förorter ökar, ivrigt påhejade av fascistpartiet Gyllene gryning som i valet 2012 fick 18 mandat i parlamentet. 

En första invandringsvåg från Grekland till Sverige skedde under 1960-talet, främst på grund av efterfrågan på arbetskraft från svensk industri. Nu sker en ökad invandring igen på grund av den ekonomiska krisen. 

– Arbetskraftsinvandringen från Grekland på 60-talet var framför allt en invandring av arbetare. Invandrarna i dag har i betydligt ­högre utsträckning högre utbildning, säger Eskil Wadensjö, nationalekonom och professor vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, som forskar kring internationell migration.  

Även om de som kommer har förhoppningar om ett bättre, tryggare liv i Sverige är det troligt att många blir besvikna.

– Jag tror att endast de som får arbete kommer. Chansen att få arbete i Sverige är visserligen större än i Grekland men det är ingen utväg att komma till Sverige för att bli arbetslös, säger Eskil Wadensjö. 

Även Kajsa Ekis Ekman konstaterar att ­tiderna har förändrats.

 – Oavsett om de som kom på 60-talet var arbetskraftsinvandrare eller politiska flyktingar som flydde undan juntan, kom de till ett Sverige som sökte arbetskraft. Många fick alltså arbete direkt. I dag kommer de till ett Sverige där arbetslösheten också är hög, så det är inte säkert att de klarar sig bättre här, säger hon och fortsätter:

– De som kommer i dag är, till skillnad från dem som kom då, högutbildade. De talar flera språk och har en enorm potential som inte alltid tas till vara. Mängder av grekiska läkare har fått jobb, men universitetslärare kan hamna i arbetslöshet här också eller arbeta som städare.  

Arbetaren besöker Grekiska föreningens ljusa lokaler i södra Stockholm. Det är tidig lördag eftermiddag och många människor har kommit hit i dag för att umgås, äta mat och lyssna på musik. Längre ned i korridoren ska det hållas en svenska­lektion för greker och ­albaner som just flyttat till Sverige. I köket är det hög aktivitet – en stor buffé ska snart dukas ut på borden. En ljudanläggning står klar för en föreläsning om nya mål inom grekisk turism som ska hållas lite senare. 

Grekiska föreningens ordförande i södra Stockholm heter Paskalis Kelekidis och kom till Sverige under 60-talet. Han kan själv vittna om att situationen såg helt annorlunda ut då Sverige behövde arbetskraft och sökte aktivt efter den utomlands. Svenska delegationer kom ned till Grekland enbart för att intervjua folk.

– Min far gick på en intervju i Grekland och fick ett ja. Han åkte till Sverige, fick lägenhet och började jobba på glasbruket i Småland. Efter sex månader kunde resten av familjen komma efter: jag, min mor och mina fyra bröder, säger Paskalis Kelekidis.

Familjen fick en större lägenhet och modern fick också jobb på glasbruket. De kände sig behövda och välkomna. Paskalis Kelekidis bemöttes i skolan med nyfikna, fascinerade ögon. 

– Jag talade inte ett ord svenska men blev meddragen hem av klasskompisar som ville visa upp mig för sina föräldrar och bjuda mig på mat, berättar han. 

– I dag är attityden tuffare, allting är ”utlänningarnas fel”. Men det är ingen skillnad i Grekland, så säger man där med. 

Sedan krisen slog till med full kraft i Grekland 2010 får Paskalis Kelekidis ta emot många samtal från landsmän som vill ta sig till Sverige. I föreningens ledning försöker man dra i alla kontakter för att folk ska ta emot inneboende som just flyttat hit från Grekland. I föreningens förra lokal har de ibland låtit bostadslösa greker övernatta. 

– Det rör sig om 20–30 personer under de senaste åren. Egentligen får man inte göra så, men vad ska vi göra? Man kan inte slänga ut dem på gatan, säger Paskalis Kelekidis.

Av alla greker som kommer till Sverige i dag skattar han att ungefär en fjärdedel återvänder till Grekland rätt snabbt. Det är svårt att få jobb och det är ont om hyreslägenheter i Stockholm. Han tycker att svenska myndigheter hjälper till för dåligt. Därför brukar Paskalis Kelekidis avråda sina landsmän från att flytta hit. 

– Är man inte utbildad eller talar flytande engelska och har pengar så man klarar sig en tid, så blir det svårt att klara sig här. 

Kajsa Ekis Ekman konstaterar att människor från Grekland kan ha både tur och otur i mötet med Sverige. 

– Har man otur hamnar man som inne­boende hos en kylig person i en avlägsen förort till en storstad, får inget jobb eller måste jobba som en galning på tre jobb för låg lön, blir utmattad och isolerad och tillbringar all sin fritid med att sitta på Facebook och hålla kontakten med sitt hemland, lyckas inte få vänner här och börjar tycka att alla svenskar är otrevliga och kalla, säger hon.

– Har man tur får man jobb som motsvarar ens förväntningar, där ens kunskaper tas till vara och där man kanske lär känna lite folk, så att man kommer in i samhället och ser även de bra sidorna. Man kanske träffar en partner och det hela slutar med att man faktiskt gillar landet. Antingen stannar man kvar här eller så åker man tillbaka när tiderna är bättre och tar med sig de kunskaper man förvärvat i Sverige för att bygga upp sitt land efter krisen.

Katerina Kousta från Peloponnesos är en av de unga nyanlända greker som pluggar svenska på Grekiska föreningen. Hon och hennes pojkvän kom till Sverige i slutet på oktober förra året. I Grekland har Katerina Kousta jobbat som både undersköterska och make up-artist, men i Sverige kan hon tänka sig att köra tunnelbana. 

– Har jag bara ett jobb och någonstans att bo så är livet underbart, säger Katerina Kousta och skrattar. 

Det var framför allt äventyret att bo utomlands som lockade. Att det blev just Sverige var mest en slump. Pojkvännen sålde bilen och fram till nu har de levt på sina besparingar. 

– I Grekland är lönerna låga även om familjen och vännerna finns där. Min familj är inte rik men de har så de klarar sig. Ibland skickar de pengar så vi kan köpa mat. 

Katerina Kousta har precis börjat jobba i ett städföretag och väntar sin första lön i slutet av månaden. Tills vidare kan de bo gratis hos en bekant. Hon visste att livet i ett nytt land skulle bli tufft till en början. Men hon konstaterar att svenskar har en hög levnadsstandard men att ingen ändå verkar vara glad. När hon hälsar på människor i sitt jobb som städare är det få som hälsar tillbaka. Det blev en kulturkrock som fortfarande är svår att smälta, berättar hon. 

– Ibland vill jag bara gråta när folk inte säger hej till mig fastän jag säger hej till dem. Jag blir så ledsen! ”Vad är det för fel?” tänker jag. Mina föräldrar har lärt mig att alltid le, visa kärlek, glädje och fråga folk hur de mår. Men jag försöker att inte ta åt mig. Jag kommer att fortsätta vara glad och säga hej även om ingen svarar mig. 

Än så länge har Katerina Kousta och hennes pojkvän inga planer på att återvända till Grekland. Drömmen är att äga ett hus i Sverige som står i hennes eget namn. 

Inne i Grekiska föreningens huvudlokal börjar det bli dags för att duka fram buffén som alla väntat på. Det bärs ut klassisk grekisk husmanskost på långbord: vindolmar, böngryta, feta, oliver, fyllda pap­rikor, romröra, tzatziki och lantbröd. Och att dricka: hembränd tsipouro i plastmuggar. Snabbt bildas långa köer av människor som vill smaka av det som bjuds. De langar mat och dryck till varandra. Faten töms fort men fylls på lika fort med mer mat. 

Julie Pilpilidou är inbjuden i dag för att hålla ett föredrag om en ny, alternativ turism i Grekland. Hon är av grekiskt ursprung, men född och uppvuxen i Sverige. Julie Pilpilidou är ovanlig i bemärkelsen att hon precis flyttat från Sverige till Grekland. 

– Just på grund av att alla flyr från Grekland kände jag att jag behövde vara där, nu när det är kris. Det är svårt att förklara, det var helt och hållet ett känslomässigt beslut, säger hon. 

Julie Pilpilidou är journalist i grunden. De flesta av hennes kollegor i Grekland är arbetslösa eller jobbar för mycket låga löner. Själv hade hon turen att snabbt hitta ett passande jobb på ett företag inom turistbranschen, där hon ansvarar för planering och utveckling. Hon tror inte att hon kommer att flytta tillbaka till Sverige. 

– För oss som har två hemländer kan man så klart aldrig säga aldrig, men just nu är jag där för att stanna. Jag har alltid älskat Grekland och det är där jag vill vara. 

Tillbaka till familjen Paraskebi Oikonomou och Yannis Markou i Bredäng. Det har tagit tid att anpassa sig till det svenska livet, men även om de saknar solen, värmen och vännerna så lockar inte tanken på att återvända till Grekland. 

– Om vi bodde kvar i Grekland nu skulle jag inte ha jobb, bara något litet, några timmar i veckan som lärare eller tolk. Yannis skulle ha mycket låg lön med många arbetstimmar, bara en dag ledigt i veckan. Kanske skulle vi ha tvingats flyttat hem till föräldrarna. Vi skulle hela tiden vara mycket stressade över jobb, pengar och framtiden, säger Paraskebi Oikonomou.