De senaste åren har det vuxit fram ett debattklimat i Sverige där hat mot feminismen och feminister öppet ventileras. Den patriarkale mannen, som utgått från att han haft viss makt och ser den minska, anser sig hotad, attackerad. Ju mer rätt kvinnorna får, desto mindre frihet får han. Samma metoder som alltid används för att slå ned på kvinnor. Samira Ariadad har läst Maria Svelands nyutkomna bok Hatet, och frågar sig hur feministerna ska komma bortom att vingklippas av skam och skuld.
Samma kvinna gav mig en obegränsad horisont, och med sin egen vaktande kropp gav hon mig ett tryggt rum att andas i, att ladda upp i för att sedan kasta mig ut därifrån med självklar rätt, den där självklara rätten till utrymme som män oftare tar sig. Motståndet från både män och vissa kvinnor har jag ignorerat länge i den utsträckning jag kunnat, av ren bevarad tonårstrots, av lite altruism, ”det gör inget om det händer mig något då det politiska engagemanget i förlängningen kommer frigöra både mig och andra”, och av jämlikhetsidéns upplyftande bas: varför skulle andra ha rätt och inte jag?
I den mån dessa andra har fler privilegier än jag stoppar jag aldrig – från att börja intervenera och göra det jag kan, organiserat och oorganiserat, för att jag vill någonting, vill förändring, vill vår frihet. Skuld och skam över det jag inte gör skulle frånta mig allt jag faktiskt gör och fördunkla empatin och socialiteten till att bli… inlåst i mig själv.
Och jag tror det säger någonting. Om varför vi är så många som försökt förstå patriarkatet och de könsroller som kommer med det. Om varför Maria Sveland i Hatet också försöker både att forska fram vilka kvinnohatarna är och i vilket klimat de fostras. Skapa sinnesro och handlingskraft genom att sätta det psykiska och fysiska våldet i ett sammanhang. Ett våld som män både använder mot andra män och mot kvinnor.
Maria Sveland vill göra det tydligt, den feministiska backlashen går i vågor och de senaste årens backlash har att göra med de relativa framgångar som feminismen haft. Minns ni hur det var för tio år sedan? Då alla kallade sig feminister, till och med patriarken Göran Persson. Minns ni, vet ni, hur det ändrades efter 2005 när filmen Könskriget kom? Filmen som gav en osann bild av ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, och smutskastade den institutionella feminismen som helt enkelt manshatande, våldsam, hotfull och odemokratisk. Som Maria Sveland skriver började de som påstod att jorden är platt att tas på allvar, plötsligt blev forskning och stöd till utsatta kvinnor likställt med statsfeministnazistiskt härskarvälde. Många konservativa och liberala män uttryckte liknande avsky mot kvinnors och invandrares rörelsefrihet. ”Någon måtta får det ju vara på hur mycket vi vita män ’ger bort’/förlorar till dessa grupper av funktionella maskiner och parasiter”, kan väl deras ståndpunkt sammanfattas som.
Maria Sveland skriver att kvinnohatet och dess förespråkare nu tar mer plats i det offentliga rummet, gränserna för det rimliga har förskjutits. Kombinationen av att det i dag är lätt att skicka hotbrev via nätet och jämställdisternas lobbyism, allt ifrån dess extremaste fascistiska varianter till de nyliberala, är bland orsakerna till denna förskjutning. Även public service och andra medier anammar de rasistiska och sexistiska problemformuleringarna, säger Maria Sveland.
Varför? Sammanfattningsvis: kvinnor flyttar fram sina positioner i samhället. Den patriarkale mannen, som utgått från att han haft viss makt och ser den minska, anser sig hotad, attackerad. Ju mer rätt kvinnorna får, desto mindre frihet får han. Därför gör han motstånd, och handlingskraftig som han uppfostrats till att vara så blir motståndet både hårt och våldsamt. Männen är inte bara de som kanske är arbetslösa eller på andra sätt har det tufft, utan det är allt ifrån den fattige knegaren till storföretagschefen. Oavsett hur de upplever sig vara attackerade och drabbade ser de feministerna som orsak. De är inte många men verkar lägga mycket fritid på att koordinera attackerna.
Som Maria Sveland skriver används samma metoder som alltid för att slå ned kvinnor – det handlar om sexuellt våld och dödshot, det handlar om att kommentera kvinnors utseende och om att förminska kvinnorna, till exempel genom tal om att de har PMS eller annat när de säger ifrån. Hur undgår vi det? På ett nära plan: genom att inte döma andra efter utseende eller neutralisera det vi har såsom självklart och därmed samtidigt beröva andra kvinnor det. Genom att vägra bli deprimerade, och stötta varandra så att det blir möjligt att vägra det. Och som motattack: att organisera oss, inte bara mot antifeministerna, utan för det sociala empatiska levernet i andra relationsformer, och göra andra sysslor än bara de som vi uppmuntras till.
Självklart skulle de åtgärder – kvinnojourer etc – som syftar till att plåstra om såren som maktsystemen skapar inte vara provocerande om såren de försöker åtgärda hade erkänts. Det är enbart genom ett antagande om att vi redan är jämställda som dessa åtgärder ses som orättvisa och matriarkala.
Samtidigt som bilden av Sverige som jämställt togs för sann sattes dess börda på var persons, eller nej, på kvinnornas, egna axlar. Kvinnor som kollektiv skulle alltså individuellt ta ansvar för jämställdheten, och lida i ensamhet för motståndet mot den. Som Gudrun Schyman säger i Hatet: ”Jämställdheten – som redan var fixad politiskt och juridiskt och som blivit en del av den svenska identiteten (en exportvara) – blev reducerad till ett personligt projekt. Det var upp till var och en att ordna sin egen jämställdhet.”
Med bilden av ett jämställt Sverige kom till viss del praktiska politiska åtgärder mot kvinnovåld och så vidare, och även självklarheten för många kvinnor i att ställa krav, att anta sig jämställda. Men någonstans blev glappet mellan den bilden och de institutionella åtgärderna och vår vardag stor. Jämställdhet blev snack, och våra kroppar ännu mer slitna av arbete och trakasserier. De förminskade klapparna på huvudet bankade i olika takt och styrka ned oss under jord. Tyvärr har dessa klappar inte sällan kommit från vita kvinnor i min egen omgivning.
Ännu ett bråk. Det gör ont i kroppen och jag vill rikta om den, är arg. Tar ett vasst blad och riktar mot en annan kroppsdel.
Att det var en reaktion mot en smärta och maktlöshet jag inte lätt kunde släppa kan jag i dag inte förneka. De få som fick se detta beteende mot min egen kropp sade i sin hjälplöshet – och i sin vana av att vi fritt väljer våra handlingar: ”Varför gör du så här mot dig själv?”.
Låt oss prata lite om reaktionerna på destruktiviteten mot kvinnor, även om jag rör mig lite bort från boken nu. I slutändan framstår den destruktivitet som kvinnor får utstå som paradoxal. Å ena sidan beror den på orsaker utanför henne, å andra sidan är alla ytterst fria människor och ansvariga för allt som händer dem: ”Varför gör du så mot dig själv?” säger man ofta till personer som man vet är inklämda i ett hörn, oavsett om de befinner sig i en våldsam relation eller själva står för våldet mot sin kropp. All destruktivitet som drabbar kvinnor är självdestruktivitet. Ja, kvinnan kan aldrig riktigt bli till i fred, för hennes kroppsliga fängelse binder henne till att varken helt kunna underordna sig kvinnorollen – då denna rolls kropp är främst artificiellt stöpt, ofta vit, samt nedvärderad – eller frigöra sig från den. En kvinna som beter sig som en man kan inte heller frigöra sig från sin position helt, för hennes kropp vittnar om något annat.
Så vitt jag kan se återfinns samma ”logik” i hoten om våld som i männens klassiska försvar av fysiskt våld i en nära relation eller gentemot en annan kille på stan. Återkommande är att ansvaret på ett eller annat sätt läggs hos den som ”provocerade fram” slaget eller hotet. Sedan kollektiviseras kvinnor (ibland under namnet feminister) till att alla är på ett visst sätt, medan männens individualitet lyfts fram. Å ena sidan är männen aktivt handlingskraftiga, och å andra sidan är vad de gör inte format socialt och kulturellt utan ofrånkomlig biologi. Återkommande används ”frihet” och ”biologi” till männens egen fördel, de blir naturliga, positiva, objektiva fakta, i stället för den gråzon mellan natur och skapat, mellan dött och levande som sociala och ekonomiska normer och system är.
Som Maria Sveland skriver kan denna vilja till den ”naturliga ordningen” kvinnor och män emellan handla om just det som de rasistiska antifeministerna placerar hos invandrarmännen: att barnaga återigen ska vara lagligt, att skilsmässorätten inskränks och män får vårdnaden om barn, inga pappamånader, ingen löneutjämning, och så vidare. Kärnfamiljen ska hållas intakt, och kvinnor bli sexiga hushållsarbetare, till för hans njutning.
Varma kårar leder mig vidare i Maria Svelands bok, pedagogiskt skriver hon om något så stort som våld mot kvinnor, och mellan varje kapitel är hennes personliga erfarenheter och omgivning, familj och tankar närvarande. I varje kapitel är hon med mellan raderna. De varma kårarna förvandlas dock till kokande blod ibland, så här mörk och uppgiven må verklighetens ena sida vara, men exemplen på stödet, på vårt motstånd då? All denna skam och skuld, som hon och jag vet att så många känner, som jag känt – hur ska vi förklara att det inte alls alltid behöver finnas där? Hur blir vi av med skuldregimen?
Skam och skuld begränsar oss. Frihet från det innebär inte att vi blir lika oetiska som den patriarkale mannen, utan det gör att vi i stället för moralens bojor kan bli arga på oss själva och andra och använda det till effektiv handling. Inte slå undan etikens empati när en annan kvinna eller invandrarman finns i rummet för att sedan relativisera den med vår egen klämda situation. För som den feministiska performancegruppen TIR sa i ett framträdande vid ett firande av SCUM för några månader sedan så är SCUM (eller feministrörelsen) ”varken en gala, karriärklättrande eller ett tillhörande. Scum ’bråkar’ varje gång hon går in i ett vitt rum, eller en ’vänsterteater’ som lägger hela budgeten på snygg scenografi eller ’namn som säljer’ i stället för på människor som är på väg att bli utvisade och aldrig får sina erfarenheter representerade på en scen”.
När den feministiska kampen främst utövas genom ens arbete – vilket i offentligheten eller på marknaden ska ha ett visst ansikte eller viss politisk progressivitet – förstärks samma uppdelning mellan privat och offentligt som vi så länge kämpat emot. Om det fanns något problematiskt som uppdagades med Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet var det förstås inte, som jämställdisterna påstod, att den utövade våld mot män – utan att det var första gången männen stötte på SCUM och dess innebörd, första gången många män började förstå lite vad patriarkatet handlar om. Och att det bakom scenen inte alltid såg så feministiskt, antikapitalistiskt eller antirasistiskt ut.
Det feministiska är ett agerande som förstås sträcker sig längre än till medierna. Att diskussioner tas och analyser sprids via media må ge många en röst och praktisk rörelsefrihet – vi ska dock inte inbilla oss att det i medierna sker några ”samtal” mellan andra än journalister och debattörer, eller att kommentarsfält innebär ”interaktivitet”. Men fram till dess att de får ett ansikte är tyvärr de många som drar sig tillbaka eller mest utstår slagen, som en anonym massa, kollektiviserade som kvinnor.
Det som var fint med feminismens brytning av uppdelningen mellan offentligt och privat, personligt och politiskt, var att hela livet vävdes in. Kampen om institutionerna och ”det offentliga rummet” är viktig, men den kan aldrig vara allt. Och likväl kan allt inte förpassas till den egna kroppen heller.
Jag har ofta stött på reaktionen från folk att strukturer och mönster som de framträder i statistiken känns eviga och förenklande: automatiska, maskinella, opåverkbara. De tenderar att kännas ofrånkomliga, leva sitt eget liv. Och det är just denna ofrånkomlighet som männen reagerar på med att realisera den, paradoxalt nog. Med andra ord, genom att våldsamt gå ut med hot realiserar de den mansroll – och sin egen medverkan i mansvåldsstatistiken – som de själva inte vill kännas vid eller ta ansvar för.
Om någon vill visa att det inte är evigt sant att män över lag är våldsamma borde det naturliga vara att själv inte vara våldsam, kan tyckas. Och kanske är det något liknande som vissa kvinnor försöker göra när de hävdar att de inte alls ser sig som offer eller är en del av den där statistiken som visar att kvinnor har mindre makt än män. Problemet i båda fallen är att yrkandet på individuella undantag gör att resten av verkligheten lämnas åt sitt öde, och ibland används den individuella skillnaden som ett sätt att förneka det övergripande mönstrets existens helt och hållet.
Hur ser då feminismen ut i handling? Den står vakt när en kvinnlig skådespelare är hotad, och glöms inte bort av de som vaktas, hur jobbigt det än är. Den finns också där när Qjouren är utsatt, eller varför inte när en ledsen och sjuk kvinna blir intryckt i väggen som svar på en örfil hon gav en manlig mataffärsanställd. Den lägger sig i. Den finns där och eliminerar konkurrens mellan – och bihangstänk mot – andra kvinnor. Den glömmer inte de sjukskrivna kvinnor som redan utkämpat striden mot patriarkala män i sin omgivning, de som mest vill ha försörjning, sinnesro och kvalitativ vård. Om den säger sig stå för hela kvinnorörelsen eller feminismen får den se till att inkludera fler, även invandrarkvinnorna. Och den gör mer än försvarar, den bygger ut andra levandeformer.
