Tv-serien Person of Interest av Jonathan Nolan, visas just nu på Kanal 5. Serien handlar om datanätverket The Machine, som egentligen var tänkt som den amerikanska regeringens främsta vapen i kampen mot terrorism. The Machine samlar information från övervakningskameror, elektronisk kommunikation och telefonsamtal och kan sedan förutse brottsliga aktiviteter. Men skaparen och miljardären Harold Finch tycker det är synd att begränsa nätverket till att jaga terrorister. The Machine är precis lika bra på att förutse andra typer av kriminalitet så han drar igång en egen brottsbekämpande organisation tillsammans med före detta CIA-agenten John Reese.
The Bourne Identity från 2002 av Doug Liman, som vid det här laget fått tre uppföljare, inleds med att agenten Jason Bourne vaknar upp på en liten fiskebåt i medelhavet. Han vet inte hur han hamnat där. Men någon annan inte bara vet, utan har dessutom exakt koll på var han befinner sig hela tiden. Bourne har nämligen en sändare inopererad i kroppen som hela tiden avslöjar hans position.
I filmen De andras liv från 2000 i regi av Florian Henckel von Donnersmarck får stasiagenten Gerd Wiesler i uppdrag att övervaka författaren Georg Dreyman och dennes flickvän, skådespelerskan Christa-Maria Sieland. Wiesler inrättar sig på vinden ovanför parets lägenhet för att lyssna, observera och registrera allt de gör. I Andrea Arnolds socialrealistiska Red Road från 2006 arbetar huvudpersonen på ett privat företag som verkar kameraövervaka varenda millimeter av Glasgow.
Truman Show från 1998 i regi av Peter Weir handlar om Truman, en person som lever i en dokusåpa som pågår dygnet runt och som visas i hela världen. Trumans liv visas ständigt i direktsändning. Truman känner dock inte till detta. Han tror han lever ett helt vanligt liv. Men alla runt omkring honom är skådespelare, även hans familj, och det mesta som händer är regisserat.
Metropia från 2009 i regi av Tarik Saleh handlar om ett privat företag som kan kontrollera människors inre röster och däremot påverka deras beteenden. Kontrollen sker med hjälp av ett särskilt mjällschampo. Tyvärr är detta inte science fiction. Vi har alla någon gång tvingats ta del av när vår inre röst sjunger en förfärlig låt ur någon reklamfilm. Kyckling på fredag! Låna hos oss! Superbillig nummerupplysning, via telefon och sms!
Detta var sex exempel på hur kontroll och övervakning kan se ut i filmens värld. Dystopiska framtidsskildringar? Totalitära stater som gått i graven? Nej, snarare gårdagens version av storebror. Redan i slutet av 1700-talet designade den brittiska filosofen Jeremy Bentham något han kallade panoptikon. Det är egentligen en modell för fängelsebyggnader. Ett panoptikon är en rund byggnad med torn i mitten där en fångvaktare kan se in i alla celler utan att fångarna kan se fångvaktaren. Fångarna vet alltså inte om de är övervakade eller inte. Men det faktum att de skulle kunna vara det har en disciplinerande effekt.
När den franske filosofen Michel Foucault i boken Övervakning och straff (1975) beskriver hur det moderna fängelsesystemet växer fram beskriver han också hur panoptikonet blir modell för en rad andra typer av institutioner, alltså inte bara i fängelser. Även skolor, arbetsplatser och offentliga miljöer utformas som panoptikon. Särskilt vanligt blir det i fabriksmiljöer där en förman kan övervaka arbetare från ett litet torn utan att själva bli sedd av arbetarna. En modern variant av ett panoptikon är övervakningskameran. Vi vet aldrig om någon tittar just nu eller om kameran spelar in. Men det faktum att vi skulle kunna vara övervakade har en disciplinerande effekt.
Hela DDR, det samhällssystem som skildras i De andras liv kan beskrivas som ett enda stort panoptikon. Alla medborgare visste att de när som helst kunde vara övervakade av säkerhetstjänsten Stasi. I Red Roads Storbritannien finns närmare två miljoner övervakningskameror uppsatta. De flesta sköts av privata företag.
En annan fransk filosof, Gilles Deleuze, menade att panoptikonet var de stora institutionernas – fängelsets, fabrikens, skolans och mentalsjukhusets – övervakningssystem och att den tiden var över. I skriften Postskriptum om kontrollsamhällena (1990)hävdar han att institutionerna lösts upp och flutit ut överallt. Vi är alltid på jobbet. Ständigt under vidareutbildning. Och i viss mån alltid också föremål för både inspärrning och mentalhygieniska åtgärder. Inte nog med det. De som övervakar oss vet hela tiden var vi befinner oss. Deleuze skriver: ”Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag”.
Men varken Deleuze eller Foucault hann uppleva internets storhetstid. När Facebook lanserades 2004 var båda döda sedan många år tillbaka. Man kan bara spekulera i vad de skulle tänka om den typ av övervakning och kontroll som nätet möjliggjort. Facebook och andra sociala medier vet betydligt mycket mer om sina användare än vad någon säkerhetstjänst, Stasi inkluderat, någonsin vetat om de medborgare de varit satta att bevaka.
I dag befinner vi oss sedan länge i nästa fas. Vi är inte bara potentiellt övervakade. Våra mobiltelefoner sänder signaler som avslöjar var vi är och hur vi rör oss. Varje gång vi handlar med kreditkort får någon reda på var vi befinner oss samt vad vi köpt. Telefoner, biljetter, kreditkort och sociala medier sänder ständiga positionsangivelser. De vet var vi är. Vart vi är på väg. Vad vi gör, har gjort och ibland också vad vi tänker göra. Vi sänder inte bara passivt ut tomma signaler. Vi administrerar själva övervakningen av oss själva. Inte nog med det. Vi gör det helt frivilligt. Vi gör det med stor glädje.
Dagens kontroll och övervakning innebär tre stora skillnader jämfört med de system som Deleuze och Foucault beskriver.
Den första skillnaden handlar om graden av frivillighet. En säkerhetstjänst måste arbeta hårt för att gräva fram information. De gör det dessutom i hemlighet och mot de övervakades vilja. Det behövs inte längre. I dag loggar vi gladeligen in på Facebook, Instagram, Google+, Twitter, Linkedin och en rad andra sociala nätverk. Vi berättar om oss själva, vad vi gör, hur vi mår, våra politiska preferenser, våra sexuella preferenser, vilka böcker vi läser, vem vi ligger med, vilka filmer vi ser, vad vi äter, vilka våra vänner är, vad vi brukar göra tillsammans. Vi bifogar dessutom bilder. Andra berättar också om oss. De bifogar också bilder. Vi övervakar oss själva och varandra med en effektivitet ingen säkerhetstjänst hittills vågat drömma om. Det behövs inga hemliga poliser. Inga dolda kameror eller mikrofoner. Ingen tortyr.
Den andra skillnaden är privatiseringen av kontroll och övervakning. Då syftar jag inte på att allt fler av de uppgifter som brukade åligga polisen i dag sköts av privata företag i säkerhetsbranschen. Jag syftar på det faktum att tidigare kontrollsystem i väldigt stor utsträckning varit statliga, oavsett om det handlat om diktaturer eller demokratier. I dag sköts övervakningen av privata företag som Facebook, Google, Visa, Mastercard, Telia Sonera eller din lokala livsmedelsbutik där du numera handlar med en scanner som inte bara läser in priser utan också berättar vad du köper, när du köper, i vilken ordning du köper och ungefär vilken väg du tar genom affären.
Den tredje skillnaden är att övervakning och kontroll tidigare främst handlade om att förhindra oönskade beteenden. Att hindra fångar från att rymma, arbetare från att maska, skolbarn från att stöka och medborgare från att begå brott. Om beteendena inte gick att förhindra gick de åtminstone att bestraffa i efterhand. Numera handlar kontroll också i stor utsträckning om att uppmuntra beteenden. Förutom att berätta om oss själva handlar det om att få oss att konsumera. Informationen vi sprider om oss själva används dessutom för att få oss att konsumera effektivare.
Baserat på informationen blir vi analyserade, kategoriserade och indelade i så kallade målgrupper. Informationen säljs sedan till annonsörer som använder den för att kunna förse oss med just de annonser som de tror vi är intresserade av, eller att rikta reklam som det heter på fackspråk.
Vissa övervakningskameror hjälper till med detta. De sitter på så kallade smarta skärmar som visar reklamfilmer. Kameran identifierar personerna den ser och anpassar filmen på skärmen. Ett användningsområde är garage vid gallerior och köpcenter. Kameran identifierar bilmodell och anpassar reklamen. Dyra bilar, exklusiva varor. Kombi, familjeprodukter. Rishög, lågprisvaruhus. Givetvis går det att registrera nummerplåten också. Koppla den till en person via bilregistret. En bostad inom ett visst område. En årsinkomst om inte bilen redan givit en tydlig fingervisning om detta.
Flera företag har upptäckt att det går att skapa stora och precisa databaser med hjälp av all den information de smarta skärmarna samlar in, precis som när det gäller information på sociala medier, hos kreditkortsföretag och butiker. Därmed kan de göra reklamen ännu mer träffsäker. Om det i dagsläget finns system som arbetar med biometrisk information vet jag inte.
Man kan tänka sig skärmar kopplade till kameror som identifierar exempelvis ansiktsdrag, pupiller eller kläder och anpassar reklamen efter personen som identifieras.
Kontrollen handlar alltså om att få oss att sköta vår viktigaste uppgift i samhället. Att konsumera. Konsumtionen blir allt viktigare, när produktionen – särskilt smutsig, slitsam och farlig sådan – i allt större utsträckning förläggs till tredje världen. Färre och färre tillverkar. Fler och fler jobbar direkt eller indirekt med konsumtion. Alla konsumerar.
En stor del av kontrollen sker via våra kroppar. Genom att få oss att tänka på dem. Genom att få oss att vilja förändra dem. Är jag för tjock? För smal? Har jag för fula kläder? För gamla kläder? Luktar jag svett? Har jag mjäll? Dålig andedräkt? Gula tänder? Ser jag ut som badbyxmodellen på bilden? Vad kan jag göra åt saken?
I dag är vi alla Truman. Vi har alla vår egen Truman Show. I stort sett vem som helst kan när som helst titta på vår såpa. Men till skillnad från Truman är vi fullt medvetna om att vi deltar i en såpa. Inte nog med det, vi deltar också med glädje. Företag behöver inte plantera en inre röst i våra hjärnor à la Metropia. Det sköter vi själva. Övervakningen från De andras liv, Person of Interest, Red Road och The Bourne Identity är gårdagens nyheter.
De som bevakar över oss vet mer om oss än någon någonsin vetat om någon annan. De vet troligen mer än vi själva vet om oss själva. I dag används information främst till att få oss att köpa rätt vara vid rätt tillfälle. Hur den kommer att användas i morgon vågar jag inte tänka på.
Fotnot: Fredrik Edin är en av Metropias manusförfattare.
