Ambitionsnivån var inte att ta miste på. Vad som skulle förklaras var inget mindre än det globala ekonomisk-politiska tillståndet.
Kapitalet hade blivit så allomfattande att det frigjort sig från de moderna nationalstaternas påverkan och självt blivit den kraft som bestämde den postmoderna världens lagar. Parallellt med denna internationalisering av kapitalets makt skulle emellertid ett nytt politiskt subjekt växa fram och ersätta idén om folket. Multituden var det namn författarna lånade från 1600-talsfilosofen Spinoza. Till skillnad från det gamla industriproletariatet hade multituden inte någon marxistisk profetia att uppfylla.
Multituden var självorganiserande, mångfasetterad och nomadisk.
Den bakomliggande orsaken till detta var i Imperiet – och ännu mer så i uppföljarna Multituden och Commonwealth – arbetets förändringar. Enligt författarna är arbetet i dag ”immateriellt” eller ”biopolitiskt”. Fordismens industriarbetare har i dag bytts ut mot postfordismens flexibla kommunkationsarbetare. Anpassningsbarhet och samarbete karakteriserar arbetet. Enligt författarna upprättar detta ett avstånd i kapitalets organiska sammansättning. Arbetskraften, det variabla kapitalet, fjärmas från arbetsplatsernas konstanta kapital. Genom att aktivt underbygga denna separation skulle multituden på basis av sin biopolitiska produktion upprätta en radikal demokrati utanför såväl kapitalets privata domäner som statens offentlighet. Det gemensamma var målet för denna arbetarnas exodus.
I sin nya bok, Förklaring, tycker sig Hardt och Negri se tecken på en sådan gemensamhet hos den arabiska våren, protesterna i Grekland och Spanien samt ockupationerna på Wall Street och i Wisconsin. Men samtidigt är de tidigare så viktiga analyserna av arbetets förändringar nu tämligen frånvarande. Rörelserna har också övergivit sin nomadiska strategi. I stället har de blivit ”sedentära”, de intar platser och håller dem.
Jag träffar Michael Hardt på Café Sodom i Stockholm och frågar honom om det är som så att det flexibla immateriella arbetet kanske inte längre är så viktigt för det globala motståndet som de först tänkte sig.
– Nej, jag har inte ändrat mig i den frågan. Däremot måste arbete förstås i både snäv mening, det vill säga som lönearbete, och bred mening, alltså produktivitet i allmänhet. Men det är sant att ockupationsrörelserna initialt inte satte arbetet på agendan. Snarare var det kanske, och är så fortfarande, frågan om skuld som uppehåller ockupationsrörelsen. Men den är sammankopplad med frågan om arbete och exploatering på ett intressant och utmanande vis. Jag skulle inte hålla med David Graeber och Maurizio Lazzarato om att förhållandet mellan borgenär och gäldenär har ersatt relationen mellan arbetare och exploatör. Det intressanta är snarare dynamiken mellan arbete och skuldsättning. På ett schematiskt plan kan man uttrycka det som så att skulden är ett dominansförhållande medan lönearbetet bygger på exploatering. Det betyder att arbetet är produktivt, medan borgenären kan ses som passiv. Men jag tycker inte att det är nödvändigt att insistera på någon prioritet.
När du talar om arbete i såväl snäv som bred bemärkelse närmar du dig ett filosofiskt begrepp, poiesis, som betecknar tillverkning i allmänhet, men också konstnärliga praktiker. Och ni skriver ju i Förklaring att det är möjligt att förstå de senaste årens motståndsrörelser som ett slags performance i konstnärlig bemärkelse.
Vilken roll har egentligen konsten i dagens politiska kamp? Har den någon frigörande potential eller är den reifierad, underkastad kapitalets dominans?
– Både och. Din fråga påminner mig om vad Paolo Virno avsåg med sitt begrepp om virtuositet. Virno menade att de konstnärliga uttrycken är en modell för att förstå värdeproduktionen inom de senaste 20 årens immateriella arbete. Men bara för att vi jobbar på en reklambyrå eller till och med en snabbmatsrestaurang som inbegriper ett visst mått av konstnärliga uttryck, så betyder det inte att vi blivit lika fria som konstnärer. För samtidigt som det kan tyckas upphöja arbetet från de materiella nödvändigheternas område till det immateriella, kommunikativa, så innebär det samtidigt att det nedvärderar våra föreställningar om konstnärlig produktion till lönearbetets ofria förhållanden.
– I många diskussioner om det immateriella arbetet har det funnits en motsättning där vissa trott att detta upphöjer den här typen av arbete – vilket verkligen suger. I själva verket är det mycket värre eftersom många saker som vi trodde var fria och mer intima i förhållande till oss själva är underordnade kapitalrelationen. I dagens arbete tenderar utförandet självt att vara själva varan, snarare än att fungera som ett medel för att producera en materiell vara.
– Men jag tror samtidigt att vårt inordnande i denna relation aldrig är fullständig, utan endast partiellt. För precis som Marx påpekar så finns inte de kvarvarande möjligheterna utanför kapitalet eller i ett återvändande till en tid före kapitalismen. De mest kraftfulla och önskvärda alternativen till kapitalismen är snarare de som växer upp inom den själv. Jag tror verkligen på det där påståendet från Kommunistiska manifestet där Marx och Engels säger att kapitalet skapar sina egna dödgrävare. Den viktiga frågan i dag är alltså vilka verktyg som kapitalet ställer till vårt förfogande. De utföranden (performances) som vi i dag tar i bruk på jobbet kan vara ett sådant.
Detta leder mig in på en av de första frågorna som slog mig när jag läste Förklaring och tycks peka ut en motsättning eller åtminstone en spänning i förhållande till det sociala. Å ena sidan understryker ni i linje med Deleuze att det sociala i dag är överbelamrat av informationsflöden, vilket skapar ett behov av undandragande och tysta platser som möjliggör ett radikalt tänkande. Å andra sidan kännetecknas protesterna av ett behov av synlighet, något som också ligger i performancekonstens natur, en synlighet vars paradigmatiska plats är torgen som ju också fått ett uppsving under innevarande kampcykel.
– Det finns flera exempel inom den politiska teorin i dag som understryker behovet av att bli osynlig. Tänk bara på våra vänner i Den osynliga kommittén. Detta kan förstås som en reaktion på identitetspolitiken och dess behov av att synliggöra den underordnade. Samtidigt tror jag att det finns en begränsning i kravet på att bli osynlig. Men spänningen mellan undandragandets kraft och konfrontationens uttryck är fruktsam. Undandragandet och vägran är aldrig tillräcklig i sig själva. De måste alltid följas av skapandet av något slags alternativ.
Ja, och ett sådant alternativ tycks ni vilja erbjuda med det som ni kallar för politikens plurala ontologi. Med detta avser ni att de kamper som under de senaste åren uppstått som ett slags vägran, oavsett hur olika denna vägrans anledningar och uttryck varit. Trots att dessa kamper har radikalt olika orsaker och uttryck ingår de ändå i samma kampcykel.
Men om kamperna är sammankopplade trots att kriserna som orsakat dem är så fundamentalt olika – hur blir det då med ömsesidigheten dem emellan? Riskerar man inte att hamna i en liberal erkännandeproblematik, där själva erkännandet kamper emellan självt riskerar att bli ett maktförhållande?
– Jag är inte säker på att föreställningen om erkännande är relevant här. Jag tror inte att förståelsen av pluraliteten behöver komma genom ett erkännande av den andre. Den kan snarare involvera ett slags sammankopplande på ett sätt som inte fungerar enligt samma logik som erkännandet. Låt oss ta ett praktiskt exempel. Det är inte som om aktivisterna i Madrid skickade någon erkännande signal till sina kamrater i Tunisien eller Egypten. De lärde sig och inspirerades snarare av dem. De repeterade dessa erfarenheter under sina egna annorlunda omständigheter. Det är på så vis som en kampcykel konstrueras – inte genom erkännande, utan genom inspiration och transformation. Erkännande handlar om att bli medveten om den andre, medan dessa kamper snarare handlar om att överta praktiker som känns gångbara. Deleuze har ett fint begrepp för det här när han talar om sammansättningsbara relationer. Kamperna har inte affinitet, de kan snarare länkas samman i handlingen likt rörliga delar.
Men är det möjligt att se praktiska exempel på att ett sådant tillägnande också går i motsatt riktning? Det vill säga att motståndsrörelserna i Syd övertar praktiker från Nord?
– Definitivt. Och de borde det! Jag minns särskilt ockupationen av stadshuset i Wisconsin, i februari 2011. Det fanns ett pizzabud som fick telefonsamtal från aktivister i Egypten för att leverera pizzor till ockupanterna i stadshuset – ha ha ha! Men om vi tar ett steg tillbaka tror jag att vi har ett exempel som kanske är något annorlunda, men ändå har en avgörande betydelse. Under de senaste 20 åren, kanske mer, har vi sett en fördelaktig omvändning av våra antaganden om utbytet av revolutionär teori och praktik. På 1930-talet skulle exempelvis en revolutionär från Peru åka till Paris och sedan komma hem för att forma ett kommunistiskt parti som agerade likt det franska.
Under de senaste 20 åren har det i stället varit människor från det globala Nord, som känt sig som revolutionärer, vilka har åkt till Chiapas, Bolivia och Buenos Aires. Latinamerika har under de senaste 20 åren varit en uppsamlingsplats för revolutionär teori och praktik. Men jag skulle ändå inte säga att det är en enkelriktad rörelse. Jag tycker verkligen att zapatister i Chiapas bör lära sig av zapatister i Barcelona. Men de är antagligen ett bra exempel, för de vet verkligen vad som pågår på and ra platser i världen och har förmågan att införliva det i sin egen situation.
