Utpekandet av en städerska efter tågolyckan i Stockholmsförorten Saltsjöbaden för en månad sedan är en logisk följd av en upphandlingsmodell där delar ansvar blir ingens ansvar, skriver veckans debattörer.
Tisdagen den 15 januari hade vi som arbetar i kollektivtrafiken mycket att prata om. Ett tåg på Saltsjöbanan hade kraschat rakt in i ett bostadshus och Arriva, som kör Saltsjöbanan på uppdrag av SL, var snabbt ute med att förklara att en kvinnlig städare olovligen tagit tåget. Även SL upprepade anklagelserna om ”stöld”. Städaren anhölls därför som misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. Efter några dagar drogs dock brottsmisstankarna mot kvinnan tillbaka och nu utreds i stället om Arriva eller SL gjort sig skyldiga till arbetsmiljöbrott.
I stället för att ta sitt ansvar och förutsättningslöst utreda den olycka som skett var alltså både SL:s och Arrivas första reaktion att mata media och åklagare med uppgifter som inte bara var vilseledande utan även djupt kränkande för den person – en medvetslös anställd – som utsattes för vad som förmodligen kan klassas som förtal.
Polis- och haveriutredningen kommer att bli ytterst intressant att ta del av, då mycket tyder på att olyckan grundar sig i bristande säkerhetsrutiner. Vilket ansvar som är SL:s och vilket som som är Arrivas kommer säkert att diskuteras framöver.
Men, att SL intresserar sig föga för entreprenörernas arbete vet redan vi som jobbar inom kollektivtrafiken. Deras ”kvalitetssäkringssystem” och ISO-certifieringar ser möjligtvis bra ut på papperet, men betyder föga i praktiken. Det allmänheten inte vet är att vi anställda väldigt sällan har med de olika entreprenörernas företagsledningar att göra i vårt dagliga arbete, än mindre med SL. Något intresse att ha en vettig kontakt med de anställda finns helt enkelt inte, inte från de skilda entreprenörernas sida och definitivt inte från SL:s. Den upphandlingsmodell som man valt i Stockholm innefattar inte det perspektivet.
Utpekandet av städerskan är ett ovärdigt drag från SL:s och Arrivas sida. Samtidigt är det en logisk följd av en upphandlingsmodell där delat ansvar blir ingens ansvar. Där fokus läggs på rapporter om ”punktlighet” och ”kundnöjdhet”, men där säkerhetsarbetet – och när olyckan är framme, även skulden – helt lämpas över på enskilda anställda.
En kollektivtrafik som drivs i vinstsyfte av flera separata bolag – och där SL är frånvarande så länge ”allt går bra” – leder till ett dåligt säkerhets- och arbetsmiljöarbete. Har till exempel MTR, som driver tunnelbanan i Stockholm, berättat för SL att det sedan flera år tillbaka inte genomförs repetitionsövningar med förarna om hur man utrymmer ett tåg? Har SL frågat?
Vi som jobbar inom kollektivtrafiken gör varje dag och natt vårt jobb för att se till att stockholmarna kan förflytta sig säkert och tryggt inom länet. Vi kräver att SL å sin sida tar sin roll på allvar som huvudansvariga för hur kollektivtrafiken drivs i praktiken och i fortsättningen inte undanhåller information som kan kasta ljus på hur denna olycka skett.
Låt oss slutligen uttrycka vår innerliga förhoppning om att den olycksdrabbade kvinnan så fort som möjligt tillfrisknar och får möjlighet att berätta sin version av händelserna.
Maria Karlsson och Robert Sundin ör engagerade i Fackföreningen SAC-DSTS (Driftsektionen Stockholms tunnelbana och spårvägar).
