För några år sedan intervjuades Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Gunilla Herlitz av Björn af Kleen i Expressen. af Kleen hälsade på hemma hos Herlitz i Djursholm och lät henne prata om att hon ”gjort uppror” mot pappa bankdirektören genom att bli chefredaktör för Sveriges största borgerliga dagstidning.
Jag tänker ofta på den intervjun. Den stämmer överens med min iakttagelse att ingenting gör svenska journalister så patetiskt servila som chefredaktörer på DN. Man kan inte tänka sig något hederligare. Det är Tingsten, det är Ruth, det är Lagercrantz, det är vita män med bildning och samvete och osvikligt publicistiskt patos – kring denna post svävar en historisk personkult som annars bara återfinns inom, ja, socialdemokratin.
Nu ska Peter Wolodarski, känd för att hata arbetarklassen och mana till besinning, överta tjänsten. I Expressen är Per Wirtén (30/1) lyrisk över att konkurrenten blickar mot den gamla goda tiden och åter ska styras av en intellektuell. ”Äntligen en glad nyhet”, utbrister han: ”[Wolodarski] är så intelligent att jag blir alldeles matt”.
Även jag kan köpa att det finns liberaler man respekterar och inte, att det är skillnad på gamla skolans folkpartister och Annie Lööf. Men någon slags intellektuell anständighetsgräns får man väl ändå upprätthålla. Varför är det ”kul” att Peter Wolodarski är intelligent, mäktig och mörkblå? Varför är det bra att en borgerlig morgontidning stärker sin legitimitet? Det är ju vidrigt.
Å andra sidan kan man ju argumentera att det vore fördelaktigt om DN:s utveckling mot livsstilsmagasin hindrades en aning. Att det skulle finnas ett egenvärde – litterärt, moraliskt, civilisatoriskt – i att det idealistiska mellanskiktet serverades rimlig nyhetsjournalistik i stället för bostadsannonser. Kanske skulle de bli en aning roligare att prata med, kanske skulle de rent av tvingas reflektera över att det finns andra människor.
Huruvida det kommer att bli så under Wolodarski vet vi emellertid inte. Vad vi vet är att detta är en människa som var för invasionen av Irak samt uppger sig ha Per Ahlmark som sin politiska förebild. Och hur bra känns det, egentligen?
Veckans tips: Brittiska förlaget Sort Of Books har precis gett ut en volym med den amerikanska författaren Jane Bowles mer eller mindre samlade verk. Bowles föddes i New York 1917 och hann inte skriva särskilt mycket innan hon drabbades av en stroke vid 40 års ålder. Hon och hennes make Paul Bowles, som hon sägs ha gift sig med delvis för att båda lät den andra leva ut sin homosexualitet, bodde under 40- och 50-talet i Tanger som då var en ökänd tummelplats för konstnärer och bohemer. Här skrev hon romanen Two Serious Ladies samt diverse noveller och pjäser. Om poeten John Ashbery har rätt när han säger att Bowles är en av de bästa moderna författarna över huvud taget, eller om han och hennes andra beundrare är förblindade av den romantiska livshistorien, får läsaren själv avgöra. Den nya samlingen heter Everything is Nice, Two Serious Ladies finns i en separat utgåva på samma förlag.
