Ett explosivt meddelande

Arbetaren tar oss med till Puerto Rico och på två versioner av ett verk som både beskrivits som konst och terrorism.

Konst
Beatriz Santiago Muñoz verk Esto es un mesaje explosivo (Detta är ett explosivt meddelande).

Puerto Rico har en komplex, hård och närvarande historia. Ön är koloniserad sedan Columbus steg i land 1493 och förslavade ursprungsfolket Taínos. Puerto Rico förblev spansk koloni till sekelskiftet 1898 då USA vann landet i kriget mot Spanien. I dag kallas relationen till USA ”fritt associerad” vilket betyder att invånarna har amerikanskt pass men få andra rättigheter. Exempelvis saknar de rösträtt i amerikanska val. Amerikanska intressen äger och kontrollerar större delen av landet, kulturellt och ekonomiskt. Men lika starkt som kontrollen är och har varit, lika starkt har också motståndet varit.
Detta märks bland annat tydligt inom konsten. Beatriz Santiago Muñoz arbetar med video som medium. Hennes verk Esto es un mesaje explosivo (Detta är ett explosivt meddelande) från 2010 är en replik och hyllning till ett verk med samma titel från 1979 av konstnären Carlos Irizarry. Originalet är en mytomspunnen  del av Puerto Ricos moderna historia. Det har definierats som ett konstverk, en politisk handling och till och med terrorism.
 
1979 flyttar Carlos Irizarry ut från sin lägenhet i San Juan. Han ger bort alla sina ägodelar till sin exfru och tar in på ett litet hotellrum i stan. Från hotellrummet skriver han brev till USA:s dåvarande president Jimmy Carter, där han begär att alla politiska fångar ska friges omedelbart. Om så inte sker hotar han att spränga ett American Airlines flyg i luften. En vecka senare gör Irizarry en serie flygresor, San Juan – Vieques – San Juan – Washington. I Washington går han till en mynttelefon i tidningen Washington Posts entré, ringer tidningen och säger ”det finns ett explosivt meddelande i mynttelefonen i entrén”. Han lämnar en kopia av det brev han skrivit till Carter. Han gör samma sak vid FBIs högkvarter, utanför FN och vid tidningen The Daily News, för att sedan ta bussen till flygplatsen och sätta sig på sista flyget till San Juan. 30 minuter efter planet lyft ger Irizarry ett kuvert till flygvärdinnan med uppmaningen att ge det till piloten. I kuvertet ligger ett papper med texten: ”Detta är ett explosivt meddelande”. Flyget vänder omedelbart tillbaka till USA där Irizarry grips. Genast börjar en diskussion om Irizarrys intentioner. Irizarrys advokat menar att handlingarna är konceptuell konst och hävdar konstnärens rätt till det fria ordet. Domstolen följer advokatens linje och straffet blir avsevärt mycket kortare än om handlingarna hade betraktats som terrorism.

I Beatriz Santiago Muñozs version gör hon en serie intervjuer med Irizarry. Han förklarar där att han sysslade med politik och inte konst, men medger samtidigt att hans advokat var ett geni och om han inte kallat det konst hade han fortfarande suttit inne. Tyvärr innebar detta att Irizarry uteslöts från det stöd de politiska fångarna fick. Han kan knappt dölja sin besvikelse över hur lite kunskap det finns kring samtida  konstnärliga uttryck och konceptuell konst. Han glider mellan att beskriva sitt verk som en symbolisk handling och som terrorism. Verket är heller inte lätt att tolka, men det kanske bara är positivt. De konstnärliga möjligheterna ligger just i de situationer vi inte nödvändigtvis kan definiera och enkelt avkoda.

I den andra delen av Muñoz verk återskapar två dansare Irizarry’s handlingar. De har skapat en koreografi utifrån Irizarrys berättelse och rör sig i systematiska mönster på de trånga ytorna i hans hem. Det blir så klaustrofobiskt och laddat att spänningen känns i kroppen. Samtidigt är det sorgset och väldigt typiskt samtida konstnärer att konceptualisera en politisk handling snarare än att göra en egen. De går någons ärende, samma ärende som lagen i detta fall, och tar handlingen tillbaka till en symbolisk nivå. För även om tolkningen är kroppslig är också behovet att distansera och abstrahera för att förstå väldigt närvarande.

Vilken plats har konsten i samhällskritiken? Vilket ansvar har vi för våra konstnärliga handlingar? Nuförtiden är det sällan som de konstnärliga intentionerna tangerar eller påverkar verkligheten. Istället distans, ett behov att ha verkligheten på en armlängds avstånd. Fiktionen avpolitiserar snarare än motsatsen. Jag skulle vilja kalla Irizarrys handling för potentiell realism, för den är potentiellt verklig beroende på utfallet av handlingen. Konstnären tar ansvar och skänker hopp. Både om förändring och om en konst som fungerar som en motor i politiskt arbete.

Beatriz Santiago Muñoz videoverk: http://fabricainutil.com/mensajeexplosivo.html