Signerat

Fridens boning

Minna tänkte på tider då man hann spela kort, lyssna på musik, titta på teve och småprata med gamlingarna. Foto: Jessica Gow / SCANPIX

– Jag skall ta livet av mig! Man kommer till en viss punkt, sedan har inte livet nåt värde längre och den gränsen har ni drivit mig till sedan länge! Skrek Alma Larsson, 83 år och slog skeden i bordet så gröten och mjölken på tallriken for omkring. Det blev alldeles tyst inne i matsalen. […]

– Jag skall ta livet av mig! Man kommer till en viss punkt, sedan har inte livet nåt värde längre och den gränsen har ni drivit mig till sedan länge! Skrek Alma Larsson, 83 år och slog skeden i bordet så gröten och mjölken på tallriken for omkring. Det blev alldeles tyst inne i matsalen.

På grund av utbrottet, vid frukostbordet, inne på äldreboendet ”Fridens boning”, blev detta personalens snackis under hela förmiddagspasset.

– Hur kan man bli så sur över att inte få lingonsylt till havregrynsgröten? Sa Elsa som arbetat där i fyra år. Hon började samma år som det kommunala äldreboendet togs över av privata aktörer och även bytte namn, till ett mer behagligt! Elsa gillade namnet, ”Fridens boning”.

– Nej, Alma var nog mest arg över att gröten serverades kall, sa Minna som arbetat där i elva år och fortfarande mindes tiden när man mest tänkte på de gamla och inte så mycket på att verksamheten skulle ge vinst för en skock aktieägare, som de inte visste vilka de var eller ens hade träffat.

– Jag visste inte att man skall spara på blöjorna, ja till och med väga dem innan man får byta på de inneboende, sa Vickan, som var praktikant sedan några månader. Sånt fick vi inte fått lära oss i skolan. Inte heller att man skall lägga de gamla tidigt för att man skall hinna med allt innan kvällspassets anställda tar över.

– Ja, men det beror på personalbrist och ledningens spariver, sa Minna och tänkte på tider då man hann spela kort, lyssna på musik, titta på teve och småprata med gamlingarna, innan det var dags för dem att gå och lägga sig. Oftast på tider som de själva föredrog!

– Men man kan inte dalta för mycket med gamlingarna, då skulle inget bli gjort! Sa Elsa, som inte tänkte så där väldigt rationellt. Och hur skulle vi då hinna med våra verksamhetsmål?

– Våra? Det är väl ändå styrelsens och ägarnas mål vi försöker eftersträva i dag! Sa Minna bestämt och kom ihåg den tiden då personal och ledning satt tillsammans och diskuterade vilka riktlinjer de skulle arbeta efter. Och det de inte var överens om då fick fackets representant följa upp senare. Faktiskt log hon lite för ett ögonblick.

– Vi fick heller inte lära oss att det är bra för de äldre att sitta inomhus och se på teve hela dagarna, utan vi fick vi lära oss att de skulle ut i friska luften och även aktiveras för att hålla igång muskler och hjärnor. Då lever de längre, må bättre och belastar inte sjukvården i samma utsträckning.

– Ja, ja, det räcker nu Vickan, sa Elsa avbrytande. Hur tror du vi skulle hinna med det?

Vickan ryckte på axlarna, medveten om att tiden inte räckte till för det allra nödvän­digaste ändå, som tvättning, påklädnad och sårvård, matning, städning och journalskrivande. Nej, gott om personal hade de ont om!

Efter dukning för lunch gick de runt på avdelningarna för att samla ihop de äldre och hjälpa dem bort till köket. Det var då de upptäckte att Alma Larsson var borta, sedan flera timmar enligt hennes granne i lägenheten mitt emot.

– Alma kom in till mig klockan tio och gav mig sin katt och detta kuvert, med en massa pengar i, sa grannen. Hon sa att det var över 280  000 i det!

– Men jisses då! Vart gick hon sedan? Undrade Vickan.

– Hon sa att hon skulle gå och dränka sig i sjön, men det kan hon väl ändå inte ha ­menat? Hon kan ju inte ens simma, så varför skulle hon ge sig ner till sjön?

– Du store tid, stönade Vickan och skyndade sig bort till Minna, för att berätta det hon hört.

Minna rusade i sin tur bort till föreståndarinnans rum, där hon befanns sig på eftermiddagen. Hon förklarade situationen i all hast, att Alma Larsson hade hotat med självmord under frukost­mötet, att hon senare ­givit bort sin katt till grannen och dessutom skänkt ett kuvert till denne, fylld med över 280 000 kronor i större valörer. 

Alma hade inte någon sett till på flera timmar efter detta och ingen visste heller vart hon tagit vägen. Några släktingar hade hon inte kvar i livet. Enligt grannen hade hon sagt att hon skulle gå till sjön för att dränka sig!

Föreståndarinnan lyssnade uppmärksamt och utbrast sedan förskräckt: 

– Men Herre Gud vilket elände! Inte kan väl människan ge bort sina pengar på det ­viset. Dom skall väl i så fall komma Fridens Boning till del!

Slut.

 

Kevin Iversen skriver noveller som ofta handlar om utsatta människors vardag. Han har även skrivit två barnböcker som går att låna på bibliotek. Den ena, Att sova över hos en kompis, handlar om barns fantasier. Den andra, som Kevin Iversen skrivit ihop med sin son Peter Iversen, heter Utmaningen och handlar om mobbning i skolan. Kevin Iversen har skrivit sedan slutet av 1970-talet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.