Den gula taxibilen kryssar vant mellan groparna i vägen. Sträckan mellan staden Tibú och byn La Gabarra i Colombia ser inte lång ut på kartan, men färden kan ta upp till sex timmar. Att lokalbefolkningen berättar att restiden nu är nere i tre timmar, eftersom vägen är vid gott skick, säger egentligen mest om hur svårframkomlig den är när de tropiska regnen förvandlat väglaget till tjock rödbrun välling.

Catatumbo är en region i departementet Norte de Santander i nordöstra Colombia vid gränsen mot Venezuela, som uppvisar alla klassiska symptom för ett konfliktområde – undermålig infrastruktur gör det svårt för bönderna att få familjeekonomin att gå runt, staten manifesterar sig mer genom militärhelikoptrar och vägspärrar än sociala investeringar, och gerillagraffiti på husväggarna vittnar om att staten inte är den självklara auktoriteten. Det bergiga höglandet befolkades av kaffeodlande småbönder under 1800-talet, och kolonisationen har sedan fortsatt ned mot de regnskogstäckta dalarna.
 

La Gabarra är en liten oansenlig by intill Catatumbofloden, som för den colombianska allmänheten är mest känd för sina paramilitära massakrer. Som i så många andra nybyggarsamhällen i Colombia kantas huvudgatan av biljardhallar med dragspelsmusiken vallenato på full volym och småbutiker som säljer ficklampor, machetes, djurfoder och rep. 

När fredssamtal mellan regeringen och Farcgerillan nu under hösten har inletts, för första gången på tio år, har bondeorganisationerna i Catatumbo kallat till demonstrationer i tre av regionens kommuner. Det för att ge sin syn på kriget och freden. 

Dayron García, en lokal bondeledare iklädd en sliten fotbollströja, visar runt i byn och pekar på fotbollsplanen som fungerade som avrättningsplats för paramilitärerna. 

– Det här var en av de platser där de lämnade de stinkande kropparna, säger han.
 

Olika gerillagrupper har varit aktiva i Catatumbo i decennier. Men våldet eskalerade efter 1999 när de högerradikala paramilitärerna gjorde sin inmarsch. Paramilitära ledare har avslöjat att de använde sig av kremeringsugnar för att hinna göra sig av med liken. Den lokala bondeorganisationen Ascamcat talar om totalt 11 200 döda, 700 försvunna och 110 000 fördrivna på ett decennium. Och det i en region som beräknas ha knappt 400 000 invånare.

En modern bro löper över den breda floden och förbinder byn med militärbasen på andra sidan. En av organisatörerna av demonstrationen kommer åkande på motorcykel. Han är på väg till militärbasen för att be om tillstånd att transportera bensin till bussarna som ska ta bönderna till kommunhuvudorten Tibú. Bensin och andra viktiga förnödenheter får inte transporteras fritt eftersom militären misstänker att de kommer att hamna i gerillans händer. Från bron ser man hur chalupas, långsmala motordrivna kanoter, från de små samhällena längs floden sakta men säkert anländer till La Gabarras lilla hamn.

Korpral Villareal kommer gående på bron, åtföljd av en kortväxt soldat. Villareal ber att få titta på våra id-handlingar och säger att det är förbjudet att fotografera i den riktning där militärbasen ligger.

– Vi har flera positioner på den sidan, säger korpralen och sveper med handen över de djungeltäckta sluttningarna på andra sidan bron.

Det enda som syns i den täta vegetationen är en mindre postering med gröna sandsäckar och några militärbåtar som ligger och guppar vid strandkanten nedanför.

Den 2 juni 1999 installerade den colombianska militären en permanent bas i La Gabarra med förevändningen att civilbefolkningen skulle skyddas från paramilitärernas frammarsch. Paradoxalt nog var det under de följande månaderna som de blodigaste paramilitära massakrerna ägde rum. Den 21 augusti 1999 nådde våldet sin kulmen när 150 paramilitärer gick in i La Gabarra och på en timme och tjugo minuter mördade 27 personer. Och lokalbefolkningen har inte glömt att militären inte lyfte ett finger for att stoppa dödandet.

– Armén säger att de vill skydda civil­befolkningen, men det var den som lät para­militärerna åka ostört genom vägspärrarna, säger Dayron García. 

 Korpral Villareal ber oss vänligt men bestämt att gå av bron. Plötsligt är byn fylld med soldater som kommit gående från militärbasen. Ett spänt lugn vilar över La Gabarra. Soldater går in i de små butikerna för att köpa läsk eller godis, och flirtar med de unga tjejer de möter. Deras fingrar vilar hela tiden på automatgevärens avtryckare. När soldaterna får syn på min kamera försvinner de snabbt bakom husknutarna.

Efter några timmar ger sig en busskaravan av, som ska transportera bönderna till kommunhuvudorten Tibú. Trots att våldet i Catatumbo inte är lika intensivt som för tio år sedan, och trots att paramilitärerna i regionen avmobiliserades, är rädslan bland lokalbefolkningen stor och man färdas helst i grupp. Under en rastpaus längs vägen vid några träskjul täckta av gerillans slagord konsumeras öl, läsk, chips och godis i rask takt. Påsar, flaskor och tomburkar täcker vägkanten när resan fortsätter.  

– Ser du trähuset där? Paramilitärerna dödade hela familjen som hämnd för en bomb som gerillan placerat ut.
 

Busschauffören Miguel López svettas rikligt i pannan samtidigt som han delar med sig av erfarenheter från de 15 år han kört den här sträckan. Han berättar att det makabra rekordet är 27 döda längs vägen på en dag. Det var för elva år sedan. Nar våldet var som värst flyttade han till Venezuelas huvudstad Caracas där han har en moster. 

Inte långt från infarten till Tibú visar Miguel López platsen där paramilitärerna gjorde sin entré till Catatumbo. Det hade bildats en trafikstockning den dagen eftersom paramilitärerna kom i lastbilar, blockerade vägen, tog över lokalbussarna och sköt passagerarna på platsen. Miguel López hade insett vad som höll på att hända, vände om och körde bussen över liken tillbaka mot Tibú.

Oljepumpar och oljepalmer kantar i dag vägen mellan La Gabarra och Tibú. Olje­palmens roströda frukter blänker i efter­middagssolen. I paramilitarismens kölvatten breder monokulturen ut sig och palmodlingar är ofta ett säkert tecken på våldsam kapitalackumulation.

– Här skulle vi kunna leva väl. Eller hur? Alla skulle kunna ha tillgång till sjukvård och utbildning, säger Miguel López innan vi är framme.
Trötta bönder kliver av bussarna och kommer dagen efter att fylla Tibús gator med banderoller och slagord om jord, fred och rättvisa.
 

Den agenda som Colombias regering och Farc kommit överens om omfattar fem punkter: jordfrågan, politiskt deltagande, konfliktens slut, illegala droger samt offrens rätt till sanning och rättvisa. Och det är ingen tillfällighet att jordfrågan hamnat högst upp på agendan. Efter flera decennier, där konflikten klätts i drogbekämpningens och kriget mot terrorismens retorik, tycks nu diskussionen landa i det som alltid varit konfliktens kärna – makten över jorden.
 

Kongressledamoten Iván Cepeda, som aktivt driver frågan om de sociala rörelsernas deltagande i fredsprocessen, menar att en överenskommelse gällande jordfrågan är så viktig att det skulle innebära att man kommit halvvägs till ett slutgiltigt fredsavtal.

– Om parterna kan enas kring den första punkten på agendan så tror jag att resten av förhandlingarna kommer att stå på en stadig grund, säger Iván Cepeda.

En tredjedel av Colombias befolkning lever fortfarande på landsbygden och landet har en av världens mest ojämlika ägarstrukturer – 3,8 procent av bönderna kontrollerar 41 procent av marken. Och de strukturella problemen har enligt en FN-rapport förstärkts av den väpnade konflikten. Fem miljoner colombianer, de flesta av dem bönder, har fördrivits från sina hem de senaste decennierna. Det rör sig inte bara om civilbefolkning som flyr undan strider mellan de väpnade grupperna, utan i många fall även om systematiska fördrivningar för att frigöra landområden för storskaligt exportjordbruk, gruvdrift eller oljeborrning.
 

En oasfalterad väg med stora hål, som nästan enbart trafikeras av motorcyklar, slingrar sig ner över Catatumbos berg. Längs vägen lyser kokabuskarnas ljusgröna blad och bryter av mot den övriga vegetationens färgskala. La Trinidad är ett av de sista nybyggarsamhällena. Enkla envåningshus i starka färger kantar vägen. Invånarna berättar att befolkningen tidigare levde gott på att odla bönor. Men frihandelsavtalen, som undertecknades under 1990-talet, förändrade förutsättningarna då importerade bönor från länder som Chile svämmade in på den colombianska marknaden. Sedan dess är det kokabusken som ger familjerna deras huvudsakliga inkomst. Andra grödor är inte längre lönsamma – priserna är för låga och transportsträckan till marknaderna för lång. Men kokan betalar sig alltid och köparna kommer hela vägen till byn.

– Allt du ser här är byggt med böndernas svett. Vi har inte fått en enda tegelsten av regeringen.

Luis Aguirre har grått hår och keps, och tillhör veteranerna i La Trinidad. Likt många andra i byn har han tvingats på flykt en, två, flera gånger. Trots värmen bär han en svartvit yllehalsduk med breda ränder. För honom handlar fred om att få tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter.

– Här ser vi bara läkare på tv, säger han syrligt.

Fredssamtalen mellan regeringen och Farc förs samtidigt som kriget fortsätter. Regeringen har motsatt sig idén om en vapenvila. Nyligen avfärdade man även gerillans utspel om ett eldupphör under julhelgen. Att det talas om fred samtidigt som den militära konfrontationen fortsätter väcker tvivel och oro.

– Jag är 64 år och tror inte längre på regeringen. De säger att de vill ha fred samtidigt som de skickar fler soldater till våra områden. De säger att de inte kommer att sänka garden. Det är inte fred, det är krig, säger Luis Aguirre när det har börjat skymma.

Avlägsna blixtar lyser upp kvällshimlen. Så är det nästan varje kväll i Catatumbo. Ett atmosfäriskt fenomen där Catatumbofloden rinner ut i Maracaibosjön på den venezolanska sidan om gränsen skapar världens högsta frekvens av åskväder. När de spanska erövrarna anlände till regionen för 500 år sedan var de övertygade om att blixtarna skulle förvandla stenblocken till guld. I dag är det inte guld som drar utländska blickar till Catatumbo. De multinationella storbolagen står i kö och väntar på grönt ljus från den colombianska regeringen för att börja exploatera kol- och oljefyndigheterna som ligger gömda under Catatumbo. Under 1900-talets början utkämpade ursprungsfolket barí ett långt försvarskrig mot oljebolagen med Gulf Oil från USA i spetsen. Pilbågar mot flygplan – och efter 20 år hade barí förlorat två tredjedelar av sitt territorium.
 

Farcs första politiska dokument kallat ”Farc-gerillans agrarprogram” skrevs i samband med organisationens grundande 1964. Där argumenterar man för kamp mot storgodsen och för en jordreform som ska ge mark till de jordlösa. Nästan 50 år senare är problemen på den colombianska landsbygden i huvudsak desamma.

Men att gerillan och bönderna till stor del delar problemformulering innebär inte att det saknas kritik mot gerillans praxis. Mål är en sak, medel en annan. Men folk är rädda, och synpunkter på de väpnade gruppernas agerande framförs i diskreta termer sent en kväll på en ödslig gata, hemma vid vedspisen eller på motorcykelryggen.

– Ibland förstår jag inte gerillan. De säger sig vara folkets armé, sedan spränger de en bomb vid en polispatrull mitt i byn och dödar en polis och tre civila, säger Orlando Cardona, en lokal gräsrotsjournalist, medan han skjutsar mig över bergen på sin svartlackade Suzuki.

Två veckor senare ringlar sig en lång kö av bönder mellan maktens byggnader av grå granit i centrala Bogotá. De har kommit från avlägsna regioner som Catatumbo för att ge sin syn på fredsprocessen och söka stöd för ett projekt kallat Zonas de Reserva Campesina, vilket är tänkt att öka böndernas autonomi och skydda deras territorier från de multinationella företagens jakt på naturresurser. Beslutsfattande politiker har bjudits in, men lyser med sin frånvaro.

Talen avlöser varandra i det välfyllda auditoriet. En av talarna är professorn Dario Fajardo, en av landets främsta experter på jordfrågan.

– Genom att inte genomföra en jordreform överlämnade Colombia billig jord och ännu billigare arbetskraft på silverfat till den internationella narkotikaindustrin, säger han.

Enligt Dario Fajardo har bönderna tvingats till Colombias djungler på grund av elitens vägran att omfördela jorden. Och i de avlägsna regioner, som koloniserats av bönder på flykt undan våld och expanderande storgods, har statens frånvaro erbjudit den perfekta grogrunden för narkotikaekonomins expansion.

Evenemanget i kongressen lider mot sitt slut och organisatörerna meddelar att en anonym pamflett, som utmålar bondeorganisationerna som ett redskap för gerillan, delats ut till alla kontor i byggnaden. Medan fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc pågår på Kuba är kampen om freden och framtiden redan i full gång bland folket.

Fotnot: Samtliga namn i artikeln, utom Iván Cepedas och Dario Fajardos, är fingerade för att skydda personernas identiteter.