Kultur

Objektorienterad ontologi del 1

Det finns en ny filosofisk rörelse som vill undersöka alla slags relationer, till exempel mötet mellan eld och ett paraply. Foto: Jessica Gow / SCANPIX och Pat Wellenbach / SCANPIX

Den här veckan inleder Arbetaren en serie i fyra delar av Fredrik Österblom om den nya materialistiska strömningen inom filosofi som kallas OOO. Vi börjar med en bakgrund och presentation för att senare gå in på djupet, undersöka förgreningar och se på vilket sett den skulle kunna vara politiskt relevant.

Det finns en ny filosofisk rörelse som vill gå bortom problemet kring människans tillgång till världen och i stället undersöka alla slags relationer, till exempel mötet mellan eld och bomull, en storm och en stad eller en symaskin och ett paraply. Filosofin i fråga kallas objektorienterad ontologi (OOO) och den är grundlagd av den amerikanske filosofen Graham Harman. Under de senaste åren har flera tänkare utvecklat sina egna varianter av den.

Inriktningens idéer har visat sig användbara också utanför filosofin: i konstutställningar, politisk teori, arkeologi, arkitektur, litteraturteori med mera. I en serie texter kommer jag att presentera den objektorienterade ontologin och dess nyckelfigurer, och undersöka hur filosofin kan användas till att på ett nytt sätt förstå politik, konst och vetenskap.

 

OOO är en del av en bredare ontologisk trend som bryter med 1900-talsfilosofins besatthet vid språk och medvetande. Posthumanism och nymaterialism är två viktiga etiketter inom strömningen. Gemensamt för dessa ontologier är att de inte tillskriver människan en unik plats i universum. De menar att vi inte längre kan göra en strikt åtskillnad mellan å ena sidan subjekt, kultur och normer, och å andra sidan objekt, natur och lagbundenhet. I själva verket genomskärs tudelningen ständigt av olika hybrider och sammansättningar. Objektsfärens ekologi och teknologi letar sig in i subjekt­sfärens politik och kultur – och tvärtom.

De nya ontologierna premierar rörelse, relationer och flöden. På så sätt låser de inte in något i hierarkiska och skenbart stabila kategorier, utan undersöker de sammanhang och processer som gör saker till vad de är. Och det gäller allt från sandsten till maktstrukturer. 

Graham Harman menar dock att betonandet av relationer och flöden visserligen en gång var befriande men nu har förvandlats till en kliché. Slentrianmässigt anses det vara radikalt att tala om hur saker hänger samman eller är stadda i förvandling, och reaktionärt att tala om isolerade enheter. Harman kallar detta för ett taxonomiskt felslut. Så lätt ska vi inte göra det för oss.

Vad föreslår OOO i stället då? Enligt Harman består världen av individuella objekt i varierande storlek och varaktighet: karnevaler, tandborstar, nebulosor, människor, fjärilar och explosioner. De existerar oberoende av varandra och ingenting får reduceras till något annat när vi förklarar världen. En studiecirkel kan inte reduceras till matematiska strukturer och fysiska partiklar, och en fysisk partikel kan inte reduceras till en diskursiv funktion.

Universum utgörs av objekt, och de är ohjälpligt undandragna från varandra. Klyftan mellan verklighet och representation upphör inom OOO att vara något exklusivt för människan. Objekt måste alltid vara något mer än alla sina egenskaper och relationer, annars skulle inget någonsin förändas. Varje objekt är ett överflöd av existens som inte kan uttömmas i någon relation. Objekten kan liknas vid svarta hål: de är oåtkomliga men utövar ändå inflytande på omgivningen. 

De relationer som faktiskt förverkligas mellan objekt ska alltså betraktas som allvarliga  filosofiska problem snarare än som något som kan tas för givet. Ofta misslyckas vi med att få något att sitta samman eller att slitas isär – om det så är en roman eller en samhällsordning. Uppenbarligen behövs det en bättre förståelse av relationer, oberoende av om de är sociala, abstrakta eller materiella.

I grova drag menar Harman att alla objekt skapar karikatyrer av varandra, såsom vi gör med våra sinnen, och indirekt relaterar genom dessa. Den karikerade bilden anspelar på det verkliga objektets existens. Genom översättningar och förvrängda rop kan objekten tillfälligt nå ut ur sin isolation och kommunicera med varandra.

Föreställningen om att världen består av enskilda objekt kan verka som en återgång till traditionell och fantasilös realism, men OOO försöker tvärtom visa att verkligheten är mycket konstigare än tidigare realister har erkänt. Verkligheten existerar oberoende av oss – och den är kuslig, poetisk och absurd.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp