”Klart det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är inte sådan”, kommenterar Jan Björklund det nya förslaget om ettåriga gymnasielinjer helt utan teoretiska ämnen. Att verkligheten är ett stenhårt klassamhälle kan vi enas med Jan Björklund om. Vore det jättebra om alla blev akademiker? Nej knappast, det är arbetaryrkena som gör samhället möjligt, […]
”Klart det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är inte sådan”, kommenterar Jan Björklund det nya förslaget om ettåriga gymnasielinjer helt utan teoretiska ämnen. Att verkligheten är ett stenhårt klassamhälle kan vi enas med Jan Björklund om.
Vore det jättebra om alla blev akademiker? Nej knappast, det är arbetaryrkena som gör samhället möjligt, inklusive akademierna. Däremot har arbetarklassens barn och unga rätt till intellektuell stimulans och kunskap om världen omkring oss, sin egen historia och kulturarvet.
Dagens förda skolpolitik gör allt för att öka och permanenta klasskillnaderna när det gäller studiemönster och tillgång till läsning och kultur. Pengar som kunde gått till att hjälpa studieovana elever i de offentliga skolorna ska överföras till rika barns läxhjälp i hemmen via Rut-avdrag.
CSN har infört nya regler där ett par timmars skolk under en termin kan betyda att en gymnasieelev blir av med sitt studiebidrag. De elever som skolkar är oftast de som skulle behöva extra motivation, hjälp och stöd. I stället gör man utslagsmekanismen mer tidig och effektiv genom ekonomisk repression.
När det gäller den ettåriga gymnasielinjen presenteras den som en hjälpinsats, vissa barn är helt enkelt för skoltrötta för att vilja gå i gymnasiet. Hur är de hjälpta av en utbildning helt utan teori?
Det är bättre än om de inte gått på gymnasiet alls, menar Björklund. I sin tankevärld har han redan förvandlat dessa skoltrötta och icke studiemotiverade elever till en livslång reservarbetskraft, som inte behöver intellektuell stimulans eller kunskaper utöver rent praktiska yrkesfärdigheter. Idén lyser av klassförakt.
Det kan vara okej att låta unga människor gå ut i arbetslivet i stället för att gå gymnasiet. Men det förutsätter att de har möjligheter att ta sina gymnasiestudier i ett senare skede, då studiemotivationen har kommit tillbaka.
Under Komvux storhetstid var det inte ovanligt att människor som varit ute och arbetat några år under sin tonårstid i stället för att gå på gymnasiet återfick studieintresse och som motiverade vuxenstudenter fick betydligt bättre betyg än de skulle fått som skoltrötta tonåringar. Därefter fanns vägar in i såväl vidare studier som yrkesutbildningar av olika slag. Sedan dess har Komvux urholkats kraftigt, i flera omgångar.
Det är omöjligt att inte se ett mönster i den förda skolpolitiken, ett mönster där arbetarklassens unga och unga vuxna ska hindras från att vidareutbilda sig. De rikas barn ska drillas och deras medfödda elitställning ska säkras genom bidrag och stöd från samhället. De idéer som driver den nuvarande utbildningspolitiken är klart antidemokratiska.
Numera drar sig inte skolorna för att lära ut näringslivsvärderingar öppet till eleverna, allt oftare står företagande på schemat. Vilken kunskapsöverföring i arbetarvärderingar och arbetarorganisering kommer att ske till eleverna på de ettåriga yrkesprogrammen? Kommer eleverna att ha rättighetskunskap, kommer de att lära sig vad fackföreningar är och hur man driver facklig kamp på en arbetsplats, hur man läser och ifrågasätter ett arbetskontrakt, arbetsrättens elementa? Kommer de att få lära sig om arbetsköpares ansvar för en god arbetsmiljö, om vad ett skyddsombud är och hur man utser dessa?
Det är särskilt viktiga frågor i en tid då löner pressas ned, ofta mest för den yngsta arbetskraften. I tider då en nattsvart statistik visar att arbetsplatsdöden bara blir vanligare och vanligare. Och det är framför allt de yngsta arbetarna som dör på jobbet.
Teoretiska kunskaper är inte enbart faktakunskaper, det handlar också om att lära sig hur man söker och värderar kunskap. Något som är mycket viktigt i alla delar av livet, långt ifrån bara vid akademierna. Att kunna ifrågasätta utifrån kunskap ger makt, och det är lätt att misstänka att det är en makt man från politiskt håll vill frånta arbetarklassen.
Trösklarna mellan akademierna och arbetarklassen borde i stället sänkas. Ett bra och fungerade Komvux är en nyckel här.
Att likt Italien på 1970-talet ge arbetare rätt till några timmars akademiska studier varje vecka är en annan intressant modell. Då var det fabriksarbetare som gavs tillträde till studier parallellt med ordinarie arbete, idag jobbar stora delar av arbetarklassen inom servicesektorn, men idén skulle funka lika bra där. En kontaktyta mellan universitetsvärlden och arbetarklassen vore nyttig även för akademierna, som nu har ett ganska ensidigt fokus på näringslivet och karriärsbygge, och mindre intresse för vilka behov som finns bland folk i allmänhet.
