Behovsanställda är en av de mest utsatta grupperna på dagens arbetsmarknad. Som behovsanställd säljer man utöver sin arbetskraft också sin flexibilitet och tillgänglighet. Men de behovsanställdas situation får även konsekvenser för arbetarklassen i stort. Lösningen på situationen måste vara kollektiv, skriver Johan Alfonsson.
De senaste årtiondena har arbetsmarknaden genomgått en flexibiliseringsprocess. Denna har medfört att andelen tillfälliga anställningar har ökat, från att ha varit ungefär 12 procent av den totala arbetskraften på 1980-talet till att i dag vara 16 procent. Utvecklingen har gynnat arbetsköparna, då de kan ha precis så många anställda som de behöver för stunden. Arbetarna missgynnas däremot på ett flertal sätt. Att vara flexibel betyder för arbetaren att vara osäker, en osäkerhet gällande vilka arbetsplatser man ska arbeta på, vilken lön man kommer få, om man ska bli inringd och vilka man ska arbeta tillsammans med. Situationen är extra svår för dem som blir inringda vid behov, de behovsanställda. Denna grupp vet sällan hur och var de ska arbeta nästa vecka och ibland inte ens nästa dag eller timme. Som behovsanställd måste man konstant vara tillgänglig, redo att rycka in och arbeta några timmar, redo att avboka alla fritidsaktiviteter. Som behovsanställd säljer man utöver sin arbetskraft också sin flexibilitet och tillgänglighet. Detta medför en prekär situation med väldigt lite kontroll över det egna livet, både ekonomiskt och socialt.
Den sociala osäkerheten drabbar inte enbart möjligheterna att ha kontroll över fritiden utan påverkar också i stor utsträckning relationen till de fast anställda. När man sporadiskt arbetar på en stor mängd arbetsplatser går man ofta miste om den sociala kontakten med de fast anställda, vilket kan få som konsekvens att det blir svårt att känna sig delaktig i den gemenskap som finns på de flesta arbetsplatser. Gemenskapen på arbetsplatsen är inte enbart viktig ur en social aspekt utan också för att gemensamt kunna försvara sig och göra motstånd mot de krav och påtryckningar som arbetsköparen ställer på de anställda.
Gemenskapen kan utvecklas till ett arbetarkollektiv, som med hjälp av ett eget normsystem kan fungera som ett skydd för arbetarna. De behovsanställda riskerar att gå miste om kollektivets skydd på grund av sin speciella arbetssituation, vilket också bidrar till en påtvingad distans gentemot de fast anställda. Eftersom man som behovsanställd arbetar sporadiskt riskerar man att bli ständigt ny på jobbet, vilket gör det är svårt att bli införlivad i de normsystem och jargonger som råder på arbetsplatsen. Detta gör att man hamnar än mer utanför och blir relativt ensam i sin situation och oskyddad i sitt arbete, men även att de fast anställda blir, likt chefen, en överordnad grupp som kan förvärra arbetssituationen.
Behovsanställda är en av de mest utsatta grupperna på dagens arbetsmarknad. De har en arbetssituation som är ohållbar och oacceptabel. Deras utsatthet drabbar dem negativt både ekonomiskt och socialt, men deras situation får konsekvenser långt utanför de enskilda individerna. Då arbetslösheten är hög och kraven på de anställda ökar riskerar fler att antingen tvingas ut i en osäker anställning eller att gå med på sämre arbetsvillkor, något som drabbar arbetarklassen i stort.
På grund av de behovsanställdas utsatta situation är det svårt för dem att utan hjälp lösa sina problem. Lösningen på de behovsanställdas osäkra situation måste vara kollektiv. De fast anställda måste aktivt försöka inkludera de tillfälligt anställda i gemenskapen och facket måste ta frågan på allvar och ta strid för avskaffandet av behovsanställningar. Att stärka de mest utsatta är inte bara en handling av solidaritet utan av intresse för hela arbetarklassen.
Johan Alfonsson är masterstudent i sociologi.