ANALYS: Två veckor har passerat sedan Sydafrikas poliskår sköt 34 strejkande arbetare vid en av företaget Lonmins platinagruvor. Obduktionrapporter har visat att flera av arbetarna sköts i ryggen. Missnöjet bland folket ökar och händelsen har blottlagt den politiskt prekära situationen för det regerande partiet ANC.
Direkt efter polisens dödsskjutningar av 34 gruvarbetare den 16 augusti drogs paraleller till Sydafrikas apartheidtid. Händelsen liknades vid Sharpevillemassakern 1960 då polisen sköt och dödade 69 svarta demonstranter, vilket var startskottet för upproret mot apartheid och för politisk frihet. Drygt 50 år senare är det även nu svarta demonstranter som skjutits till döds av polisen. Men denna gång är det inte politisk frihet som är målet utan ekonomisk.
För Sydafrikas artonåriga demokrati har inte lyckats uppnå någon ekonomisk frihet för sina medborgare. Landets ekonomiska tillgångar tillhör fortfarande en begränsad elit i ett av världens mest ojämlika länder som dessutom tampas med en arbetslöshet på 25 procent. Frustrationen över den ekonomiska situation är en viktig faktor i den ilska som bidragit till att våldet eskalerat. Lonminstrejken är inte den första strejken med dödlig utgång. En rad liknande fall har förekommit, som för var gång blivit blodigare. Den genomgående frustrationen har bottnat i låga löner och hårda arbetsförhållanden.
I hopp om högre löner och bättre arbetsvillkor, har många gruvarbetare lämnat det gamla gruvarbetarförbundet, National Union of Mine Workers, NUM, allierade med det regerande politiska partiet African National Congress, ANC, för den oberoende uppstickaren Association of Mineworkers and Construction Union, AMCU. NUM har även anklagats för att vara i maskopi med poliskåren.
Konflikten mellan fackförbunden har bidragit till den frustration som orsakat strejkernas våldsamma utgång. NUM:s sjunkande medlemssiffror oroar president Jacob Zuma, som hoppas bli omvald vid ANC:s partikongress om några månader och för att kunna göra det är beroende av stödet från NUM:s medlemmar.
Jacob Zumas problem slutar inte här. ANC:s ungdomsförbunds före detta ledare Julius Malema, numera avstängd från partiet, har begärt Zumas avgång och uppmuntrat AMCU:s anhängare till fortsatt strejk och utropat att för att nå ekonomisk frihet måste liv offras. Malema har tagit tillfället i akt och utnyttjat de strejkandes missnöje för att straffa ANC och framför allt Jacob Zuma. Presidenten har svarat med att försäkra sina väljare om att händelsen kommer att utredas av
en rättskommission. Dessutom har Jacob Zuma nu varnat gruvbolagen att de riskerar att förlora sina licenser om inte arbetarna erbjuds drägligare villkor.
Samtidigt som en liten del av gruvarbetarna återgått till arbetet har det framkommit att vissa av dessa har utsatts för hot. Därtill, har det rapporterats att obduktioner av de skjutna gruvarbetarna visat att flera har skottskador i ryggen, vilket kan tyda på att polisen inte agerat i självförsvar som påståtts. Skulle detta stämma, och att det offentliggörs samtidigt som gruvarbetare nu ställs inför rätta, ökar risken för att det redan spända läget späs på ytterligare.
En stor del av skulden för den eskalerande frustrationen har lagts på det regerande partiet ANC. Konflikten avslöjar ANC:s kanske största politiska kris sedan apartheid. Missnöjet har spridit sig och risken är att arbetslösa ansluter sig till de strejkande massorna för att kräva ekonomiska reformer. Händelsen har därmed satt fingret på ANC:s svagaste punkt, ekonomin, närmare bestämt ANC:s oförmåga att råda bukt på sina ekonomiska klyftor och höga arbetslöshet. ANC tvingas nu att se sanningen i vitögat; sker inte någon ekonomisk reform inför valet 2014 kan ANC:s glansdagar vara förbi.