Kultur

“Det extrema finns i oss alla”

Min konungaflicka är ett ­ensamt barn utan föräldrar som sätts på en tron och får en krona på sitt huvud, säger Sara Stridsberg. Foto: Jan-Åke Eriksson

Arbetaren har träffat Sara Stridsberg för att prata om hennes nya pjäs om en av våra allra färgstarkaste kungligheter, Drottning Kristina, som aldrig gifte sig, inte fick några barn, abdikerade från tronen och konverterade till katolicismen.

Drottning Kristinas livsöde har resulterat i avhandlingar, tv-teater, böcker, operor, filmer och pjäser. Det har nu blivit Sara Stridsbergs tur att berätta om Konungaflickan Kristina. Nu kliver hon upp på Dramatens lilla scen i ny skepnad. I augusti har pjäsen Dissekering av ett snöfall premiär.

– Det som jag tycker är mest spännande med Kristina är hennes ambivalens, hur hon rör sig mellan omöjliga poler. Hon vill härska och längtar samtidigt efter att vara fullständigt fri i världen och bara rida sin väg. Hon längtar efter att vara drottning, men kan inte tänka sig att föda. Hon vill vara konung, men är helt ointresserad av att kriga. Jag tycker om hennes fräckhet, hur hon efter sin abdikation drömmer om sånt som att hon ­ensam skulle kunna invadera Portugal och Neapel. Det är svårt att inte bli hänförd av hennes vägran att böja sig under sitt öde, sitt kön, sin tid. Men för mig är det också en historia om en extremt ensam människa, jag tror att det är så jag har närmat mig henne. Och det är roligt att få ge skådespelerskan ­Ingela Olsson en drottningroll, ­berättar Sara Stridsberg för Arbetaren. 

Harriet Bosse, Greta Garbo, Lena Nyman och Liv Ullmann är namnen på andra skådespelerskor som gestaltat henne. Ur vitt skilda perspektiv har hon synats, bedömts och tolkats. Varför är Gustav II Adolfs enda dotter så spännande? Kanske för att hon blev regent vid sex års ålder. Och dessutom var kvinna. I en väldigt orolig tid. Därtill klev hon av tronen och konverterade från protestantismen. Det var säkert den tidens stora ögonbrynshöjare. Men i vår tid är det nog snarare kvinnan och människan Kristina som lockar publiken.  

När Pan Gems pjäs Kristina sattes upp 1975, var den försedd med feministisk vinkel. Pjäsen formades till en slags genuskomedi. Den återuppstod för övrigt så sent som för något år sedan på Stadsteatern, i regi av Farnaz ­Arbabi och med Vanna Rosenberg i huvudrollen.  

En annan regissör, Laura Ruohonen, valde 2003 att med Drottning K berätta om en drottning århundraden före sin tid, som levde efter sina egna regler, växte upp likt en pojke och förargade samtiden med okonventionella åsikter om sexualitet och människors identitet. En drottning som dessutom sade sig hellre vilja vara en ål utan bestämd könstillhörighet, än en människa.

Men vad för slags historia ska publiken få möta i höst? Sara Stridsberg inleder sin pjäs med en beskrivning av Kristinas tid.

Det är evig och ingen tid. Det kan vara nutid, det kan vara en saga eller ett kallt svunnet våldsamt ­århundrade. Ett europeiskt rike. En härskares sista tid vid makten innan hon ger sig av. Stelnade floder, fåglar som fryser ihjäl i flykten och faller ner från himlen. Smuts, sjukdomar, hunger, blod, våld, omänniskor, kyla. 

Sara stridsberg förklarar att pjäsen utspelar sig i en sorts evig tid. Vi kommer att möta en härskare som skulle kunna finnas var som helst och när som helst, men som är löst förankrad i sin tid.

– Om hon ska översättas till vår tid vore hon väl partiledare med ett bångstyrigt parti att hantera och tillfredsställa. 

Sara Stridsberg med sin speciella talang att teckna ovanliga porträtt av ovanliga kvinnor säger sig inte ha någon koll på sina företrädares Kristinor på scen. Hon har sin egen idé om den ensamma och maktfullkomliga, inte alltid så trevliga Kristina. I pjäsen beskrivs hon som ”våldsam mot tjänarna, slösaktig, sjuklig, ansvarslös, hänsynslös och vapengalen.” Men även ”hämndlysten, manipulativ, oberäknelig, lat, självisk, högfärdig, intrigant samt principlös.” 

Inga attraktiva egenskaper, håller författaren med om. Men det hindrar inte att hon talar om sin Kristina med stor värme.

– Jag får ofta frågan om varför jag skriver om så extrema karak­tärer. För mig är de inte så extrema. Jag tror att jag framför allt ser det som förenar oss. Jag tänker att det extrema finns i oss alla. Det krävs bara särskilda omständigheter för att det ska bli synligt. En Medea på flykt eller en förtvivlad Valerie ­Solanas är något annat än en medel­klassförfattare i en närförort till Stockholm. Jag är en ganska foglig människa. Men jag har det också ganska bra. Vi har alla en smula ­besatthet i oss, avståndet mellan utopi och nederlag känner de flesta människor till.

Men att just hon sätter den litterära skalpellen i Drottning Kristinas livsöde kan tyckas en smula otippat.  Och det är verkligen inte någon sedan länge närd dröm som Sara Stridsberg nu förverkligar. Hon hade aldrig känt sig manad. Inte innan hon fick frågan av skådespelerskan Ingela Olsson. 

– Då började jag tänka. Och jag fick lust att göra en drottning Kristina åt Ingela som nu kommer att spela rollen. Jag har ju skrivit mycket för henne förr. Vi är liksom innästlade i varandra. 

Det är något med de stora dramerna att skriva om en drottning för nationalscenen. Fast det kan tyckas som en död tanke, säger hon. 

– Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle kunna närma mig en drottning, en människa med extrem makt och den alldeles särskilda plats i världen som en kunglighet har. Dramaten är ju också en kunglig teater, vi lever i ett konunga­döme, och jag hade en känsla av att det fanns många lager över drottningen som jag var tvungen att lyfta på för att nå henne, det var som att hon låg omkullvällt någonstans bakom scenen täckt med spindelväv och gammalt bråte som måste kastas bort först. Och jag har ofta haft den där bilden av Kristina framför mig när man öppnar hennes grav om och om igen under århundraden för att undersöka hennes kön, för att reda ut om hon var en riktig kvinna eller någon sorts halvvarelse. Det är någonting hjärtskärande med hennes gamla döda kvarlevor som gång på gång dras upp i ljuset. Jag ville nå den ­nakenheten och jag visste inte om det skulle vara möjligt. 

Skådespelerskan Ingela Olsson berättar för Arbetaren att hon s­edan sina tonår hyst en stor fascination för Drottning Kristina och hennes liv. Därav önskemålet till Sara Stridsberg att få en alldeles egen Kristina att gestalta.

– Kristinas mod att trots alla yttre påtryckningar och förväntningar våga gå sin egen väg och göra sina egna livsval. Val som ingen skulle fasa över i våra dagar, men på sin tid var närmast extremt radikala. Att hon sen var maktfullkomlig, lynnig och totalt osolidarisk med andra kvinnor gör henne bara mänsklig det vill säga full av tillkortakommanden, säger Ingela Olsson.

Ingela Olsson säger att eftersom hon befinner sig mitt uppe i arbetet med pjäsen och rollen är det näst intill omöjligt att formulera vad som är speciellt med Saras drottning. Hon lever med texten varje dag och kan inte distansera sig när jag ställer frågan, säger hon. Det är en skör fas som inte tål att analyseras.

– ara har skrivit en pjäs, en saga om en konungaflicka placerad mitt i sam­tiden. Saras språk är helt unikt, en röst som inte liknar ­någon annans. Och jag är bergtagen. Igen.

Och för Sara Stridsberg är själva utmaningen i detta projekt att ge Ingela en riktig drottningroll. Hon vill se Ingela som någonting annat än den utanför- och underifrånmänniska hon brukar få gestalta på scen. Men självklart var det också en utmaning för Sara att göra en person ur ett helt annat perspektiv än hon är van vid. 

Om man jämför en annan av de karaktärer Sara Stridsberg valt att ta till sig, Valerie Solanas, som blev världskänd för att en gång försökt ta livet av Andy Warhol, med Drottning Kristina blir det nästan en skymf, tycker hon. Kristina hade ju makt. Solanas stod längst ner på samhällsstegen. Den gemensamma nämnaren är att de sticker ut. 

– Det är i det där som sticker ut i oss som människan blir synlig. Det hårda, det sårbara, det ensamma.

Men hur ser den drottning Kristina ut som du vill berätta om?

– Hon är briljant och hopplös, makthungrig och frihetslängtande på samma gång. En ohållbar paradox. Min konungaflicka är ett ­ensamt barn utan föräldrar som sätts på en tron och får en krona på sitt huvud. Hon är någon som springer fram och tillbaka i en guldbur. En instängd, en tillfångatagen. 

 Det låter dystert. Men paradoxalt nog känns Sara Stridsbergs svar fullständigt logiskt.

– Pjäsen om Kristina är nog det ljusaste jag skrivit. Jag skriver sällan om människor med stort inflytande. Jag är ju mer van att skriva om sådana som står utanför.

Allt hennes skrivande handlar om nyfikenhet. Att utforska gränserna mot det främmande. Komma nära en obegriplig avgrund. Det händer något med människan ­under katastrofer. Och det gäller alla människor, säger hon. Innebörden i pjäsen tycks vara att man inbillar folk att vissa människor är mer värda. Att vi lever i en kollektiv hallucination där kungligheter har ett speciellt värde. Något hon hämtat från verkligheten.

Du är inte rojalist?   

– Nej det skulle jag inte kalla mig. Inte för att det är omodernt. Tvärtom jag tycker att vårt kungahus är ganska modernt. Det speglar vår tid väldigt väl. Kungligheter avgudas i dag. 

Olikheterna mellan människor, hur mycket de är värda i vissas ögon, speglas tydligt omkring oss just nu, anser Sara Stridsberg.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga