Kultur

Läskigare än skräckfilm

Sture Bergvall. Foto: Yvonne Åsell / SCANPIX

I postumt utgivna Fallet Thomas Quick. Att skapa en ­seriemördare målar journalisten Hannes Råstam upp bilden av en process som liknar en teaterföreställning – där myndig­heter, terapeuter och medier spelar noggrant regisserade roller. Och i centrum för det bloddrypande dramat, Sture Bergwall själv. Sommaren 1992 är denne Sture Bergwall på väg att slussas ut från […]

I postumt utgivna Fallet Thomas Quick. Att skapa en ­seriemördare målar journalisten Hannes Råstam upp bilden av en process som liknar en teaterföreställning – där myndig­heter, terapeuter och medier spelar noggrant regisserade roller. Och i centrum för det bloddrypande dramat, Sture Bergwall själv.

Sommaren 1992 är denne Sture Bergwall på väg att slussas ut från Rättspsykiatriska regionkliniken i Säter, dit han ­remitterats efter att några år tidigare ha dömts för ett osanno­likt misslyckat bankrån. Problemet är bara ett Bergwall inte vill ha frihet utan uppmärksamhet. Den tveklöst intelligente Bergwall har läst in sig på de psykologiska teorier som för tillfället är i ropet på kliniken – mer specifikt den sedermera grundligt diskrediterade objektrelationsteorin – och börjar under sessionerna att dra sig till minnes traumatiska händelser i barndomen. Enligt teorin förträngs dessa minnen och måste låsas upp genom terapi, och för de exalterade psykologerna blir Bergwalls vilda påhitt ett kvitto på den egna kompetensen.  

Några år senare kommer samma terapeuter att återge dessa fruktansvärda berättelser i tings- och hovrätter. Som fakta. Modern har försökt dränka honom, fadern har begått upprepade sexuella övergrepp, och tillsammans har föräldrarna styckmördat en lillebror framför hans ögon. Att Bergwalls samtliga syskon tog avstånd från fantasierna och att uppgifter från sjukvården talade emot dem, fick rätten aldrig höra. Förhören smusslades undan. 

Men trots det vill läkarna alltså släppa ut Bergwall. Han erkänner då plötsligt sitt första mord och byter kort därefter namn till Thomas Quick. Totalt blir det ett trettiotal erkännanden och sju fällande domar för åtta mord.  

Det har kallats för ”Cirkus Quick”, men Råstams granskning visar att föreställningen är betydligt mer cynisk än så. Råstam monterar metodisk ner myten om seriemördaren så det till slut inte finns ett enda bevis kvar. Till och med den berömda benbit som länge var utredningens största triumf, den enda tekniska bevisning som band Quick till brotten, visar sig vara ett fabrikat.

Bergwall, som han idag återigen heter, har i skrivande stund friats för tre mord och beviljats resning för ytterligare två. Fler resningar kommer troligen att följa. Ingen ska dock tro att rättsväsendet på eget bevåg tagit sitt förnuft till fånga. Det är Råstam som pressat det dit.

Hur kunde då detta ske? Råstam redogör för några olyckliga omständigheter som sammanfaller. Dels att serie­mördare helt enkelt var på modet, både inom polisvärlden och populärkulturen. Dels att ett antal ovetenskapliga ­psykologiska teorier var i omlopp, och ledsamt nog särskilt omtyckta just på kliniken i Säter. Och slutligen att utredningen landade i händerna på en samling osannolikt samvetslösa karriärister – åklagaren Christer van der Kwast, ­polisen Seppo Penttinen och juristen Claes Borgström. 

Det vilar någonting djupt perverterat över hela historien. Upplösningen känns som en iscensättning av ett välkänt skräckfilmstema. Mördaren visar sig vara oskyldig, i stället har konspirationen skapat ett monster.

Det är inte heller enda gången Råstams och van der Kwasts vägar korsats. I Uppdrag granskning om kravallerna i Göteborg 2001 visade Råstam att polisen ljög om nödvärnssituationen när de sköt demonstranten Hannes Westberg. De hade till och med manipulerat bevis. Ingen mindre än Christer van der Kwas lade ner förundersökningen. 

Innan Thomas Quick uppenbarade sig som en gyllene ­karriärväg utredde van der Kwast trafikbrott i Västernorrland och många menar att han sannolikt hade blivit kvar där. Som åklagare har han, både före och efter Quick, haft ett sällsynt uselt facit i fråga om fällande domar. 

Hade inte Quicks längtan efter uppmärksamhet och van der Kwasts längtan efter framgång katalyserat varandra hade några av de mördare som idag går fria kanske kunnat lag­föras. Och rättsrötan i Göteborg kanske inte hade blivit fullt så förtvivlat unken.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984