Andra Långgatans själ

Det finns få brokiga innerstadskvarter kvar i våra större städer. Inte bara här i Sverige utan i hela västvärlden. Andra Långgatan i Göteborg är ett av undantagen. Arbetarens Andreas Bruzelius beslöt sig för att undersöka hur gatan kunnat hålla stånd så länge och hur framtiden ser ut.

Kultur
Andra Långgatan löper från Järntorget till Masthuggstorget i Göteborg. Den är totalt cirka 700 meter lång, men är främst känd för den 500 meter långa sträckan mellan de båda torgen. Gatans namn blev officiellt 1883. Gatan korsas av Nordhemsgatan och Värmlandsgatan.
Foto: Andreas Bruzelius

Man kan fråga sig varför Andra Långgatan finns. Ett annat sätt att se på saken är att fråga sig varför den inte finns. I Stockholm till exempel. Eller i Köpenhamn. För det gör den inte, inte ens under annat namn. Till och med New York saknar en värdig jämförelse. Ett faktum som bekräftades när New York Times skrev om Andra Långgatan för några år sedan, och entusiastiskt förkunnade att det där man finner Göteborgs sanna själ.

Det finns en utbredd romantik som förespråkar äkthet och orörda stadsmiljöer, utan att direkt definiera vad denna äkthet består av. Men säkert är att Andra Långgatan tycks pricka in allt vad ett naturreservat i betongdjungeln förväntas bestå av. En perfekt storm av omständigheter resulterade i en stadsmiljö som inte bara är unik i Göteborg, utan som knappt har motsvarighet någon annanstans heller. 

När Andra Långgatan upprättades i slutet av 1800-talet, utvecklades den snabbt till en samlingsplats  för sjömän och hamnarbetare med pengar att spendera och behov att tillfredsställa. Det stimulerade affärsliv, en blomstrande krogkultur och en ständigt föränderlig miljö. Baksidan var den tillhörande kriminaliteten, prostitutionen och annat förfall. För att skydda stadens civiliserade invånare, upprättades till och med ett plank vid Järntorget med ett varningens ord om vad som väntade på andra sidan. Men Göteborgs hamn avvecklades och därmed försvann även sjömanskulturen som präglade området närmast älven. Centrum växte och trängde bort gamla arbetarkvarter. Fastigheter rustades upp och förvandlades till bostadsområden för mer välbärgade medborgare, i den process som populärt kallas gentrifiering.

 Gentrifieringen i Göteborg är mest känd för att den bokstavligen jämnade stadsdelen Haga med marken på 1980-talet. Något mindre dramatiskt kom turen sedan till angränsande Linnégatan, som under 1990-talet förvandlades till den västra motsvarigheten till Kungsportsavenyn. Men sedan hände något som bröt den förutsägbara fortsättningen. Utvecklingen rasade vidare västerut mot Masthugget och Majorna, men fick inte grepp om den strimma asfalt som är Andra Långgatan. Kvarteren runt om rustades upp med skenande hyror och fylldes av finkrogar och bostadsrätter. Men den 500 meter långa gatstumpen föll inte för trycket. Ölhaken låg kvar, med ungefär samma centiliterpris som tidigare. Alternativa butiker, vinylshoppar och konstkaféer överlevde. Verksamheter som spolats bort i vågen av hyreshöjningar fann en fristad. 

Det skulle dock dröja innan gatan förvandlades till mer än ett bortglömt hörn av Göteborg. Håkan Hellström omnämnde gatan i ”Kom igen Lena” 2002, som en profetia om vad som väntade. Sedan gick det fort, från fristad för fattiga till kommersiell succé. Det finns ingen enskild händelse som utlöste förvandlingen, men dagen för sju år sedan när krogen Kellys bytte ägare, kan anges som startskottet för den nya eran. När krögaren Stefan Flodman ser tillbaka på den chansartade investeringen han gjorde 2005, målar han upp en bild av en gata som har få likheter med hur den ser ut i dag.  

– När vi tog över Kellys var allt bortom Värmlandsgatan tragiskt, berättar han. Det hängde i stort sett bara alkoholister och narkomaner här. Det var en tung miljö att jobba i. En vecka efter att vi hade tagit över krogen satt vi där och kände oss knäckta, kollegan grät nästan, och jag tänkte att vad fan har vi köpt egentligen?

Stefan Flodman och hans kollega bestämde sig för att radikalt byta riktning för att rädda sin satsning. De noterade att stadens veganer funnit ett tillhåll på krogen, och tog fasta på det. Menyn kastades ut och ersattes med veganmat. Att krogen blivit ett populärt tillhåll för musiker noterades också, och lokala talanger bokades in för spelningar. Infallet som Stefan Flodman är mest stolt över i efterhand, var inköpet av ett pingisbord som monterades upp i lokalen. Till synes triviala och obetydliga investeringar och affärsidéer, men gensvaret blev enormt. 

– På kort tid hade vi fördubblat försäljningen. Ganska snart började det gå bättre för krogarna runt omkring också. Det är ju så det funkar, folk drar folk.

Den biten av Andra Långgatan som tidigare haft sämst rykte hamnade i fokus för egen nisch i Göteborgs uteliv. Billig öl, träbänkar och enkelhet, och ett välkomnande till människor som av någon anledning inte trivdes på krogarna som framhävdes i turistbroschyrer. Kellys framgång skapades genom att vara motsatsen till hur en framgångsrik krog borde se ut. Begreppet ”sunkhak” gick från att vara en förolämpning till ett hyllningsord. 

I dag, sju år senare, trängs drygt 20 krogar på gatan, och det är fortfarande träbänkar och fatöl på kran som dominerar. Bland övriga verksamheter syns sådant som tatuerare, tre skivbutiker som samtliga säljer vinyl, Räddningsmissionen, en butik för rättvis handel samt Vänsterpartiets partilokaler. De stora kafé- och krogkedjorna håller sig däremot borta, trots att gatan utvecklats till en kommersiell framgång. Ingen tycks ha ett patentsvar på varför, och åsikterna om varför Andra Långgatan lyckats behålla sin integritet går isär. 

En populär teori menar att strippklubbarna, en kvarleva från gatans äldre historia, ser till att skrämma bort storföretag vars profiler inte tillåter sådana grannar. Tack vare långtidskontrakt som gör strippklubbarna omöjliga att få bort, fortsätter gatan ha ett inslag av forna dagars synd. Vilket enligt teorin gör det möjligt att hålla nere hyrorna och bevara mångfalden i utbudet av näringsidkare. 

Enligt krögaren Stefan Flodman är verkligheten inte fullt så idyllisk. Han tror inte att gatans integritet kommer vara särskilt länge till, med eller utan strippklubbarnas närvaro. Han ger en enklare förklaring på varför det ännu inte syns några logotyper för storföretag på gatan.

– Storföretagen har nog inga problem med att ta över. De kommer när det är dags. Kapitalet har redan flyttat in. Det finns inga hyresrätter kvar här längre, allt är bostadsrätter numera. Ölen är inte ens billig längre.

Stefan Flodman menar att hyrorna redan börjar skjuta i höjden, och berättar att metoderna för att pressa upp dem inte alltid är så hederliga.

– De höjde hyran på en liten krog med 50 procent. Eftersom krogen inte hade så hög hyra från början, gick de med på det utan så mycket protester. Sedan gick juristerna från fastighetsägaren in på krogen bredvid, som var mycket större, och krävde samma hyreshöjning. När krogen protesterade eftersom det innebar jävligt mycket mer pengar för dem, pekade juristerna på att grannen skrivit på och hävdade att det därmed var ”marknadsmässig hyra”. Det är sådana trick de använder.

Stefan Flodman lämnade Kellys efter några år, och driver numera krogen L’assassino som ligger tvärs över gatan. Fastän han har stannat kvar i området, delar han inte den romantiska bilden av gatan som många uttrycker.

– Utvecklingen är inte bra i mina ögon. Kolla på alla ställen som ligger här nu. Det är så stereo­typt med ölhall efter ölhall. Det är inte många som försöker sig på något nytt längre. Det börjar till och med öppna sportbarer, finns det något tråkigare? Man märker på många sätt att det kommit in mer pengar. Det går inte att fynda på gatan som man kunde förr. Second hand-shoparna och diversebutikerna finns inte kvar. Nu är det gallerier i stället. Jag såg i ett skyltfönster att de sålde en bit drivved för 2000 spänn. Man kan lika gärna åka ut till Nya Varvet och plocka upp den gratis. Det är precis som i Köpenhamn eller i New York, det ska vara chict och dyrt.

Men inte alla delar Stefans dyst­ra framtidssyn. Det senaste tillskottet i gatans krogliv, vinbaren Vink, har gått bort från ölkranarnas dominans. Krögaren Emil menar att de värnar om gatans speciella atmosfär, trots att verk­samheten påminner om vad man hittar på de dyrare kringliggande gatorna.

– Kolla på vårt utbud. Det finns inget dyrt eller exklusivt här. Vi håller oss till prisklassen som de andra kör med.

Emil vågar inte sia om framtiden, men är hoppfull om att gatan i stort kommer vara oförändrad om några år. Han betraktar inte fastighetsägarna som det största hotet, utan ser dem snarare som gatans beskyddare.

– Jag tror inte det finns någon fastighetsägare här som hade tillåtit en Espresso House eller ett McDonald’s att öppna. Jag tror alla vill bevara sjömanskänslan, den speciella atmosfären som bara finns här.

För några år sedan uppstod en spontan gatufestival på gatan, känd som Andra Långdagen. Tillställningen har i sig blivit en illust­ration av hur gatan utvecklats och i vilken riktning den är på väg. De första åren var festivalen en blygsam historia, som inte drog mer folk än att biltrafiken fortfarande kunde ta sig fram. Årets festival korkade igen hela området från Järntorget till Masthuggstorget, i en böljande massa av besökare som mångdubblats sedan debuten. Attraktionerna på trottoarerna har även blivit betydligt fler, och dessutom mer medvetna om värdet av publikmängden. Gatumusikanter och sound systems har fått konkurrens av regelrätta spelningar av band som drar nytta av chansen till marknadsföring. Trots att gatufestivalen saknar både officiell arrangör och tillstånd, har den utvecklats lång bortom det blygsamma och spontana evenemang det var för några år sedan. Men populariteten har inte passerat ostraffat. Efter årets festival hördes för första gången högljudd kritik, delvis riktad mot nedskräpningen, men även mot de näringsidkare som påstås göra storvinster trots att evenemanget marknadsförs som en ideell och osponsrad folkfest.

Debatten som följde årets gatufestival, vittnar om hur den tidigare så anonyma gatan har blivit föremål för en uppmärksamhet och växtvärk den inte tidigare har behövt hantera. Enkelhet har ersatts med ovisshet och man anar en oro för framtiden i samtal med både kroggäster och näringsidkare. Det påminner om den rädsla som brukar uppstå på orörda semesterorter, där några lyckliga få har funnit ett paradis som ännu inte blivit exploaterat. Gatan som annars är så välkomnande, visar misstänksamhet när det dyker upp en journalist med nyfikna frågor. Få anmäler sig frivilligt till att göra några officiella uttalanden om gatans tillstånd och framtid. Gång på gång upprepas motfrågan: ”du ska väl inte skriva något negativt?”

Det löper en tunn linje mellan outforskat och överexploaterat, och Andra Långgatan befinner sig mitt på den. Det är inte ett tillstånd som kan vara för evigt, och om gatans brokiga historia kan säga något om framtiden, är det bara en tidsfråga innan nästa förvandling sker. Frågan är vilken riktning den kommer att gå i. Enligt krögaren Stefan, som en gång var med om att skapa fenomenet som på några få år blev en succé, har framtiden redan kommit. Och den ser inte munter ut.

– Det är redan borta. Det som gjorde Andra Långgatan speciellt, som jag ser det, finns inget längre.  De sista gubbarna har blivit undanträngda. Det finns bara spillror kvar av hur det brukade vara. Det enda som skiljer oss från alla andra städer är att vi ligger efter. Det kommer bli likadant här som det blev i Köpenhamn och New York. Det har bara tagit lite längre tid.

Som kontrast lever hoppet några gatunummer bort, där krögaren Emil hellre vill se det som att gatans storhetstid ännu inte är kommen.

–  Andra Långgatan växer, men det är en positiv utveckling. För tio år sedan vågade många inte gå hit, det var inget trevligt område. Så är det inte längre, nu kan alla komma hit. Det är blandningen av folk som gör den här gatan. Det finns alla sorters människor, men alla accepterar varandra. Jag vet inte hur framtiden blir, men jag hoppas att gatan håller. Det behövs en kroggata där du kan komma som du är. Jag vill tro att den kommer fortsätta att vara det.