Verktygslådan

Favorit i repris

Illustration: Jens Reuterberg

Skurhinksrapport del 1.

”181 kronor att leva på en hel månad. Jag säger som Vester. ’Ingen får så liten lön som jag, och ingen får vänta på lön så länge som jag.’ Vester är pensionär. Efter utflykten till arbetsförmedlingen är jag tillbaka i min vardagsvärld igen. Nog låter det fint med allt prat om utbildning av medelålders, det enda felet är att det är ogenomförbart.”

Maja Ekelöf, ur Rapport från en skurhink, sidan 106.

Boken Rapport från en Skurhink kom 1970 och trycktes i sex upplagor redan första året. En sensationell debut, minst sagt. En delförklaring till framgången handlar om 70-talets tidsanda och att Maja Ekelöf var städerska. Det passade den röda tiden – en verklig arbetarklasskvinna– en riktig proletär. 

2012 är trenden snarare den motsatta: Forna vänstermänniskor gör offentlig avbön i parti och minut och de artiklar som skrivits om ”kulturvänstern”, ”klasshatet”, säger mest om de som skriver dem, och mycket ringa om klassamhällets realiteter.  Mitt råd till dig varje gång du läser den borgerliga pressen, glöm inte: klasskampen är subtil och lömsk och ordbajseriet syftar till att harmonisera en värld smockfull av orättvisor.

När min mormor, städerskan och arbetarkvinnan Ingeborg Björklund, dog var det socialen som betalade hennes begravning. När min mamma dog hade vi ordnat en försäkring som bekostade mammas begravning eftersom vetskapen om att vissa kvinnor sänks ner i jorden i plywoodkistor alltjämt kommer vara en plågsam kunskap om klass och kön. 

Min mormor är död. Min mamma är död. Jag lever i skuggan av två arbetarkvinnor som format mig på gott och ont. 

Min mamma var kroniskt mentalsjuk i över 30 år och de två sista åren av sitt liv hade hon även sjukdomen KOL, vilket innebar att hon pendlade mellan lungmedicin och psykiatrin. Hennes perioder hemma blev allt kortvarigare och hon var en mycket svår patient för hemvården att hantera. Hon var också en mycket svår mamma att leva med och jag blev den omhändertagande dottern som förväntades slänga mig på tåg och alltid vara redo för nya vårdplaneringar, nya duster med sjukvården. Mamma kunde ringa uppåt 20 gånger per dygn i sina psykotiska tillstånd. 

När hon dog blev det ett svårt och komplext sorgeår för mig och en ”lättnad” och den skuld som följer med att känna en ”lättnad”. Men framförallt – en stor vilsenhet i att inte längre vara dottern till en sjuk mamma.  

Mest av allt sörjer jag en högst älskad mamma som var en underbart levande, klok och snäll mamma i sina friska perioder. Bortom allt tvivel valde inte min mamma att bli psykiskt sjuk och hon hade skrivit ett brev som låg på hennes nattduksbord till mig och barnbarnen: Man får sina föräldrar men man väljer sina vänner.

Vi väljer också hur vi vill förvalta såriga erfarenheter, och att skriva Skurhinksrapporter är mitt sätt att försöka förvalta ett arv och i bästa fall göra min mammas lidande lite meningsfullt. Genom att berätta vår historia försöker jag skriva en solidarisk historieskrivning. Det personliga är politiskt och att varit en mobbad liten flicka för att min mamma var en ”jävla galning”, som medelklassbarnen skrek innan de gav mig stryk, har satt outplånliga sår i själen. 

Jag kan få svår ångest varenda gång jag ser och hör förnekarna tala om för mig och andra som har varit utsatt för övergrepp hur vi ska känna. Inte nog med att de gav oss stryk, nu ska de dessutom avgöra vilka känslor som är tillåtna. Förneka rätten till vissa känslor och tolkningar av världen. Jag har svårt att tänka mig en grövre form av makthandling. Sparka nedåt. Sparka på dem som redan ligger. Låt inte dem som försöker befria sig från den destruktiva skammens grepp bli sedda och bryta skammens arv. Fy fan, det är verkligen ruttet!

År 2012 i Sverige ökar klasskillnaderna brutalt och skoningslöst. Barn som lever i segregation i Malmö är rädda för att bli mördade. Årsinkomsten i stadsdelen Hyllie ligger på cirka 131 000 kronor och då är det villaområdet som drar upp den skamlösa siffran. Enligt Rädda barnens definition av fattigdom lever 60 procent av barnen i Rosengård i fattigdom. 

Fattigdom som en definitionsfråga. Vilken definition den styrande högern har, vet vi, tyvärr. Det finns ingen fattigdom i Sverige. Kvinnor i vården som arbetat sönder sig får ingen ersättning från Försäkringskassan. Läkare skickas på kurs för att lära sig skriva kolumn nr: 5 och medicinsk bedömning betyder ingenting när en cynisk politik ska realiseras oavsett de mänskliga konsekvenserna. Personliga assistenter har 25 kronor i jourersättning när de arbetar sovande journätter och lön för 5,5 timmar, för arbetspass som påbörjas klockan 20.00 och avlutas 9.00. Rent konkret gratisarbete! Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ligger i snitt på 38 procent i landstinget. Något som helt gått ifrågasättarna av klassbegreppets relevans och könsrelaterade löneorättvisor förbi. 

Moderaterna är det nya arbetarpartiet och högerkrafterna försöker nu även annektera berättelsen om välfärdens historia. Liberala debattörer vill införa tal- och skrivförbud för erfarenheter av klass oberoende av om det är i biografisk eller fiktiv form. Detta får inte ske. Där sätter jag min absoluta gräns. För mormors, Majas, mammas och min egen historias skull.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984