Film

Varken Stones eller Beatles

Shaw, som spelas av Noomi Rapace, vill motbevisa Darwin i bioaktuella Prometheus. Foto: Twentieth Century Fox

Det brukar sägas att Alien i jämförelse med Stjärnornas krig är som Rolling Stones i förhållande till Beatles, skitigare och rockigare. Problemet med Prometheus är att den inte riktigt kan bestämma sig för om den vill vara Beatles eller Stones, Alien eller kanske snarare 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks och Arthur C. Clarkes episka […]

Det brukar sägas att Alien i jämförelse med Stjärnornas krig är som Rolling Stones i förhållande till Beatles, skitigare och rockigare. Problemet med Prometheus är att den inte riktigt kan bestämma sig för om den vill vara Beatles eller Stones, Alien eller kanske snarare 2001 – ett rymdäventyr, Stanley Kubricks och Arthur C. Clarkes episka rymdsaga om det mänskliga intellektets tillblivelse. Filmen lär inledningsvis ha planerats som en renodlad femte del av Alien-serien för att senare förvandlas till en prequel, alltså en historia som utspelar sig kronologiskt före föregångarna. När Damon Lindelof, en av skaparna till tv-serien Lost, togs in för att jobba med manuset utvecklades det till en fristående film, tänkt att utspela sig i samma fiktiva universum som Alien-filmerna utan att direkt vara en del av samma berättelse.

Resultatet är en märkligt kluven film. Det börjar i episk skala med det jordiska livets tillblivelse i ett underskönt bergslandskap på den skotska ön Skye. En muskulös, marmorvit gigant, som hämtad ur en grekisk gudasaga, befruktar bokstavligen havet med sitt DNA medan ett rymdskepp svävar bort från jorden. Det är visuellt hisnande storslaget och utan tvekan den bästa användning jag sett av 3D utanför den animerade barnfilmen.

Flash forward till 2089. En grupp arkeologer upptäcker identiska rymdkartor i grottmålningar spridda över hela jorden. De tolkas som en inbjudan, en vägbeskrivning, från en högre civilisation som kan ha svaret på livets gåta. En expedition utrustas av Weyland Corporation. Men väl ute i rymden tappar berättelsen fokus. Monumentala frågor ställs, men leder bara till nya frågor, förväntningar byggs som aldrig infrias och irriterande logiska luckor lämnas kvar. Det blir gåtor inuti gåtor, ungefär som i Lost. Det lämnar naturligtvis vidöppet för en uppföljare, men en biograffilm i den här genren – i motsats till en episod i en tv-serie – behöver en tydligare klimax och fler svar, om än provisoriska och möjliga att ifrågasätta i uppföljare.

Ombord på rymdskeppet Prometheus ändrar filmen dessutom karaktär, går från att vara 2001 till att stundtals kännas som en version av den första Alien-filmen – jag har sett remakes som skiljer sig mer åt från originalen. Här finns en android som blir av med huvudet (eller ska det vara kroppen?), visserligen briljant spelad av en blonderad Michael Fassbender som modellerar sig själv efter Peter O’Tooles Lawrence of Arabia. Den svarte chefsmekanikern från Alien (Yaphet Kotto) har här blivit en svart kapten (Idris Elba). Och när man når destinationen, en avlägsen måne, börjar snart slemmiga monster använda människokroppar som värddjur för sina foster. Men framförallt blir Noomi Rapaces roll, som arkeologen Shaw, närmast en imitation av Sigourney Weavers Ripley. Det är inte bara utseende och agerande som påminner om Ripley, rollkaraktären går under slutet av filmen närmast igenom samma handlingsbana med lättare variationer.

Men det är samtidigt en polerad och ytligare version av Alien. Det känns lite som att se en symfoniorkester spela punk på Kungliga Operan. Rymdskeppet Nostromo var något av en flygande industriarbetsplats, ett bärgningsskepp med ett raffinaderi och 20 miljoner ton malm på släp. Här fanns mörka, oljiga maskinrum och klassklyftor som kommer upp i ljuset i diskussionen om hur stora risker man kan tvingas acceptera i förhållande till sin lön. Genrefilmens grepp gav relief åt ett igenkännbart kapitalistiskt mikrosamhälle. I det postmodernt sterila Prometheus finns ingen egentlig, alltså ekonomisk, arbetarklass. Däremot använder man sig av kulturella markörer för arbetarklass på ett sätt som tycks sammanfalla med postmodernt dravel om ”kunskapssamhället”, där människor delas in i en naturlig elit som drivs av kunskapstörst och en trög massa utgjord av de som endast arbetar för att säkra materiell trygghet. Geologen Fifield (Sean Harris) avviker från kollegorna med sin breda accent, sina tatueringar på huvudet och punkiga frisyr. Han är också den som först försöker backar ur när fara hotar, med hänvisning till att han är här för lönens skull. Här har materiella intressekonflikter förvandlats till en fråga om personlighetstyp. Lägg därtill att hjälten, Rapaces Shaw, drivs av kristen Gudstro – korset hon bär om halsen framhävs oupphörligen – och bär på en längtan att motbevisa Darwin till förmån för kreationistiska fantasier, och vi har en film som är ett pretentiöst mischmasch av halvsmälta, osmälta och smått osmakliga influenser. 

Visuella kvaliteter och goda skådespelare gör det ändå stundtals hänförande vackert och genomgående småputtrigt underhållande.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.