Hermansson, vd på äldreboendet ”Dö värdigt AB”, hade kommit till punkt sju på dagordningen och styrelsen såg nyfiket fram emot den och resten av kvällens punkter eftersom det ryktades att stora förändringar var på gång. Dessutom skulle Hermansson presentera bonusarna efter förra årets goda resultat och en ny djärv satsning för nästa års budget. Deras […]
Hermansson, vd på äldreboendet ”Dö värdigt AB”, hade kommit till punkt sju på dagordningen och styrelsen såg nyfiket fram emot den och resten av kvällens punkter eftersom det ryktades att stora förändringar var på gång. Dessutom skulle Hermansson presentera bonusarna efter förra årets goda resultat och en ny djärv satsning för nästa års budget. Deras vd var en nyordningens man, en man i tiden – med tillväxt inpräntad som en tatuering på insidan av pannbenet. Han var som en ros utsprungen ur bästa skolexemplet på hur en modern vd skulle vara. Det tyckte styrelsen enhälligt! Därför satt de där nu tysta, leendes, nickandes och i spänd förväntan över vad som skulle komma.
– Som ni alla kan se blev resultatet över förväntan. Den största vinsten hittills under de fem år vi varit verksamma här i Kommunen. Därför får våra verksamhetschefer, på våra tre äldreboenden och deras fruar, en ”First Exklusive resa med övernattning i Helsingfors” och en gratifikation på 3 000 kronor var som bevis för vår uppskattning och ni här i styrelsen får 25 000 ytterligare till ert vanliga styrelsearvode på 75 000 kronor. Själv tar jag ut en miljon, som jag dock placerar i aktieportföljen till den dag vi eventuellt avyttrar verksamheten. Men allt det där tar jag upp närmare i punkt åtta.
Styrelsemedlemmarna tvekade, glada över det extra beloppet de nyss tilldelats, men något obekväma över de gigantiska siffrorna deras verksamhet genererade. Samtidigt var de, som sagt, spända över fortsättningen som strax skulle komma, ”en ny djärv satsning för nästa års budget”.
– Men ingenting gott som inte kan bli bättre, fortsatte Hermansson och lät blicken vandra över styrelseledamöterna framför sig. Vi har tagit många tuffa men nödvändiga beslut tidigare för att nå vårt resultat och få verksamheten dit vi vill, dit vi kommit idag. Vi har delvis lyckats över förväntan men, som alla vet, allting kan bli bättre. Vi är alla resultatinriktade och väl medvetna om att vi måste förbättra oss ytterligare till nästa år. Jag har några förslag vi bör beakta och diskutera närmare. Skall vi ta en kopp kaffe medan fröken Arvidsson delar ut följande papper som ni kan läsa igenom och fundera över. Han tog en bunt papper från bordet och överräckte till sekreteraren bredvid sig, som genast tog emot bunten och delade ut den till styrelsemedlemmarna.
Kaffekoppar slamrade, munnar sörplade det svarta kaffet och papper prasslade medan de vändes mellan svettiga fingrar, fram och tillbaka. De förstod inte riktigt dokumentets budskap.
– Skall var och en av oss styrelseledamöter få in en släkting på något av ”Dö värdigt AB” äldrehem för att få del av ytterligare bonusar? frågade Carl von Uggla och skruvade på sig i stolen han plötsligt satt väldigt obekvämt i.
– Precis! svarade Hermansson snabbt. Då ser den breda allmänheten, liksom Kommunen, att vi själva prioriterar våra äldrehem framför andra. Vi får dessutom in Kommunernas ersättning i vår egen verksamhet och de boendes avgifter och ökar därmed värdet på vår likviditet.
– Men min sjuke bror bor ju trettio mil härifrån och har inte en tanke på att lämna sitt äldreboende där för att flytta hit till vår kommun! sa Carl von Uggla förbryllad vid tanken på vad det skulle innebära för hans bror, hans barn och barnbarn där han bodde nu.
– Min mor är blind, sa Beata Nordenström med närmast vädjande röst.
– Blindstyren håller sig på rummen! Inget större personalbehov där, skrattade Hermansson.
– Men snälla direktörn, sa Beata upprört och med gapande mun.
– Ja ja, men tänk på företagets avkastning fru Nordenström. Nu var direktörens mun som ett streck.
– Tänk på din bonus nästa år bästa Beata, la han till med plirande ögon. Tänk på er bonus allihop!
– Herre min skapare, sa fru Nordenström pafft. Hon såg lika handfallen ut som hjärnan kände sig. Inte bara hon utan samtliga styrelsemedlemmar. Alla hade de någon, eller några, som bodde på andra äldreboenden och tydligen hade direktör Hermansson gjort en ordentlig research för det stod noga noterat på pappret de nyss tagit emot.
Beatas mor, Carl von Ugglas bror, Gustav Siverts föräldrar, där fadern hade Parkinsons sjukdom, Ulla Tranströmers syster och Peder Gyllenhammars alzheimerssjuka moder.
– Men min gamla mamma bor hemma, sa Gustav Sivert. Det är bara pappa som är intagen på hem för sin sjukdom, men mamma är frisk och bor hemma.
– Varför det? Tänk va bra dom kunde ha det hos oss. Din mamma kunde ta hissen ner och ta hand om honom varje dag. Nära till hands och minimala personalkostnader för oss.
När jag blir gammal vill jag då rakt inte hamna på några av våra boenden, tänkte Gustav, men han sa det inte högt och visste uppriktigt sagt inte varför.
– Min syster kan jag inte flytta, sa Ulla Tranströmer bestämt. Hon har personliga assistenter, eftersom hon är förlamad i ryggen efter en ridolycka. Det går bara inte!
– Larv! Personliga assistenter kan hon få här också. Tänk om jag skulle säga: nä någon bonus kan jag inte ge er i år! Vi måste alla ställa upp. Jag gör detsamma men mina föräldrar är låsta vid huset de skaffat sig i Thailand. Men tror ni inte jag försökt ändra dem? Och försöker! Jag gör det varje jul när vi åker ner och hälsar på med barnen. Jag är helt säker på att de kommer att bo här också en dag.
Resten av mötet blev en enda kaotisk fars. Nu hade plötsligt företaget de satt i styrelsen för blivit en personlig angelägenhet för dem alla när de verkade bli tvingade att själva sätta sina gamla och kära under företagets vårdande verksamhet. En tanke som inte direkt roade dem.
Mötet blev till slut uppskjutet. Punkt sju skulle tänkas igenom av styrelsemedlemmarna, där hemma i lugn och ro – så fick de ge direktör Hermansson besked om sina beslut vid nästa styrelsemöte.
De flesta av dem hade nu upptäckt att de fått mycket mer att tänka på än det vanliga normala styrelseuppdraget de tagit på sig en gång. Nu hade plötsligt arbetet blivit en del av deras egna liv, nu när deras släktingar blivit inblandade.
Alla gick tysta och eftertänksamma till sina bilar. Bara direktören och hans sekreterare, fröken Arvidsson, stannade kvar i styrelserummet. De andra fick bråttom därifrån.
Ulla Tranströmer tänkte på sin förlamade syster när hon skyndade sig nerför byggnadens trappa. Hon suckade tungt medan hon vände sig om mot skylten till entrén. Noterade något som hon inte sett när hon tidigare gått in där på kvällen, ordet ”värdigt” hade ramlat ner från skylten. Nu läste hon häpet, som om det vore ett symboliskt tecken hon bara råkade se, innan det var för sent, ”Dö … AB”.
Kevin Iversen skriver noveller som ofta handlar om utsatta människors vardag. Han har även skrivit två barnböcker som går att låna på bibliotek. Den ena, ”Att sova över hos en kompis”, handlar om barns fantasier. Den andra som Kevin Iversen skrivit ihop med sin son Peter heter ”Utmaningen” och handlar om mobbning i skolan. Kevin Iversen har skrivit sedan slutet av 1970-talet.