Kultur

65-årskalas utan kvinnor

Andrew Dominiks Killing Them Softly är en sarkastisk film om pengar och makt där Brad Pitt begår de snyggaste morden. Foto: Melinda Sue Gordon/Cogan’s Productions, LLC

Ingela Brovik rapporterar från filmfestivalen i Cannes.

– Förut var det normalt att som arbetare ha jobb, hem och pengar för att kunna klara av sin ekonomi. Men det som då var självklart, är i dag revolutionärt! 

Så besvarar den brittiske filmregissören Ken Loach min fråga på presskonferensen i Cannes, om han har ändrat sitt sätt att skildra arbetarklassen mellan 1960- och 70-talet och nu, då det är ekonomisk kris. När han i programmet beskriver sin nya film Angels’ Share menar han att han måste berätta om arbetarklassen mer komplext, eftersom inte brittisk media gör det. Filmen, som vann juryns pris, är klassisk ­Loachrealism och handlar om Robbie, spelad av Paul Bannigan, en desperat ung man utan jobb pengar och hem. Ett vanligt tema bland årets filmer. Men Ken Loach går emot trenden att film om desperata unga män måste sluta illa. 

Manlig regi och manliga arketyper som gangsters är annars regel i de stora filmerna på festivalen i Cannes som firar 65 år utan en enda kvinnlig regissör i tävlingen. Andrew Dominiks Killing Them Softly är en sarkastisk film om pengar och makt där Brad Pitt begår de snyggaste morden när han skjuter folk i dyra bilar genom fönster som blir till kubistisk konst. Filmen avslutas med repliken: USA är inte ett land utan ett företag. 

David Cronenbergs Cosmopolis handlar om en ung miljonär som åker limousine genom storstaden med liknande attityd – pengar, makt och sex – men där historien om kapitalismen förvandlas till en abstrakt skräckfilm, djupt imponerad av sig själv. 

En annan man i limousine i franske Leos Carax Holy Motor färdas genom tid och rum, byter identitet och ort. Filmen är en speedad existensiell road movie som provocerade många i Cannes. Bernard-Henri Levys Le serment de Tobruk är en dokumentär om vad som egentligen hände i Khadaffis Libyen. Levy ger en majestätisk bild av sig själv i möten med manliga politiker inför eventuell revolution.

Manlig blick är också temat i kollektivfilmen 7 dagar i Havanna där en av regissörerna, palestiniern Elia Suleiman, gör sig själv ett tyst vittne till dagens situation i Havanna. De flesta andra episoderna visar snygga tjejer, fattigdom och bisarra situationer. I en dem av spelar regissören Emir Kusturica sig själv vilket gör den till en sorgsen film i filmen-berättelse med mycket undertext. 

Som kontrast är bosniska Aida Begics Djeca (Children of Sarajevo) från serien ”Un Certain Regard” värd att nämna. En kvinnlig blick på efterkrigstidens bitterhet och fattigdom i Sarajevo, filmad med en rörlig handkamera, som skapar autenticitet åt denna intensiva film. En av årets bästa, viktigaste filmer i Cannes, som välförtjänt fick priset ”Special Distinction of the Jury”.

 
Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984