”Värre efter Mubarak”

OBS! Författaren till den här artikeln har sedermera, bland annat genom att ta anställning på Sverigedemokraternas kansli samtidigt som han under pseudonym fortsatt skriva journalistiska artiklar, agerat på ett sätt som gjort att hans journalistiska integritet kunnat sättas i fråga. För mer information om fallet, se Arbetarens artiklar som publiceras 2016-09-07: http://tidnarbetaren.wpengine.com/2016/09/07/skandalen-vaxer-runt-sd-markt-journalist/

Utrikes
Mahalla El-Kobra är den största industristaden i Egypten. Tiotals textilfabriker ger jobb till drygt en halv miljon invånare.
Foto: Egor Putilov

Mahalla El-Kobra är den största industristaden i Egypten. Tiotals textilfabriker ger jobb till drygt en halv miljon invånare. Staden hade också en nyckelroll i egyptiska revolutionen: sedan lång tid tillbaka har Mahalla en väl organiserad arbetarklass. Första gången slog arbetare till mot Mubaraks diktatur den 6 april 2008 när krav om presidentens avgång fördes fram i samband med en rad strejker. Detta blev början till den folkrörelse – kallad ”sjätte april”-rörelsen – som stod bakom de första protester som i slutändan ledde till regimens fall.

Under militärrådet Scaf skaffade Mahalla sig ett rykte i landet tack vare ständiga demonstrationer, strejker och konfrontationer med polis och militärer. Till följd av detta försökte militärrådet lägga locket på om vad som händer i staden. För fyra månader sedan blev Austin Mackell, australiensisk journalist som var i Mahalla för att träffa en fackledare under en strejk, gripen och på falska grunder åtalad för uppvigling. Mackell är fort­farande misstänkt, belagd med reseförbud och kan bli dömd till fängelse i upp till sju år. Själv misstänker han att han fallit offer för avskräckningsförsök från myndigheterna, som gör allt de kan för att utländska journalister inte ska våga sig till staden. Deras taktik verkar vara framgångsrik: väldigt få rapporter har kommit ut från Mahalla sedan dess.

Under de fyra månader som har gått har situationen inte förbättrats för journalister: vår grupp blev ­attackerad av uniformerad personal på järnvägsstationen i Mahalla så snart vi stigit av tåget från Kairo. I tumultet lyckades vi lämna stationen och i fortsättningen försökte vi undvika att röra oss på öppen gata.

Tecknen på fattigdom och förfall i Mahalla är tydliga: slitna fallfärdiga fasader, mängder av tiggare på gatorna, folk som rotar i soptippar i jakt på mat. Förmodligen har inte mycket förändrats för arbetarna här. Gamal Abu Elah, en sympatisk gammal man som frivilligt driver Mahallas centrum för fackföreningar och arbetsrätt bekräftar intrycket:

– Situationen hade blivit sämre efter Mubaraks avgång. De flesta industrierna i Mahalla är fort­farande i statens ägo. Det fanns stora planer på att privatisera dem redan 2006 men vi kämpade emot och planerna lades på hyllan. Det värsta händer ju på privata fabriker…

Den sista stora strejken varade i några dagar, på Abu-Sebeas fabrik som ägs av en privat investerare. Arbetarnas krav var inte alltför höga: de ville ha sina löner som inte betalats ut på tre månader.

– Det fick de igenom, men sedan dess måste de gå i strejk nästan varje månad för att få betalt för sitt arbete, säger Abu Elah.

Arbetsvillkoren ligger också högt på kravlistan. Arbetare tvingas jobba tio till tolv timmar per dag nu, i stället för sju till åtta som är lagens krav. Och det för en medellön som motsvarar 600 svenska kronor per månad.

– Jag får en bra lön – 1  100 egyptiska pund per månad [cirka 1  200 svenska kronor, reds  anm] men jag har jobbat här i 20 år,  berättar Feisal som är tekniker på Misr-fabriken.

– Om man kommer ut på arbetsmarknaden direkt efter skolan eller gymnasium får man en minimilön på 150 egyptiska pund medan en hyra för en lägenhet ligger på 500! Hur ska man leva på det?

Man har länge underinvesterat i fabrikerna, därför är säkerheten i det närmaste obefintlig och arbetsplatsolyckor är vanliga. Den som blir permanent handikappad på arbetsplatsen får inte mer än 40–50 pund per månad (50–60 svenska kronor) i sjukförsäkring. Men privatägda fabriker försöker undgå även sådana mikroskopiska utgifter – skadade arbetare förs bort till privata sjukhus och registreras där under falska namn så att de inte kan kräva ersättning efteråt. Fabrikens chefer sparkar genast alla som kan knytas till strejker eller kamp för sina rättigheter. Uppsägningskontrakt skrivs under tillsammans med anställningskontrakt och kan sedan användas av arbetsgivarna när som helst.

– Vi avvaktar med stora protester tills vi har en vald president. Då ska vi vända oss till honom och kräva lönehöjningar, säger Abu Elah.

I Mahalla är aktivister och vanligt folk förväntansfulla inför det första fria presidentvalet i Egyptens historia.  Första omgången hölls den 23 till 24 maj. Andra omgången ska hållas i mitten av juni. Ian Hartshorn, forskare i egyptisk arbetsrätt från University of Pennsylvania är inte så optimistisk:

– Landets ekonomi är på väg mot kollaps. Valutareserverna är nästan förbrukade och pundet kommer att devalveras med minst 40 procent direkt efter valet.

Det betyder i sin tur att priser på all import, inklusive bröd, kommer att höjas. För människor som redan nu lever på gränsen till svält skulle detta vara en katastrof. Ett lån från internationella valutafonden IMF skulle kunna rädda situationen men med det kommer villkor på bland annat fortsatt privatisering. Austin Mackell kommenterar:

– I åratal har statliga fabriker överexploaterats och rentav mjölkats på pengar av giriga chefer. Nu läggs skulden för det på arbetarna.

Effektivisering i IMF:s mening betyder massiva uppsägningar. För ett land vars ungdomsarbetslöshet ligger på 30 procent samtidigt som arbetsstyrkan ökar med 4 procent per år innebär en sådan lösning enorma sociala konsekvenser. Men det ser ut som att reformer ska genomföras till varje pris: båda de presidentkandidater som vann i första omgången – Muhammad Mursi och Ahmad Shafiq – har nyliberala åtgärder ur IMF:s paket i sina ekonomiska program. Det verkar som att Egyptens hopp än en gång står till Mahallas arbetare, om nyliberalismens frammarsch ska kunna stoppas.