Det är morgon på tågstationen Gare du Nord i Bryssel. Jana sopar golvet runt sin familjs madrasser. Hon fyller tvättbaljan med brandslangen och ger sedan sin fyra månader gamla flicka bröstet. Hennes två pojkar som är tre och sex år cyklar omkring bland de jäktande resenärerna, stannar till för att tigga pengar av en yngre kvinna på en bänk, köper chips i godisautomaten och cyklar skrattandes vidare in i nästa vänthall. På madrassen intill sitter höggravida Alena och läser. I två månader har de bott på stationen tillsammans med ett fyrtiotal andra romer från Slovakien och Ungern.
– Det finns ju en anledning till att de har med sig barn, säger säkerhetspolisen på stationen, de skulle aldrig fått stanna här inne om det inte vore för barnen.
Själv säger Janas man Andrej att de lämnade Slovakien just för att staten hotade att ta deras barn om de bodde kvar på stationen i staden Košice i östra Slovakien. Att det viktigaste är att få ha kvar barnen.
– Mycket rasism i Slovakien, det är bättre här.
Det finns mellan åtta och tio miljoner romer i Europa, de flesta i öst. Enligt Europarådets rapport om romers situation som utkom i februari är romer de med kortast livslängd i Europa. Dessutom är de fattigast, mest arbetslösa, sämst utbildade, mest kriminella och mest segregerade. Största andelen romer lever under levnadsvillkor som annars är otänkbara i Europa.
Här i Europas huvudstad har de hittat tak över huvudet, folk har donerat madrasser och filtar och de lever på det de kan tigga ihop. Bredvid deras madrass står en vattenkokare, vagnar med väskor och barnens leksaker. En kvinna i trettioårsåldern som arbetar i en affär nära stationen går fram till Jana och frågar om det är något hon behöver från apoteket.
– Jag brukar gå förbi ibland och fråga om jag kan hjälpa dem med något. Det är så dragigt här att barnen ofta är förkylda. Hennes flicka behöver något febernedsättande, det är det minsta jag kan göra.
Det kommer fram en äldre man som barnen direkt springer fram till. Det är socialarbetaren Luc Bolssens från volontärorganisationen Rom en Rom som jobbar för att hjälpa romer med allt från det juridiska till det praktiska.
– Det de hoppas på är att få ett hem och ekonomisk hjälp från staten. För att få stanna längre än tre månader i ett annat EU-land behöver de också arbeten, och de av arbetsgivarna som har överseende med att de flesta åtminstone till en början inte kommer att vara särskilt effektiva.
Luc Bolssens säger att chansen att de ska få lagliga jobb är minimal och att han därför inte tror att de kommer få stanna i Belgien, utan behöva återvända till sina hemländer.
På hamburgerkedjan intill står Sara i kö. Hon är tolv år och ska köpa pommes frites för de två euro hon just fick.
På de två månader hon bott här har hon lärt sig presentera sig och säga hur gammal hon är på franska. Runtom henne springer och cyklar hennes kompisar, tar tag i någon av kundernas händer och försöker charma till sig en slant. Någon gång i veckan säger kassörskan att de får ta varsin bägare läsk. Då springer de fram och tillbaka från läskmaskinen tills hon skriker till dem att sluta.
Sara delar sina pommes frites med kompisarna, som under tiden räknar mynten de fått. En pojke lägger stolt upp sina pengar på bordet framför sig. ”En och en halv euro”, säger han. En annan pojke ser trumpet på, han har inte fått några pengar.
Frederique som tar betalt på toan svär över att hela stationen stinker numera.
– De kan inte ens använda toaletterna utan skiter utanför stationen, de borde sticka hem dit de kom från.
På andra sidan stationen bor Marika och Cshaba från Ungern med sina två barn. De har varit här i snart tre veckor.
– Jag har aldrig tiggt förut men jag gör det nu för att ha råd med sådant som toa, jag skäms men jag måste, säger Marika.
Lite längre bort sitter hennes pappa Istvan på en av bänkarna, bredvid honom ligger några Harlequinromaner som han försöker sälja.
Några av de slovakiska barnen kommer fram till honom.
– Dessa skitiga ungar är odågor, och de stjäl, säger Istvan.
Hans son berättar senare att de också är romer.
– Men vi är inte som slovakerna, vi är musikerzigenare från Ungern.
Hemma i Veszprém, en stad i västra Ungern spelar han synth. Han längtar efter hänget med kompisarna och livet där och vill tillbaka till sitt hemland.
Den äldre Istvan bryter av:
– Det är skit här och skit där men i Ungern finns det ingen framtid för oss. Så snacka inte om musikerzigenare med mig. Vi fortsätter här och om de skickar iväg oss så kommer vi tillbaka.
I dag ska en person från asylmyndigheterna komma för att prata med familjen om deras situation och möjlighet att få stanna i Bryssel. Det visade sig senare att mötet än en gång blev uppskjutet.
– Jag hoppas vi snart får ett svar, jag orkar inte med mer ovisshet, säger Marika.
Europarådets rapport berättar om hur högerextremistpartiernas frammarsch i exempelvis Ungern och den försämrade ekonomin i Europa har intensifierat många romers utsatthet. Ofta pekas romer ut som syndabockar för problem i samhället. Vem kan hjälpa romerna på centralstationen i Europas huvudstad? Socialarbetaren Luc Bolssens svarar att belgiska staten är rädda att hjälpa – sträcker de ut en hand kommer flera desperata händer som vill leva i Bryssel.
– Ärendet , det vill säga, dessa människor, har liksom fallit mellan stolarna hos socialtjänsten, asylmyndigheten och stationen.
