Kultur

Mer relevanta än någonsin

Arthur ”Gaps” Hendrickson och Pauline Black i skabandet The Selecter. Foto: Johan Apel Röstlund

När London förra sommaren drabbades av de värsta upploppen på trettio år var det svårt att inte dra paralleller till The Specials och singeln Ghost Town från 1981.

Det oberoende skivbolaget 2 Tone pumpade ut politiskt laddad ska från en asfaltsgrå vardag i ett Coventry där klockan aldrig verkade vara annat än 07 måndag morgon. Storbritannien var mitt inne i en period av brutala nedskärningar. Strejkerna avlöste varandra och rasism följde i arbetslöshetens fotspår.

Nya band bildades. Inspirerade av punkens DIY-ideal och med rötterna i reggaen. Fram växte en våg av ska, lite skitigare, betydligt spretigare och inte alls lika musikaliskt skolad som sin jamaicanska förlaga. En smutsig kusin från industristaden Coventry med en karakteristisk klädstil. Svarta hattar och välknutna slipsar kom att symbolisera det nya några år in på 1980-talet innan andra tog över och rörelsens centralfigurer försvann åt olika håll. Inte sällan osams över pengar och brutna kontrakt.

Mycket har naturligtvis hänt under de tre decennier som passerat. Samtidigt är det som att titta i en spegel. Allt går i cykler. Därför är det inte konstigt att The Selecter drar fullt hus på Strand i Stockholm, trots att få i publiken verkar ha den blekaste aning om att bandet faktiskt, efter ännu en återförening, släppt en ny skiva så sent som förra året.

Majoriteten i publiken är så pass unga att vi knappast har några minnen av nyheternas bilder från ett brinnande Brixton eller den magiskt mystiska inledningsslingan till Celebrate the Bullet från The Selecters andra album från våren -81.

– Vår musik är nog egentligen ännu mer relevant i dag än den var då.

Orden är Pauline Blacks. Sångerska och en av grundarna till The Selecter och en av 2 Tones centralfigurer. Tillsammans med vännen och bandkollegan Arthur ”Gaps” Hendrickson sitter hon vid bordet på restaurangen med fönsterutsikt över ett grådisigt Liljeholmen. Vi pratar minnen och musiken som format en hel ungdomsgeneration i framför allt Storbritannien.

– Tittar man hur det ser ut i dag är väldigt mycket likt det som hände i slutet av sjuttiotalet. Folk blir av med sina jobb, rasismen finns fortfarande kvar och unga tycks sakna sysselsättning, säger Pauline Black som fyller 60 om något år och ”Gaps” fyller i:

– Vi måste helt enkelt sjunga om det. Jag har upplevt rasism och vet hur det är. Men vi får aldrig sluta tro på en värld där hudfärgen inte spelar någon roll.

Några timmar senare står de på scenen. En av lösningarna på rasismen, skriker Pauline, är att folk börjar knulla med varandra. Svarta och vita.

– Start fuck each other.

Tillbaka till bordet och timmarna innan konserten. Jag frågar något om This is England, Shane Meadows film från 2006 om ett gäng unga skinheads i skuggan av Margaret Thatchers regerings nyliberala experiment. Filmen slog ned som en bomb i Sverige. Plötsligt hördes ska på barer från Sundsvall till Skåne. Fred Perry-tröjor och Harringtonjackor dök upp i vart och vartannat skyltfönster.

– Jag har faktiskt inte sett filmen. Men jag har ju förstått att det romantiseras en del om den där tiden just nu. Egentligen är det väl inte konstigt. Ungdomar har alltid tittat tillbaka och hämtat inspiration för att bygga något nytt. Det gjorde ju vi också, med musiken, säger Pauline Black.

Vad minns du tydligast är du ser tillbaka på din karriär?

– Oj. Jag måste faktiskt säga känslan när vi slog igenom. Det var stort. Från att ha gått hemma i en ganska tråkig vardag till att flyga runt i Europa och spela. Allt hände över en natt och plötsligt stod man där i en bar tillsammans med Johnny Rotten, det var häftigt.

När London drabbades av upploppen förra sommaren var ilskan stor bland många, framförallt bland politiker på högerkanten. Polisen fick utökade befogenheter och de som dömdes fick hårda straff. Redan fattiga familjer fick det ännu tuffare när bostadsbidrag drogs in om någon frustrerad tonåring gripits för en krossad fönsterruta.

Pauline Black ser också parallellerna till upploppen och kaoset som rådde under några varma sommarmånader i början av 1980-talet. The Selecters musik satte tillsammans med The Specials ett soundtrack till gatustriderna i storstädernas arbetarklassdelar.

– Men upplopp är ju inget nytt. Folk har alltid gjort uppror. När du ser hur bankchefer rånar samhället på miljarder och sedan förväntar sig att vanligt folk ska betala när de faller, då är det klart man blir förbannad. 

”Gaps” förklarar att delar av senaste skivan Made in Britain skrevs i efterdyningarna av kravallerna. Samtidigt mördades 69 unga personer på Utøya i Norge av högerextremisten Anders Bering Breivik.

– Vi var helt enkelt tvungna att skriva om de här sakerna. Om mångkultur och det vi tror på. Människor måste börja prata med varandra och vi vill få folk att tänka till.

Konserten är slut. Bussen ska vidare till Malmö och sedan ut genom ett Europa i ekonomisk kris och med mörka politiska krafter som vädrar morgonluft när missnöjet pyr. Precis som när bandet bildades. Därför är The Selecters musik  fortfarande relevant och viktig.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga