Kultur

Hyperion – ett band på jakt efter det extrema

Foto: Joakim Mathiasson

Arbetaren har hälsat på bandet Hyperion för att undersöka hur metalscenen mår. Bränner de ner vackra träkyrkor och mördar varandra? Eller är de bara ett gäng vanliga grabbar från miljonprogrammen som gillar hård musik och vemodig lyrik?

I en källarlokal under en fabrik i utkanten av Jakobsberg samlas extremmetallbandet Hyperion för att repa och spela in några låtar. 

– Du får öka så in i helvete, det där hörs inte ett skit, säger Anders Pettersson.

Han verkar irriterad. Han skruvar på några rattar på mixerbordet. Samtidigt stämmer bandets två gitarrister, Erik Molnar och Efe Guner, sina elgitarrer med hjälp av en app i sångaren Harry Lauraéus smartphone.

Snart kan de sätta igång med låten ”Flagellum Dei”, om hunnernas krigarkonung Attila. Bakom det stora trumsetet med dubbla bastrummor räknar den gänglige Anders Pettersson in. Snart fylls rummet av en tät väv av gitarrspel, hektiska trumslag och Harry Lauraéus gutturala skrik.

En knapp timme tidigare mötte jag Erik Molnar och Anders Pettersson i Jakobsbergs centrum. Erik Molnar i svarta kläder, mjukis­byxor och en mössa med det norska black metalbandet Emperors logga. Anders i camouflagebyxor, bombarjacka och håret i en fläta. Runt halsen hänger ett smycke med en korsfäst Jesus, uppochnervänd. Vi promenerar norrut längs spåren, det blåser kallt. En kort tid efter att vi passerat två kyrkor, en med texten ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, möts vi av Harry Lauraéus som skjutsar oss den sista biten till replokalen i en vit Mazda. Från baksätet frågar Erik Molnar om någon vill se death-metalbandet Opeth på Gröna Lund i sommar. Han ska sommarjobba där och har fått gratisbiljetter.

I början av 1980-talet experimenterade många metalband med ett hårdare sound. Med influenser från hardcorepunk sökte man sig till snabbare och våldsammare uttryck. Ur denna ”thrash metal” föddes kring 1985 dödsmetallen, eller death metal. 

Dödsmetallmusikerna axlade den långa tradition inom heavy metal som gått ut på att chockera och provocera det kristna, amerikanska majoritetssamhället. Både musiken och texternas innehåll blev grövre, många gånger i ett medvetet försök att hålla genren underground och obskyr. Posörer och giriga skivbolagspampar som kunde dränera kulturen på själ skulle skrämmas bort. Det hela liknade ofta en tävling om vem som kunde spela snabbast, tyngst och hårdast och chockera mest med texter och skivomslag.

En viktig ingrediens i extremare metal är den snabba och ofta komplicerade trumtekniken, kallad blast beats. Genrens andra karakteristiska beståndsdel är growl, aggressiv och hes strupsång. Det är oftast svårt att höra vilka ord som sjungs, varför texthäftena som följer med skivorna blivit viktiga. Amerikanska band som Death, Morbid Angel och Cannibal Corpse satte standarden med allt brutalare musik och hämtade inspiration till texterna från splatterfilmer och skräcklitteratur. Men snart skulle metal-världens ögon riktas mot Sverige. 

Från framförallt Stockholms miljonprogramsområden strömmade snart en flodvåg av smutsig och lågbudgetproducerad death metal. Band som Dissection, Entombed, Grotesque och Dismember blev stora namn, även internationellt. När Dismembers andra skiva släpptes 1993 sålde den i 50 000 exemplar på bara ett halvår. Skivbolagen insåg att det fanns stora pengar att tjäna. I boken Blod eld död beskriver författarna hur industrins hunger efter band att marknadsföra snabbt ledde till att subkulturen urvattnades och musiken blev allt mer likriktad. Kring 90-talets mitt hade death metals glansålder klingat av i Sverige men musiken lever kvar än, likaså många av banden från den tiden.

– När någon frågar vad vi spelar så brukar jag säga: melodisk death/black metal, säger Harry Lauraéus, sångare i Hyperion, när vi sitter vid bordet i replokalen. 

Rummet är sparsamt inrett, längs väggarna står färgglada plåtskåp som i ett omklädningsrum. På en liten stol står en mikrovågsugn, bredvid den en liten, liten kaffekokare och en förstärkare med texten ”TNT”. På bordet ligger resterna efter Anders Pettersson och Efe Guners Burger King-middag. Där står också fem svarta stearinljus.

Just nu strävar bandet efter att skriva nog med låtar för en fullängdsskiva. En demo med tre låtar är redan inspelad. När Hyperion spelar live brukar fans kunna köpa den för en tjugolapp. De skriver alltid musiken först, texten sen.

– Oftast har vi olika ämnen som vi tycker är intressanta, sedan gäller det att ämnet passar till stämningen i låten, säger Anders Pettersson.

Samtalet kommer snart att handla om vad det är som lockar människor till den här extrema och mörka musiken.

– Jag tror att det krävs ett visst öra för att uppskatta det, säger Harry och kliar sig i bockskägget.

– Det krävs arbete, definitivt, fyller Erik i. Man kan inte bara sitta i soffan och byta från skiva till skiva och förvänta sig att man ska gilla allt man hör.

– För mig var det ingen gradvis grej, det var inte som att jag medvetet sökte mig till ”värre och värre” musik. Plötsligt gillade jag black metal, bara sådär, berättar Anders Pettersson. 

Nu lyssnar han mest på death metal och klassisk musik. 

– Det finns många beröringspunkter mellan extremmetall och klassisk musik, fortsätter han. Självklart är soundet helt annorlunda, det är andra instrument. Men musikens komplexitet och även hur låtarna byggs upp musikteoretiskt gör att genrerna närmar sig varandra.

– En bra låt ska vara uppbyggd som Dantes Gudomliga komedi: kaos och röj i början och sen en färd djupare och djupare i helvetet, följt av ett avslut med en stigande, renande och heroisk känsla, förklarar Anders Pettersson. 

När dödsmetallscenen var som störst kring 1990 fanns det vissa som var missnöjda med utvecklingen. Death metalbanden poserar, de menar inte vad de sjunger, är inte tillräckligt allvarliga, menade kritikerna. I Norge bildades en motkraft kring banden Mayhem, Burzum, Emperor och Dark­throne. Man hämtade termen black metal från Venoms skiva från 1982 med samma namn och inspirerades mycket av den mystiske svensken Quorthon som hade börjat spela in liknande musik under 80-talets slut under namnet Bathory. Texterna handlar om satanism, döden och det ockulta. Man experimenterar med allt friare låtstrukturer och råare inspelningsmetoder. Det är också nu som den extrema framtoningen med liksminkning, spikförsedda armband och blodiga scenshower gör sitt definitiva intåg. 

Den tidiga norska black metalscenen växtre fram ungefär 1 000 år efter det att Norge hade blivit ett kristet land under de båda konungarna Olaf den förste och Olaf den andre. Man kan bara spekulera i hurvida detta ”jubileum” sporrade de unga musikerna att gå fram med extra våldsam energi i sina anti-kristna budskap. Som en protest mot ett kollektivistiskt samhälle genomsyrat av kristen värdegrund upphöjde de tidiga banden individualism, elitism, själviskhet och den oförstörda naturen. Man sjöng ofta om hur våld skulle brukas för att driva ut kristendomen ur landet, men vissa inom scenen tog det längre än så. 

Efter flera uppmärksammade mord, självmord och kyrkobränder som kopplas till den innersta kretsen av black metalmusiker får medierna nys om saken. Från att ha varit en otroligt obskyr liten musikrörelse blir black metal ett världsfenomen. Bättre marknadsföring kunde knappast ha köpts för pengar. Men efter ett tag, då flera ledande personer är antingen döda eller fängslade, och mötesplatsen musikaffären Helvete i Oslo stängs, saktar också black metalvågen in. 

Under senare år har genren fått ett uppsving igen, inte minst i Sverige där bandet Watain vann en Grammis i kategorin bästa hårdrock 2011.

– Det finns ingen i dag som bryr sig om konflikten mellan death och black metal. Nu är band fria att hämta inspiration från båda stilarna, säger Erik Molnar.

Det var han som startade Hyperion för fyra år sedan. För tillfället läser han på universitetet för att bli musiklärare. Han brukar nöja sig med att kalla bandets musik för extrem­metall och är noga med att poängtera att de inte är något satanistiskt band. 

– Jag tror att hela fascinationen för mörkret inom metalgenren fanns där från början. Musiken blev mörk och därför ville man klä texterna i passande ämnen, säger Erik. 

Han stryker ständigt det långa håret bakom öronen och pratar ganska snabbt.

 – När Black Sabbath öppnade första låten på sin första skiva med att spela det så kallade djävulsintervallet satte det tonen för hela metalgenren, fortsätter Erik Molnar.

– Döden är på många sätt det ultimata att skriva om. Vad vet man om döden? Det finns så mycket känslor och mystik att hämta ur. Vi pratar inte om döden i vårt samhälle. Där fyller hårdrocken en funktion. Jag tror många som dras till och vill utforska dessa mystiska och tabubelagda ämnen. 

Mystik är ett ord som Erik Molnar använder ofta. Både när han beskriver vad han vill att Hyperions musik ska utstråla och när han berättar om hur han själv började lyssna på extremmetall. 

– Jag blev galen i Iron Maiden som trettonåring efter att jag lånat en samlingsskiva av brorsan. Då lät jag håret växa. Men ganska snart började jag leta efter hårdare musik och kom in på band som Slayer och Metallica. Hela tiden var man på jakt, kan det finnas något som är ännu extremare?

När Erik Molnar var 17 år upptäckte han Dissection och tilltalades av att deras musik var så snabb och mystisk. 

– Då öppnades portarna. Det var som en våg som sköljde över mig. På ett halvår hade jag helt bytt musiksmak. Nu tycker jag att extremmetall är det bästa inom
musik. Det är growlsången blandat med bra melodier som är grejen. Det ger mystik. 

Erik Molnar pausar då och då och frågar om han pratar för snabbt eller för mycket. Samtidigt går grupp efter grupp med förskolebarn förbi i vårsolen. De går på led i sina reflex­västar. 

– På senare år har det kommit ett uppsving inom black metal igen, fortsätter han. Band som Watain tar det ett steg längre med att vara seriösa och kompromisslösa med den spirituella satanismen. Jag hoppas, nej tror verkligen att musiken kan bli ännu ”värre”! Han gör citattecken i luften. 

– Annars finns det ingen anledning att hålla på, skrattar han.

På fredagen samma vecka står Hyperion på scen för första gången på länge. De är med i en tävling med fyra andra band. Fritidsgården på Duvnäsgatan på Södermalm i Stockholm är full med ungdomar redan klockan sju. Hyperion är först upp på scen i kväll. 

– Headbanga, mosha, gör vad fan ni vill, uppmuntar sångaren Harry Lauraéus från scenkanten. 

De första ackorden ljuder och ganska snart börjar en handfull unga killar dansa våldsamt och tacklas okontrollerat framför scenen. Resten av publiken håller sig på avstånd. 

Anders Pettersson ser ut som lugnet själv då han hamrar iväg med blast beats bakom trumsetet. Han blev förvånad i replokalen kvällen innan, han hade helt glömt bort att det var spelning. Erik sa att han var nervös men står nu med joggingskorna bredbent planterade i golvet och spelar med en väldig energi. Han är klädd i samma svarta mjukisbyxor som de två tidigare gångerna jag träffat honom.

På den andra sidan scenen slänger Efe Gunar och livebasisten Raul med sina långa hårmanar. 

”Vad vet ni om dem som styr oss alla?”, frågar Harry Lauraéus publiken innan bandet kastar sig in i Novus Ordum Seklorum, om den påstådda hemliga världsregeringen.

”I saw the world fall

into downward cycles

Depravity fills us

As we crawl through ashes
and bones 

Where is the sanctuary

for the dying calls 

Your words have only been
deceitful

Those words we all died for ”

Efter en kvart är spelningen slut och juryns dom kommer. En kille i fabriksslitna jeans, grå luvtröja och gelespretigt hår tar till orda i en mikrofon:

– Det är sammanhängande som fan även om det är en rörig sorts genre. Jag efterlyser lite mer scenshow, kanske synkroniserad headbanging i något extra tungt parti? Och ni borde ta det lugnt med diskanten.

 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984