Långsiktigt längs tunnelbanan

Linje 17 är ett nätverk för alla som vill förändra världen, med start längs södra delen av Stockholmstunnelbanans Linje 17, från Skärmarbrink och ut till Skarpnäck.
 – Det var just den lokala förankringen som lockade mig, att det faktiskt gick att göra konkreta grejer, säger Zandra, en av de aktiva i det Stockholmsbaserade nätverket Linje 17..

Reportage
Gabriel Kuhn tror att den lokala organiseringen är lättare att få långsiktig.
Foto: Johan Apel Röstlund

Det går en våg av lokal organisering över Sverige just nu. Det menar åtminstone Zandra. Och precis som i Göteborg, Dorotea, Gävle och på många andra platser handlar det om politiskt engagemang på absoluta gräsrotsnivå, oavsett vad kampen gäller.

– Det känns verkligen som att det händer mycket just nu, och det är jättekul, säger Zandra. 

På ett kafé i Bagarmossen i södra Stockholm sitter Gabriel Kuhn. Han bor själv i en förort några tunnelbanestationer närmare stan och är aktiv i nätverket, ett av flera i Stockholmsområdet där invånarna gått ihop för att organisera sig.

Det var efter den borgerliga alliansens and­ra valseger hösten 2010 som människor samlades längs den gröna tunnelbanelinjen 17 till ett stormöte i Skarpnäcks kulturhus. Många kände frustration över samhällsutvecklingen. Det handlade om allt från den påskyndade utförsäljningen av allmännyttan till behovet av ekologiskt odlade och närproducerade grönsaker. 

För Gabriel Kuhn blev 17 SK, nätverkets idrottsklubb, en viktig del i organiserandet. Sedan något år tillbaka träffas aktiva och intresserade för att spela fotboll, basket och jogga tillsammans.

– Det ger en möjlighet för människor att idrotta i en miljö inriktad på gemenskap och solidaritet, snarare än tävling och prestation, säger Gabriel Kuhn som själv spelat fotboll under nästan hela sitt liv.

Idrottsverksamheten fungerar inkluderande. Människor blir nyfikna och det visar, menar Gabriel Kuhn, att politik inte bara måste handla om segdragna möten och långvariga byråkratiska processer.

– En grupp bestämde sig till exempel för att höra av sig till områdets villaägare och bad att få plocka färsk frukt från deras äppelträd för att sedan dela ut bland områdets förskolor.

Precis som i alla sammanhang finns ­naturligtvis de som är mer aktiva än andra. Mycket beror på tid. Zandra berättar att hon i slutet av 1980-talet var engagerad syndikalist men tröttnade på allt teoretiskt snack. I dag har hon två barn och jobb en bit utanför stan. Ändå försöker hon engagera sig så ofta hon hinner.

– Det var just den lokala förankringen som lockade mig, att det faktiskt gick att göra konkreta grejer i området där man bor. Det där med äppelträden tycket jag är ett bra exempel, säger hon.

– Villaägarna var väldigt positiva, många kunde ju inte ta tillvara på frukten själv. Förskolorna blev jätteglada när vi kom.

Medlemmar från Linje 17 har även besökt stadsdelsnämndens möten för att ta upp frågan om mindre förskolegrupper och just nu pågår en större kampanj för att stoppa ett planerat vägbygge mellan Bagarmossen och Skarpnäck, Rädda Bagisskogen.

På kafét sitter en namninsamling uppe på väggen. Gabriel berättar att det lokala arbetet också är viktigt för att få folk att trivas i sin närmiljö.

– Det är skönt att man inte alltid måste åka in till stan, jag vill kunna ta cykeln till ett möte och inte behöva åka till ABF-huset på Sveavägen.

Linje 17 har även fler grupper. Vissa har valt att fokusera på bevarandet av hyresrätterna och mot ombildningar. Andra på ungdomsfrågor, och en grupp jobbar med ett öppet matlag i kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck. Ofta fungerar de gemensamma middagarna, där maten säljs till självkostnadspris, som planerings- och diskussionsmöten.

När nätverket bildades hösten 2010 var intresset stort. Många ville vara med och kämpa lokalt längs linje 17.

Att behålla engagemanget är inte alltid enkelt. Men Gabriel Kuhn tror att just den lokala organiseringen är lättare att få långsiktig, jämfört med partipolitiskt engagemang.

– Jag tycker att vi har etablerat oss ganska bra, trots allt. Vi är väl runt 150 personer som på något vis är med. Naturligtvis är kretsen av de mest aktiva lite mindre.

Hur jobbar ni för att inkludera människor, så det inte bara blir en kärna av redan aktiva?

– Vi försöker att vara väldigt utåtriktade, inte bara annonsera i de kretsar där intresse redan finns. Just idén med idrottsklubben är ganska central. Där kan vi nå ut till en bredare publik och skapa mötesplatser för folk med olika bakgrund som kanske inte skulle mötas annars. Hittills har det fungerat väldigt bra.

Både Gabriel Kuhn och Zandra menar att lokal politisk organisering ofta innebär snabba resultat. De upplever också att det ofta finns ett stort stöd för idéerna de driver.

En av de viktigaste frågorna just nu, säger Gabriel Kuhn, är privatiseringsfrågan.

– Det påverkar ju alla förorter. Oavsett människors bakgrund, att man inte ska ge upp det gemensamma. Sedan ser det ju olika ut i olika förorter. De problem som kanske finns norr om stan är inte alltid desamma som vi har här. Men det går att lära av varandra hur man kan arbeta.